Mat för hälsa och välbefinnande, eller för profit?

Hur vi producerar och konsumerar mat bör styras av insikten av att jordbruk är vårt främsta verktyg för att sköta landskapet, landsbygden och miljön på och att mat är en kollektiv nyttighet, en mänsklig rättighet och måltiden en kulturell och social praktik. Vi kan inte längre låta distributionssättet – marknaden — diktera villkoren för mänsklighetens och planetens hälsa och välbefinnande.

Det finns en utbredd kritik mot det globala livsmedelssystemet, en kritik som tyvärr knappt alls syns i Sverige. Här pendlar debatten istället mellan svenska bönders krav på ökad konkurrenskraft och det konsumtionsinriktade perspektivet av minskat matsvinn/minskad klimatpåverkan genom förändrade beteenden (oftast uttryckt med det mycket förenklade budskapet ”ät mindre kött) — två perspektiv som i de allra flesta fall också är helt oförenliga. De diskuteras också i helt olika media och kretsar som sällan möts. Men vad som är värre är att båda perspektiven allvarligt brister i analys och bidrar inte till en förståelse av hur det globala livsmedelssystemet fungerar. Därför blir deras ”recept” verkningslösa eller ineffektiva.

I en artikel i Nature, Anatomy and resilience of the global production ecosystem skriver en grupp, i huvudsak svenska, forskare:

“that the simplification and intensification of these systems and their growing connection to international markets has yielded a global production ecosystem that is homogenous, highly connected and characterized by weakened internal feedbacks. We argue that these features converge to yield high and predictable supplies of biomass in the short term, but create conditions for novel and pervasive risks to emerge and interact in the longer term.”

 

Det internationella handelssystemet gillar inte dessa potatissorter

Vi har ett livsmedelssystem som är mycket starkt sammankopplat på global nivå, men allt svagare kopplat till de lokala sammanhangen. Internationella trender, valutakurser, spekulation, världsmarknadspriser, störningar i handeln, stora sjukdomsutbrott (som den asiatiska svinfebern) är alla mycket viktigare för livsmedelskedjans aktörer än de sociala och ekologiska sammanhang som jordbruket tidigare var helt beroende av och samtidigt en viktig del av. Teknik, insatsmedel, utsäden, husdjursraser, arbetskraft och kunskaper var tidigare lokala och utvecklades i samklang med de lokala ekologiska och sociala sammanhangen. Nu är de globaliserade varor och tjänster som köps på en marknad. Det är snart bara själva jorden och det lokala vädret som är ”lokalt” i det moderna kommersiellt inriktade jordbruket. Att jordbruket är bundet till jorden är för övrigt det som gör att inte livsmedelsindustrin och handelskedjorna har tagit över själva jordbruksproduktionen fullt ut. Industrin nöjer sig med att på olika sätt kontrollera den, samtidigt som man i varje stund kan överge ”sina” bönder för att söka sina råvaror på annat ställe.

Genom de försvagade lokala återkopplingarna orsakade av de mycket starka globala sammanhangen, enklast sammanfattat i “konkurrera eller dö”, har lantbruket också förlorat sin lokala ekologiska och sociala roll. Brister i de lokala ekologiska och sociala sammanhangen kompenseras med allt mer inköpta resurser. Det globaliserade jordbruket kräver stor skala, långt driven mekanisering och specialisering ner på ras och sortnivå. Lokalt anpassade sorter, lokalt anpassade produktionssystem, lokal arbetskraft ersätts av det som passar i den globala konkurrensen. 

Forskarna varnar för att den starka globala sammankopplingen orsakar en kraftigt ökad sårbarhet och att det snarare är risker orsakade av detta som kan vara den begränsande faktorn för den globala produktionen än de absoluta övre gränserna för produktionen. Denna observation är viktig. I jordbruksdebatten läggs väldigt mycket tid och energi på hur vi skall kunna öka produktionen till att föda tio miljarder människor utan att ytterligare utöka jordbruksmarken. På senare tid har detta kompletterats med kravet på att det också skall göras utan att öka utsläppen av växthusgaser, snarare skall de minska. En formidabel flod av forskningsrapporter har gjort modeller av hur förändringar i kost, användning av konstgödsel, bioteknik etc. kan bidra till dessa mål. Men det är mycket viktigare att diskutera hur vi skapar ett robust och resilient produktionssystem.

Det är också viktigare att diskutera vilka samhällsförändringar som behövs för att folk skall äta sig mätta och äta mer nyttig mat. Runt en miljard människor är undernärda trots att det globala jordbrukssystemet producerar 6000 kcal per capita och dag, samtidigt som ännu fler äter för mycket och fel sorts mat och bortemot en tredjedel av maten kastas.  

Tim Benton och Rob Bailey, forskare vid Leedsuniversitetet, pekar i artikeln The paradox of productivity: agricultural productivity promotes food system inefficiency, i Global Sustainability, på att fixeringen vid ökad produktion har starkt bidragit till de både miljöproblem och de hälsoproblem som matproduktionen och konsumtionen ger upphov till. De beskriver hur politiken har sett billig mat som en kollektiv nyttighet – genom att sänka priset på mat kan folk få mer pengar över för att konsumera annat — och på så sätt driva den ekonomiska utvecklingen. Man kan tillägga att det också betyder att arbetslönerna kan hållas lägre än om maten vore dyrare. Eftersom det främsta sättet man kan sänka priserna på mat är att minska arbetskostnaderna innebär ett fokus på billig mat också att färre människor producerar mat och att de därigenom kan sysselsättas i andra näringar. I ett större perspektiv är urbaniseringen och industrialiseringen byggd på jordbrukets rationalisering.

