Hur skulle den autonoma ekonomin fungera?

Joseph Sarova städar en strand i Mombasa, photo: Gunnar Rundgren

I och med framstegen med robotisering och artificiell intelligens börjar många fantisera om helt autonoma system och en framtid där AI inte bara kan göra jobbet själva utan också kan reproducera sig själva och skaffa sin egen energi, det vill säga göra det som alla levande organismer gör. För ett sådant system skulle det inte finnas någon poäng med att förslava oss eftersom vårt arbete inte skulle behövas. Om något system är så smart så skulle det snarare göra sig av med oss, kanske använda oss som råvarukälla där man extraherar de molekyler som behövs för annat. Eller konkurrera ut oss i kampen om andra resurser, precis som vi själva har gjort med tusentals andra arter. Det låter ganska trist. Men jag är inte överdrivet oroad för att vi skall hamna där, av skäl som jag återkommer till.

Låt oss istället ta ett något mindre drastiskt scenario, där AI, robotar och autonoma system ”outperform humans at most economically valuable work” som OpenAi uttrycker det. Hur skulle en sådan ekonomi se ut och hur skulle samhället fungera?

Det märks att det är tekniker och inte ekonomer som formulerar deras tankar eftersom det finns en inneboende motsägelse i ekonomiska termer i detta påstående. Om autonoma system är så effektiva som hävdas så kommer de uppgifter de utför bli väldigt billiga, som en googlesökning eller att lyssna på radio. Och det arbetet som är väldigt billigt är inte längre ekonomiskt värdefullt (det kan ju vara viktigt ändå, som nyheter på radion eller syret i luften som ju inte alls har något ekonomiskt värde).

Om autonoma system blir så effektiva som vissa hävdar kommer de inte att producera något ekonomisk värde att tala om. 

I en ekonomi med konkurrens som fungerar enligt läroboken skulle därför dessa varor och tjänster inte kunna generera några vinster att tala om, inget förädlingsvärde i ekonomiska termer.* Därför skulle de heller inte kunna skapa några skatteintäkter. Men det är kanske inget problem eftersom den offentliga sektorns arbete också skulle vara mer eller mindre bortrationaliserat.  En robotskatt som föreslagits av bland annat Bill Gates och Birger Schlaug (ett högst otippat radarpar!) skulle i och för sig kunna generera skatteintäkter. Men frågan är om det finns köpkraft för det som de autonoma systemen producerar? Det beror i sin tur på om det skapas nya arbeten eller inte.

Historien visar att tidigare mekaniseringar och automatiseringar inte har lett till massarbetslöshet. Innan mekaniseringen sysslade 90 procent av befolkningen med jordbruk**, nu är det två procent. Jordbruksmekaniseringen gjorde det möjligt att utveckla andra näringar och de framväxande industrierna skrek efter folk. I ett senare steg gjorde en ökad automation inom industrin att många serviceyrken växte fram. Den situationen finns inte riktigt nu, särskilt inte globalt. En anledning till att många u-länder inte kommer ur sin fattigdomsfälla är att det inte finns samma möjlighet till mass-sysselsättning i industrier, eftersom industriproduktionen har blivit så effektiv (vilket ju också är anledningen till att så få människor i Sverige jobbar i industrin), och de har ännu mindre möjligheter att hoppa direkt till en högkvalificerad tjänsteekonomi.

Visst finns det brist på folk i vård och omsorg samt i de kvarvarande hantverksyrkena, men om de autonoma systemen håller vad de lovar så kommer de även där kunna ta över det mesta arbete.  Tidigare har man sagt att automation skulle ge folk möjlighet att jobba med kreativa arbeten, men det verkar som att AI gör ännu snabbare insteg i de kreativa yrkena än i industrin eller vården. Många säger att människor kan ägna sig åt mer kvalificerade sysslor, men vad är det? Redan idag är det en betydlig överproduktion av utbildade människor i de avancerade ekonomierna, dvs det finns inte jobb som svarar mot det stora antalet högutbildade.  

Så frågan ställer sig vad alla människor skall göra. Historien visar förvisso att människor snabbt utvecklat nya sysselsättningar och nya behov. Vem anade för trettio år sedan hur mobiltelefoner och sociala medier skulle bli sådana viktiga delar av människors liv (om de nu verkligen är det)? Skillnaden mot tidigare perioder är − om AI-löftena har verklig substans− att det inte bara kommer bli enormt stora förändringar, det kommer också gå mycket fort. Kommer AI isället för att driva ytterligare sysselsättning göra att vi (äntligen!?) kan jobba mycket mindre?

Låt oss anta att arbetstiden skulle kunna minskas till 5-10 timmar i veckan. Även om många drömmer om mer ledigt och egentid så är vi människor predisponerande för att vara i arbetet (däremot inte i lönearbete) och de flesta ser också ett värde i att vara behövda. Men för vad skulle vi behövas? Och om vi inte är behövda, vem skall då betala löner? Visst, vi kan odla vår mat, bygga våra hus och laga våra kläder. Det kan vi ju göra nu också och jag tycker att det är en hedervärd utveckling. Men den genererar inga mervärden och det är därför svårt att se hur en sådan självförsörjningsekonomi skulle kunna samexistera med en högteknologisk AI-ekonomi, sådan parallell existens av helt skilda ekonomier har inte fungerat bra någon annanstans.***

Om AI-löftena hålls utan att ekonomin kraschar och att en stor del av befolkningen sjunker ner i absolut fattigdom, kommer det innebära en exceptionellt ökad produktion och konsumtion. 

Även om AI och autonoma system kanske i ett begränsat perspektiv kan leda till en mer miljövänlig produktion genom smarta elnät eller en högre grad av återvinning, så skulle de på samhällsnivå ändå leda till en kraftigt ökad resursförbrukning. Om AI-löftena hålls utan att ekonomin kraschar och att en stor del av befolkningen sjunker ner i absolut fattigdom, kommer det innebära en exceptionellt ökad produktion och konsumtion. Om folk jobbar mindre kommer de med största sannolikhet att resa mer, något som är mycket resurskrävande. Om folk jobbar lika mycket fast i helt nya näringar, kommer dessa näringars resursförbrukning lägga sig ovanpå den existerande resursförbrukningen precis som industrins resursförbrukning lades på lantbrukets och den så kallade tjänsteekonomins resursförbrukning har lagts ovanpå industrisamhällets resursförbrukning.