Gruvdrift på jorden?

I Agrar revolution, jordbruksproduktionen i Uppsala och Västmanlands län 1750-1920 redogör Mats Morell för den snabba ökningen av jordbruksproduktionen i de två länen. Särskilt under andra halvan av 1800-talet var den mycket imponerande. Jag har i tre tidigare artiklar redogjort för Morells bok. Huvudprocessen som låg bakom den imponerande ökningen av produktionen var att man plöjde upp ängsmarker till åkrar och införde ett växtföljdsjordbruk. Jag tänkte här gå in på något som Morell bara nämner i förbifarten men som kanske hade större betydelse för den ökade produktionen,

När vi talar om ängsmarker tänker nog de flesta på en mager hårdvallsäng med en rik blomsterprakt. Men många ängsmarker var strandängar och våtmarker där vass och olika gräs dominerar. Båda typerna användes för slåtter på 1800-talet och båda typerna äng odlades upp. Det var sannolikt betydligt mindre arbete med att odla upp hårdvallsängarna om de inte var för steniga, medan de våta ängarna krävde dikning. På vår lilla gård mellan Uppsala och Sala är större delen av vår åkermark före detta våtmark eller sjöbotten. I mitten på 1800-talet sänktes Strandsjön runt vilken våra marker ligger. Det var inget unikt för den här bygden utan dikning av våtmarker och sjösänkningar var mycket vanliga och understöddes av staten.

Jag har inte lyckats hitta statistik på hur stor andel av ängarna som plöjdes upp som var våta marker och hur stor del av dikningarna som fick fram alldeles ny jordbruksmark och hur mycket som främst handlade om att möjliggöra plöjning och odling av sådant som tidigare var slåttermark. Men det är sannolikt att större delen av de arealer som plöjdes upp efter dikning hade skördats för hö tidigare. I romanen De knutna händerna beskriver Vilhelm Moberg dikningen av Bäckamaderna och hur huvudpersonen Alfred (som förvisso var motståndare till projektet) skulle kunna bärga hundra tunnor havre istället för trettio lass dåligt hö om marken dikades.

När man dikar och odlar upp mullrika våtmarker så påbörjas en process där det organiska materialet bryts ned av biologiska processer och går bokstavligen talat upp i luften. Det är därför dessa marker idag utgör det svenska jordbrukets främsta utsläpp av växthusgaser. Men nedbrytningen av mullen leder också till frigörelse av näringsämnen. En del av dem lakas ut, annat går upp i luften, men mycket blir tillgängligt för växterna.  Många mulljordar levererar än idag, mer än hundra år efter att de dikats ut, 50-70 kg kväve till grödorna varje år, dvs allt kväve som behövs för att  säkra mycket goda skördar i 1800-talets perspektiv.

Morell nämner detta i sin bok: ” De marker som nu togs i anspråk hade ofta betydligt högre halt av organisk substans än de gamla åkrarna, vilket innebar en omsättningsstegring och mobilisering av organiskt bunden växtnäring, främst kväve.” (sid 186) Men han utvecklar sedan inte detta något mer.

Precis som Morell och de flesta andra brukar jag lägga tyngden på införandet av växtföljdsjordbruket som drivande i produktionsökningen och inte minst odlingen av klöver i vallarna som ett sätt att binda tillräckligt mycket kväve för odlingssystemet. Och det är ingen tvekan om att det var viktigt, men kanske spelade denna indirekta kvävegödsling från dikade mulljordar minst lika stor roll? Det vore ju heller inget unikt för Sverige utan stora delar av världens bördigaste jordar är ett resultat av dikning av kärr och våtmarker.  Och det finns andra situationer där även torra jordar har ackumulerat stora mängder organiskt material. Både den amerikanska prärien och de berömda svartjordarna i Ukraina och Ryssland har haft höga andel mull och en betydande leverans av näringsämnen från mullen som bryts ned har en stor betydelse för dessa jordars goda skördar.

Svartjord i Ukraina, foto Gunnar Rundgren

I det långa perspektivet är detta dock inte uthålligt utan är en form av gruvdrift av jordarna. Det ger ett mindre hoppfullt och mindre smickrande perspektiv på den agrara revolutionen. Det underminerar delvis mina och andras påståenden om hur produktivt och hållbart detta nya växtföljdsjordbruk var och fortfarande kunde vara. Men vi vet inte hur viktigt denna kväveleverans från mulljordarna var för den agrara revolutionen och skördeökningarna. Man borde kunna kvantifiera det genom en kombination beräkningar ”uppifrån” där man räknar på marginalskördarna som kan hänföras till kväveleverans från mulljordar och detaljerade beräkningar byggda på data från valda gårdar, byar eller bygder. En snabb överslagsberäkning visar att 300 000 hektar mulljord skulle ha kunnat leverera 20-30 tusen ton kväve årligen. 1,2 miljoner hektar vall med 20 % klöver skulle kunna fixera kring 50 tusen ton kväve.* Värdena kan jämföras med ungefär 140 tusen ton konstgödselkväve som används idag. Överslagsberäkningen antyder att kväveleveransen från mulljordarna kan ha spelat an stor roll, men inte lika stor som växtföljdsjordbruket.

Ett litet större perspektiv: Utöver svedjebruk kanske det finns andra former av ”temporärt” jordbruk som sträcker sig över århundraden eller som sträcker sig över kontinenter? Lössjordar är i stort skapade av att damm från andra områden ansamlats. Nildalens rika skördar är ett resultat av erosionen uppströms där stora mängder näringsämnen förs ner med vattnet (I alla fall innan de började bygga en massa dammar). David Montgomery skriver i sin bok Dirt: the erosion of civilizations att många områden gått igenom flera cykler av odling omväxlat med annan vegetation, exempelvis har Schwarzwald i Tyskland varit uppodlat tre gånger under historien för att återgå till skog. I vår sjö utvecklas nu nya våtmarker vid stranden av sjön och utefter. En hel del av näringsämnena och det organiska material som kommer med dikena som rinner igenom våra och andras marker (vi ligger sist i ett ganska stort dikningssystem som också omfattar en hel del skog) verkar ackumuleras i nya marker när sjön gradvis växer igen. Kanske dessa i sin tur kommer att dikas om två hundra år?

 

Beräkning: Mulljordarna torde ha levererat mer när de var nyplöjda än nu 100 år senare, kanske uppemot 100 kg N per hektar och år (300 000 * 100 kg = 30 000 ton). Exakt hur stor arealen var vet jag inte, men brukar säga att 10 % av den nuvarande åkerarealen (2,5 miljoner hektar) är mulljordar. Åkerarealen vid senare delen av 1800-talet var cirka 3,5 miljoner hektar. För vall räknas med 40 kg N per hektar och år i genomsnitt. Man odlade vanligen vallarna i tre år och klöverandelen var sannolikt högre än 20 % de första åren men lägre det sista året. Beräkningen bygger på en tredjedel vall och 40 kg.