Det här är tredje artikeln som bygger på Mats Morells bok Agrar revolution. För att förstå resonemangen här bör du helst ha läst de två andra (del 1 och del 2). Morells bok Agrar revolution visar tydligt att produktionen ökade kraftigt under 1800-talet, särskilt den senare delen. Övergången till ett växtföljdsjordbruk ökade produktionen utan att öka arealen nämnvärt.* Däremot ökades arbetsinsatserna avsevärt, man lade helt enkelt ner mer arbete på jordbruket än tidigare. Samtidigt framställs 1800-talet som en tid av misär då folk svalt och miljoner tvingades emigrera. Hur hänger det ihop? Ökade befolkningen ännu snabbare?
Befolkningen i Uppsala och Västmanlands län var relativt stabil fram till mitten på 1800-talet då ökningstakten snabbt gick upp. Den sammanlagda befolkningen var 272 000 personer vid 1800-talets slut, ungefär lika mycket som i Stockholms stad vid samma tid.
Om vi jämför produktion och befolkningsutveckling kan vi se att livsmedelsproduktionen i de två länen ökade betydligt snabbare än både befolkningen i de aktuella länen och för riket i stort under den period som Morell anser var den verkliga revolutionstiden, dvs senare delen av 1800-talet. Inte bara bruttoproduktionen ökade utan andelen animaliska livsmedel ökade ännu snabbare (se denna artikel), vilket ytterligare förbättrade näringstillståndet.
Ofta framställs jordbruksutvecklingen som att ökad produktion tvingas fram av att fler munnar behöver mättas. Så går ju resonemangen också idag. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa ut en sådan process ur dessa data. Livsmedelsproduktionen ökade snabbare än befolkningen och ökningen av produktionen skedde tidigare än det ökade antalet munnar. Man skulle rent av kunna dra slutsatsen att befolkningen ökar för att livsmedelstillgången ökar. Tillräcklig tillförsel av mat av skaplig kvalitet är trots allt en förutsättning för en ökad befolkning. Ett sådant scenario är faktiskt mycket mer sannolikt och något som vi utan tvekan tillämpar i synen på andra arters population.
Det finns ju också möjligheten att både befolkningen och livsmedelsproduktionen ökar på grund av en eller flera andra faktorer. Morell resonerar om att politiska och sociala förändringar gjorde att bönderna fick behålla en större del av det överskott de producerade vilket motiverade dem att producera mer och gav dem kapital för nödvändiga investeringar. Utvecklingen av marknader gav bönderna möjligheter och incitament att öka produktionen. Laga skiftet gjorde det också möjligt för enskilda bönder att utveckla sitt jordbruk utan hänsyn till andra bybor. På ett mentalt plan kan också upplysningen och uppfattningen att man faktiskt kunde förändra sin situation spela roll.
Huvuddelen av produktionsökningen kan förklaras med att man lade ner betydligt mer arbete i jordbruket, dvs inte att man ökade produktiviteten per timme. Åkerbruket var mer arbetskrävande än ängsbruket och nya grödor som potatis och rotfrukter gjorde att man arbetade under en längre tid. Industrialiseringen gjorde också att en rad produkter som tidigare hade producerats i hushållen eller i byarna nu kunde köpas på marknaden. Redskap, spik, hästskor, tyger och mycket annat som tidigare gjordes i byarna kunde nu köpas och därmed kunde man lägga ner mer tid på själva jordbruket samtidigt som man måste producera ett överskott för att kunna köpa in dessa varor. Jordbruksbefolkningen drogs på detta sätt in i en specialisering och en marknad som redan på 1800-talet i viss mån blivit global, med järnprodukter, socker och tyger som viktiga komponenter.
Denna förändring är en viktig orsak till den ökade produktionen och sannolikt också till den ökade befolkningen, eftersom den bröt upp äldre samhällsstrukturer som strävade efter stabilitet. Eller med Marx ord: ” Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning" (Kommunistiska manifestet 1848).
