Är vi vuxna rollen?

Jag har inte jättestor klimatångest eller klimatskam. Jag skäms en del för körningen med dieselbilen och lite till för traktorerna. Jag skäms inte alls för våra fem dikor som betar våra strandängar. Tvärtom ser jag dem som en naturlig del av den omställning som behövs. Jag skäms däremot för att vi plastar höbalarna som de skall äta på vintern, och för plastanvändningen i grönsaksodlingen. Jag skäms inte heller för vedeldningen, men däremot för att vi också har elvärme (huset skulle verkligen behöva tilläggsisoleras). 

Men jag skäms för att jag inte deltagit i det senaste årens klimatmanifestationer. 

Nåväl, idag är det premiär och jag är på väg till Tierp, där jag till och med fått äran att hålla ett litet tal efter en av bygdens unga aktivister Isabella Axelsson. 

Det kommer vara ungefär såhär:  

"Vetenskapen är tydlig – vi går obönhörligt mot ett varmare klimat. Inte ens om vi vidtar drastiska åtgärder, kan vi undvika en betydande uppvärmning. Men det vidtas väldigt få, eller inga drastiska åtgärder. På global nivå fortsätter utsläppen att öka. Inte ens här hemma är vi särskilt duktiga, särskilt inte om vi räknar med våra utlandsresor och allt vi importerar.

Vetenskapen är också tydlig med vilken åtgärd som behövs: avveckla de fossila bränslena snabbt. Men sedan blir det otydligare när man frågar sig hur det skall gå till. Då blir det en politisk, social, ekonomisk och moralisk fråga.

Det som är säkert är att vi kommer inte att kunna begränsa den globala uppvärmningen om vi samtidigt fortsätter med våra liv, ekonomin och politiken som om allt är som vanligt.

Individen skall ta sitt ansvar. Trots att vi vet att vår livsstil är ohållbar vill vi inte ändra på den, och hittar undanflykter. Men det är heller inte alltid så lätt. Låt mig ta ett exempel:

Vi får höra att vi skall minska matsvinnet och att det är i hushållen det mesta mat slängs. Och det är sant. Men samtidigt som vi skall hushålla bättre har vi ett jordbruk, en livsmedelsindustri och en handel som har som mål att producera så mycket som möjligt, att sälja så mycket som möjligt, mål som också understöds av politiken. Samhällets och ekonomins signaler måste understödja individens ansvarstagande och inte motarbeta den.

Hela samhället har denna dissonans. Sverige vill minska utsläppen men samtidigt öka tillväxten och den internationella konkurrenskraften, exportera mer och importera mer, subventionera energikrävande infrastruktur och öka gruvdriften. Men sambandet mellan ekonomisk tillväxt, ökad internationell handel och utsläpp av växthusgaser, förlust av biologisk mångfald och resursförbrukning är mycket starkt.

Så länge vi inte förändrar de grundläggande drivkrafterna i samhället — de personliga, de sociala och framför allt de ekonomiska drivkrafterna kommer vi inte att nå målet. Dessa drivkrafter är konkurrens, ökad produktion och konsumtion (de är trots allt bara sidor av samma mynt), samt vinst och andra typer av kapitalavkastning i olika former av förklädnad.  Dessa driver inte bara miljöförstöringen utan också den ökande globala ojämlikheten.

Den globala uppvärmningen är mer än ett tekniskt problem som kan lösas, utan snarast ett budskap om att vi trots all vår teknik och modernitet är helt beroende av de globala biologiska systemen. Möjligen är människan skapelsens krona och naturens betvingare. Historien har dock tydligt visat att ingen civilisation har överlevt om den inte vårdar den natur som är en förutsättning för existensen. 

Det mänskliga samhället behöver anpassa sig till den materiella och biologiska grunden för sin existens. Istället för att vara en organism som parasiterar på resten av naturen måste vi ta rollen av en ansvarsfull planetskötare som ser till att andra livsformer får plats och kan utvecklas.