Rättfärdig kritik eller omvändelse under galgen?

Sedan EU inträdet har importen av livsmedel till Sverige ökat fyra gånger. I Frihandelssverige ses det som framsteg som ingen ifrågasätter. Eller håller LRF på att ändra sig?

“När statliga stöd går till industrins klimatomställning, kallas det för offensiva insatser och investeringar. Men när vi lantbrukare ersätts för vår verksamhet som förutom att producera livsviktig mat, även binder kol och gynnar biologisk mångfald, kallas det för omoderna stöd och bidrag.” Skriver LRF:s ordförande Palle Borgström och VD:n Anna Karin Hatt (jag kallar de två för “LRF” nedan) i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Det handlar om framtiden för EU:s jordbrukspolitik. LRF kritiserar, med all rätt, att regeringen Löfvén driver linjen att EU:s utgifter för den gemensamma jordbrukspolitiken skall minska. Denna jordbrukspolitik “innebär att jordbrukare får ersättning för det samhällsviktiga arbete de gör som går utöver det som marknaden är villig att betala” och bidrar enligt LRF “till bra, kvalitetssäkra livsmedel till rimliga priser, en levande landsbygd och inbindning av koldioxid.”

LRF hänvisar också till den nationella livsmedelsstrategin som man hävdar strävar efter att öka den svenska produktionen och ersätta import, vilket skall minska klimat- och miljöbelastningen jämfört med importerad mat.

Det är bra att LRF (äntligen) talar ut om jordbrukspolitiken och pekar på att samhället måste ersätta de kollektiva nyttigheter som lantbruket står för. Vi behöver på olika sätt stödja jordbruket i Sverige.
Det är också bra att LRF talar om ökad svensk produktion för att ersätta import. Man skulle önska att man gjorde det mer konsekvent. På LRF:s hemsida skriver man “LRF anser att ökad handel är viktigt för ekonomisk tillväxt och god utveckling i svensk ekonomi. För svenskt jordbruk innebär det att en ökad export av svenska jordbruksråvaror är viktig.” Om man anser att “ökad handel” har ett egenvärde är det svårt att samtidigt förespråka importsubstitution eftersom det rent definitionsmässigt innebär minskad handel.

Den livsmedelsstrategi som LRF är så positivt till har heller inte på något sätt som mål att minska importen — det nämns överhuvudtaget inte i strategin (den talar i vaga ordalag om att en ökad självförsörjningen "skulle kunna" bli ett resultat) — medan den däremot talar mycket om att öka exporten. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har numera uppdrag att verka för ökad export, men däremot finns inget liknande uppdrag för att minska importen eller för att stärka Sveriges självförsörjning. 
Det finna väldigt mycket att säga om EU:s jordbruksstöd, både storleken och hur det utformas. Att jordbrukspolitiken tar så stor del av budgeten betyder inte att jordbruket får en hiskelig massa pengar, utan är ju en följd av att EU insisterar på att alla former av ersättningar och jordbrukspolitik skall gå via EU och inte skötas nationellt. Det verkliga skälet för denna underliga inrättning är att man var så rädd att något land skulle stödja sitt jordbruk mer än de andra och att deras bönder på så sätt skulle få en konkurrensfördel på en allt öppnare inre marknad.
 

Stora delar av EU:s jordbruksstöd utgår i form av ett direktstöd som betalas ut per hektar. Detta stöd kommer inte samhället eller konsumenterna till del utan har i stor utsträckning lett till att markpriserna har stigit kraftigt. Att markpriserna i Sverige har ökat sex gånger sedan EU-inträdet, trots dålig lönsamhet i jordbruket, talar sitt tydliga språk. Total har runt 160 miljarder kapitaliserats i ökade markpriser till förmån för jordägare och banker, men till nackdel för aspirerande bönder och arrendatorer. Det är svårt att avgöra hur EU:s jordbruk skulle ha sett ut utan dessa stöd, men det verkar ändå klart att de inte direkt verkar för det som LRF säger sig vilja ha. Direkta stöd till lantbruket behövs för att skydda det mot konkurrensen från andra länder, men precis hur det skall se ut är en för omfattande fråga för att jag skall gå in på här.

Utöver direktstöden finns det en hel radda med miljöersättningar och liknande. Dessa är i mitt tycke värdefulla, även om effekten har ifrågasatts och det finns en massa detaljer i tillämpningen som är tveksamma (allra mest Jordbruksverket och Länsstyrelsernas oförmåga att faktiskt betala ut ersättningarna!).

LRF får det att låta som att EU:s jordbruksbudget har bidragit till att maten har blivit billigare. Men det finns inte mycket stöd för det, och det är inte heller något mål för den gemensamma jordbrukspolitiken. Maten har heller inte blivit billigare i absoluta tal, men lantbrukets del av kakan har blivit mycket mindre. De två viktigaste orsakerna för detta är den kraftiga produktivitetsutvecklingen i lantbruket samt den ökade globaliseringen av livsmedelsmarknaden. För det senare spelar EU:s handelspolitik betydligt större roll än EU:s jordbrukspolitik. Och handelspolitiken är fortsatt inriktad på ökad globalisering, ivrigt påhejad av svenska regeringen och bejakad av LRF (se citatet om handel ovan).  

