Jag deltog i sista delen av SvT:s rapport från 2050 med Erik Haag och Lotta Lundberg. Programmet är
en sorts infotainment, en form som jag egentligen inte gillar särskilt mycket.
Och visst det är en hel del flams och trams i programmet men jag tycker ändå
att de lyckas relativt bra med att åskådliggöra hur vardagslivet skulle kunna
te sig 2050 på en rad olika områden. Man har en ström av experter av olika slag
som frågas ut om olika typer av scenarion, en del av dem motsägelsefulla. Erik
och Lotta reflekterar över dem utan att döma.
Det jag gillar
allra mest är att ny teknik spelar en rätt liten roll i programmet och att de
allra flesta scenario bygger på ”mindre” (kläder, byggnader, transporter,
resor, mat osv.). Programmet ger väldigt litet plats för ”ny lovande teknik”
som har räddat klimatet utan att vi har tvingats till rätt stora omställningar.
Trögheten i förändring visades väldigt bra i ett inslag där riksarkitekt Helena
Bjarnegård visar ett gammalt hus och säger att de flesta kommer att bo i sådana
(om än moderniserade invändigt). Precis som de allra flesta människor år 2020
bor i ett hus byggt innan 1990, kommer de allra flesta människor 2050 bo i hus
byggda innan 2020, så vi vet redan hur det ser ut där de flesta kommer att bo
2050.
Det som saknades
de flesta fall är diskussion om hur
omställningen kommer att ske och vilka styrmedel som skall till. Det var
egentligen mest i det sista avsnittet, det om mat som måltidsforskaren Rikard
Tellström kom in på att ransonering är det mest sannolika om man vill minska
konsumtionen av kött radikalt.
Överlag tycker
jag att matprogrammet fokuserade alldeles onödigt på att framtiden skulle
innebära en nästan obefintlig konsumtion av ”kött”. Visst kommer konsumtionen
av kött förändras i en klimatneutral framtid, men sannolikt inte på det sätt
som många tror. Konsumtionen av kött, mjölk, smör, ost, ull och läder från
idisslande djur kommer vara en lika viktig del av den mänskliga bioekonomin i
framtiden som den varit det historiskt. Den produktionen kan enklare än någon
annan vara fossilfri och konstgödselfri.
Konsumtionen av gris och kyckling
drivs däremot av ett konstgödsel- och fossildrivet globalt livsmedelsystem som
inte är hållbart på något sätt. Det finns dock plats för en viss konsumtion av
dessa också, grundad på resursbesparande uppfödningsformer till ett betydligt
högre pris än dagens. Det finns många andra matvanor som kommer att behöva
ändras minst lika mycket som köttkonsumtionen, framför allt konsumtionen av
exotiska frukter och långväga grönsaker samt industriell ultra-processad mat. Färdigmat
och uteätande kommer sannolikt minska kraftigt.
I önskan att vara
relevant för folk i allmänhet var fokus i programmet hur omställningen påverkar
folks vardag. Det är ett vanligt medialt angreppssätt, men det är samtidigt
väldigt lätt att man då får ett ensidigt konsumtionsfokus, vilket programmet
också fick. Svagheten med det är att det understödjer ett synsätt på vår värld
som driven av individers konsumtion. Men konsumtionen och konsumenten är det
sista ledet i en kedja. På många områden är det snarare produktionen som styr
utvecklingen än tvärtom. Vad gäller livsmedelssystemet är det mycket tydligt
att det är den stora överproduktionen av grödor och den internationella
konkurrensen som driver livsmedelssystemet.
Visst behöver vår konsumtion
ändras, men det är inte i första hand individens vall som driver
konsumtionsförändringar utan innovationer och marknadsaktörerna – det var ju
knappast konsumenterna som drev fram iPhone, eller hur? Jag utvecklar det mer här.
Personligen tror
jag att omställningen kommer vara betydligt mer omfattande och genomgripande än
det som Rapport 2050 visar, och att det kommer att leda till kaskadeffekter som
vi inte kan förutse. Men det är en annan artikel….
1 comment:
Post a Comment