*
Med detta i bakhuvudet kan det vara värt att diskutera några vanliga (miss)uppfattningar om förhållandena i 1800-talets Sverige:
Svälten
Man framställer det ofta som att svälten 1867-1869 skulle ha orsakats av brist på livsmedel. På sjuttonhundratalet var Sverige nettoimportör av spannmål medan under 1800-talet exporterades vanligen cirka 5 procent av spannmålsskörden. 1869 exporteras exempelvis nästan 200 000 ton spannmål, 14 000 nötkreatur och över 1000 ton smör. Ännu mer exporterades 1867 medan exporten av spannmål var lägre 1868. Likväl uppgick den till 130 000 ton medan 16 000 nötkreatur och 1500 ton smör exporterades (Jordbruket i Siffror 1866-2007).
Nödåren sammanföll inte bara med dåligt väder utan också med att andelen obesuttna, fattiga människor på landsbygden var som störst, cirka hälften av hushållen var jordlösa, torpare, backstugusittare, fattighjon mm (Den agrara revolutionen, Carl Johan Gadd 2000). Till skillnad från bönderna var de hänvisade till marknaden för sitt livsmedelsbehov. Men marknaden hade inget intresse av att förse dessa med mat eftersom de inte hade några pengar. Det är precis samma situation idag – på global nivå finns det ingen brist på mat men de som är fattiga har inte råd att köpa den.
Emigrationen
Det finns heller inget som tyder på att livsmedelsbrist skulle varit en drivkraft för den stora emigrationen. Det var en våg som sammanföll med svältåren, men utvandringen var inte främst från de län som drabbats av svält och utvandringen var väldigt mycket större under de följande årtiondena när livsmedelsproduktionen ökade kraftigt. Lika litet som det är svältande människor som flyr till Europa idag var det svältande människor som hade råd och möjlighet att utvandra till Amerika. Emigrationen drevs främst av proletariseringen av befolkningen, de snabbt sjunkande priserna på transporter och kanske ännu mer av löftet om en bättre tillvaro på andra sidan Atlanten. De flesta utvandrarna den senare delen av 1800-talet var unga ogifta människor och inte bondefamiljer som Karl Oskar och Kristina i Mobergs Utvandrarepos. Tvärtom så var utvandringen av hela familjer vanligare från städerna än från landsbygden
Konstgödseln
Ännu mer absurt blir det när man talar om att användningen av konstgödsel skulle vara orsaken till att svält inte inträffade i Sverige efter 1869. Konstgödselanvändningen var liten ända till det sista decenniet av 1800-talet och tog riktig fart först efter andra världskriget (Jordbruket i Siffror 1866-2007).
Mekaniseringen
Morell visar att mekaniseringen spelade en mycket liten roll för den ökade livsmedelsproduktionen. Den spelade en roll senare för att minska arbetsinsatserna i jordbruket och frigöra arbetskraft för den växande industrin.
*
Betydelsen idag
Det är en vanlig missuppfattning att det är en växande befolkning och dess konsumtion som driver jordbrukets utveckling. Det har vi visat tydligt att så inte var fallet under 1800-talet i Sverige och det finns inget som tyder på att det är så nu heller. Trots en fördubbling av världens befolkning de senaste femtio åren ökade produktionen på världens åkrar från 3760 kcal per person och dag 1960 till 5740 kcal per person och dag 2012 (precis som i Sverige på 1800-talet sammanfaller denna utveckling också med en ökande andel animaliska livsmedel).
Att produktionsökning inte drivs av nöd eller verkliga behov är ju rätt uppenbart när man ser till produktion på andra områden, så varför skulle det just gälla livsmedel? Den här missuppfattningen har sin ideologiska rot i föreställningen att utvecklingen i en marknadsekonomi styrs av konsumenten. Men konsumentens makt i marknadsekonomin är mycket liten. Föreställningen att utvecklingen är konsumentdriven är dock viktig för att rättfärdiga systemet eftersom det ger marknadsekonomin en demokratisk kappa att svepa in sig i.
* Det finns ett annat perspektiv på detta vilket jag tänkte diskutera i min sista artikel.
No comments:
Post a Comment