Benton och Bailey konstaterar, som så många andra tidigare, att den verkliga kostnaden för den billiga maten är mycket högre än det pris vi betalar, eftersom systemet, både marknaden och den statliga politiken, gynnar den som kan externalisera kostnader (låta någon annan ”betala”, naturen, skattebetalarna, framtida generationer, lantarbetare osv). Alla dessa externa kostnader är långt högre än priset man får betala för produkterna. Även om alla aktörer strävar efter effektivitet blir resultatet av systemet som helhet ineffektivt: Ju mer vi producerar desto billigare blir maten och desto fler blir överviktiga och desto mer svinn blir det. Strävan att minska kostnaderna och vara konkurrenskraftig ligger bakom intensifiering genom ökade insatser av insatsmedel som konstbevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Till och med argumentet att man skall intensifiera produktionens för att kunna spara mer natur visar sig ofta ihåligt. Motsättningen mellan intensifiering av produktionen eller att använda mer mark är en teoretisk konstruktion som inte alltid har stöd i praktiken. Utökningen av jordbruksmarken i Brasilien på bekostnad av Cerradon eller Amazonas har exempelvis möjliggjort en intensifiering av djurskötseln i Europa och Kina.

Så vad skall man göra åt det dysfunktionella matsystemet? Forskarlaget från Stockholm Resilience Centre anser att lösningarna är att omdirigera finanskapitalet, att kraftigt öka transparensen och spårbarheten i livsmedelskedjan och att aktivt arbeta med de transnationella företagen för en hållbar produktion.

Det är i mitt tycke uppenbart helt otillräckligt. Det avgörande för jordbruksproduktionens inriktning är inte finanskapitalets strömmar (det mesta av det handlar om spekulation, bara någon procent om verkliga investeringar). Spårbarhet och transparens är inte precis något nytt, spårbarhet är ett lagkrav i livsmedelssektorn i EU sedan många år. Och de system för spårbarhet och transparens som utvecklas har nästan utan undantag gynnat de större aktörerna på bekostnad av de mindre. Till och med fair trade systemet som ändå speciellt designats för att hjälpa små producenter har en tendens att gynna de bättre rustade.   Erfarenheterna visar också att företagen inte är intresserade av transparens. Trots att ny digital teknik ger enorma möjligheter så är det extremt få matföretag som utnyttjar dem. I verkligheten har utvecklingen på flera områden gått åt motsatt håll. Detaljhandelns egna varumärken har gjort att man inte ens kan få reda vem som har producerat en stor del av matvarorna.  Att förvänta sig att de transnationella företagen självmant skulle ändra sin praktik är mycket naivt. Det är snarare minskad makt för de transnationella företagen i jordbrukssektorn vi behöver.

Benton och Bailey går längre och föreslår regleringar för att internalisera kostnader (de ger dock inga konkreta exempel på hur det skulle gå till) och att staten måste leda debatten och sätt agendan. De föreslå också att jordbruksstöden skall användas för att stödja produktion av näringstäta livsmedel istället för kaloririka och för att öka mångfalden i produktionen. Åtgärderna som föreslås skall kompensera för brister i matsystemet. Visst är det naturliga att man använder regleringar för att korrigera utvecklingen. Men det finns bara ett visst utrymme för hur och hur mycket man kan reglera verksamheter utan att förändra de grundläggande drivkrafterna. Om regleringarna går helt emot det som driver systemet kommer de antingen inte vara effektiva eller så kommer systemet krascha.

Försök att internalisera kostnader i jordbruksproduktionen har i mycket stor utsträckning misslyckats. Sverige hade exempelvis haft särskilda avgifter på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, men dessa togs bort i samband med EU-inträdet. För närvarande håller man också på att avveckla dieselskatten. I alla fallen handlar det om att svenska bönder inte kan konkurrera på marknaden om de måste betala dessa avgifter. Att stödja produktion av mer näringstäta livsmedel och öka mångfalden verkar bra men eftersom det går helt på tvärs med de underliggande drivkrafterna undrar man hur det skall gå till. Det riskerar nog mest att bli som att simma mot färdriktningen i poolen på ett fartyg. 

För att verkligen förändra jordbruks- och matsystemen behöver vi ändra de grundläggande drivkrafterna marknaden och den internationella konkurrenskraften. Istället för att i första hand ses som ett företag som skall producera varor för en marknad behöver jordbruket ses som ett sätt att förvalta en bit natur och relationerna mellan människor och naturen och förse människor med mat. Maten bör i sin tur också i första hand ses i sin roll som en kollektiv nyttighet och mänsklig rättighet och hur och vad vi äter som en viktig kulturellt och socialt viktig del av våra liv. Hur vi producerar, distribuerar och konsumerar skall vara en följd av dessa roller och inte som idag där distributionssättet (marknaden) styr både produktion och konsumtion.