Det är sant att svensk import har ett stort ekologiskt fotavtryck. Prince-rapporten, som också LRF hänvisar till, och dess bakgrundsmaterial artikeln Beyond the Borders av Christel Cederberg med flera visar (man får givetvis ta dessa siffror med en stor nypa salt, men de är de bästa vi har) att:

-        En mycket stor del (75 %-97 %) av de kemiska bekämpningsmedel som används för att producera svenskarnas mat används utomlands. Det mesta används i frukt och grönsaksodlingar
-      Det mesta antibiotika (83 %) som används för att producera svenskarnas mat används utomlands. I huvudsak är det i djurhållningen. 
-       Utsläppen av förändrad markanvändning i andra länder (främst i Latinamerika och Asien) motsvarar 11 % av den totala klimatpåverkan av svensk livsmedelskonsumtion. 
-        För de andra växthusgasutsläppen orsakade av svensk livsmedelskonsumtion sker ungefär hälften i Sverige.  

Hur stor del av påverkan som sker i andra länder beror mycket på hur importen fördelar sig på produktgrupper. Den stora användningen av kemiska bekämpningsmedel för importen beror i stor utsträckning på att importen av frukt och grönt är mycket stor, medan att svensk produktion står för ungefär hälften av klimatpåverkan beror på att självförsörjningsgraden är relativt hög på kött och mjölk (med nötkött som det största undantaget).

Förutom de utsläpp som orsakas av avskogning i tropiska länder, sker det mesta av miljöpåverkan i andra EU-länder. Det beror på att EU-länderna helt dominerar importen av livsmedel till Sverige. Därför är miljö- och klimatargumentet inte riktigt hållbart eller relevant i relation till storleken på EU:s jordbruksbudget. 

Svenskt jordbruk anses binda in vissa mängder kol, främst beroende på den stora vallodlingen (som vi kan tacka kor, får och hästar för). Men på det stora hela är inte jordbruket en kolsänka, utan tvärtom en stor utsläppskälla. Den svenska jordbruksmarken skulle säkert binda mycket mer kol om man planterade skog på den. Något vi i Sverige också gjort i mycket stor utsträckning. Jag är helt för att jordbruket skall binda in mer kol och jag tycker att EU:s jordbruksbudget borde kunna användas för det och det är bra att LRF för fram det. Men det är minst lika viktig att minska utsläppen, i första hand de från konstgödselanvändningen.  

Jordbruket är viktigt för en levande landsbygd - eller det var det i alla fall. De supereffektiva, rationella och internationellt konkurrenskraftiga lantbruken som såväl LRF, Regeringen och Livsmedelsstrategin förespråkar och vill gynna är dock inte särskilt viktiga för den levande landsbygden. De använder väldigt mycket externa (ofta importerade) resurser och sysselsätter få personer. Den mycket effektiva och konkurrenskraftiga kycklingproduktionen märks, exempelvis, mest som svagt illaluktande industrihallar i landskapet och sysselsätter endast 200 personer medan småskalig, icke internationellt konkurrenskraftig livsmedelsförädling sysselsätter över 3000 personer enligt LRF:s egen rapport Grön Entreprenör 2018. Den ineffektiva dikoproduktionen och fårskötseln betyder mycket mer för det öppna landskapet och den biologiska mångfalden än den hårt drivna mjölkproduktionen.  

Jag är ingen fan av EU:s jordbrukspolitik, men jag är ännu mindre fan av EU:s ”fria” inre marknaden för livsmedel eftersom den är kraftigt konkurrensdrivande (vilket ju är själva meningen) och förhindrar nationella åtgärder för att stödja jordbruket och styra det i mer miljö- eller djurvänlig riktning. Det är den fria inre marknaden som gjort att Sverige avskaffade avgifterna på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och det är den fria inre marknaden som gör att bönderna får en kraftigt reducerad dieselskatt. Dessa kostnader hade kunnat läggas på matpriserna och inte alls belasta bönderna med en annan politik. Det är också EU:s statsstödsregler som gör det ”omöjligt” att rikta särskilda stöd till jordbruket utanför EU:s gemensamma politik (den svenska regeringen borde dock testa det….), och det är EU:s upphandlingsregler som gör det olagligt för den offentliga sektorn att kräva ”lokal” eller ”svensk” mat. Sedan EU inträdet har importen av livsmedel till Sverige ökat fyra gånger. 
 Dessa frågor borde engagera både Regeringen och LRF. 

Jag gav artikeln rubriken Rättfärdig kritik eller omvändelse under galgen? 

-Både och, skulle jag tro.

Avslutningsvis är det värt att notera att alla politiska partierna slöt upp runt livsmedelsstrategin och att hållningen gentemot EU:s jordbrukspolitik är snarlik bland partierna. Alliansregeringen (där Anna Karin Hatt var minister) skiljde inte sig från den S-ledda regeringen i något väsentligt avseende på detta område.