Veganismens slutliga lösning

Den som följer mig på bloggen och i övrigt vet att jag brukar undvika den etiska diskussionen runt veganismens kärna. Det beror inte på att jag duckar för de etiska spörsmålen, utan mer på att jag väljer mina strider. Jag tar gärna strid med dem som förespråkar veganism som ett mer effektivt eller miljövänligt sätt att föda mänskligheten, eftersom jag anser att det saknar grund. Men lika lite som jag brukar diskutera religion på min blogg  brukar jag diskutera om det är "rätt" att hålla djur eller inte. 

Häromsistens fick jag en e-post från Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland med en artikel som resonerar runt de bärande etiska perspektiven i veganism. Jag tycker det är utmärkt att de som föder upp djur försöker förstå djurrättsaktivisternas argument och gärna tar debatten, snarare än att avfärda dem som fanatiska terrorister.

Jag brukar inte ofta ha gästinlägg på in blogg, men här kommer Stefans artikel.  

Veganismen är på frammarsch i Sverige, inte minst har djurhållningens klimatpåverkan gett en skjuts. De positiva omdömena dominerar i medierna; vem kan försvara djurfabriker, massavlivande av oskyldiga djur och djurhållningens negativa miljöpåverkan, allt detta som veganerna kritiserar. Alla rörelser, oavsett hur rätt de verkar ha, ska dock kunna granskas kritiskt. Veganrörelsens aspirationer på moralisk/etisk överhöghet, att vara de enda verkliga djurvännerna, får varningslampan att blinka – ett kritiskt granskande behövs inte minst av denna anledning.

Först ett tankeexperiment. Anta att det finns en organisation med namnet Människans Rätt, som säger sig verka för mänskliga rättigheter. Organisationen är naturligtvis emot tortyr, dödsstraff, all omänsklig behandling osv. Kort sagt en alldeles utmärkt organisation, som förtjänar trovärdig och stöd. Men om organisationen också har som slutmål att rädda planeten genom att på sikt låta mänskligheten dö ut – inte genom något som helst våld, utan genom en politik som förhindrar/försvårar reproduktion, då skulle nog de flesta människor bli litet fundersamma!

Organisationen Djurens Rätt försvarar djurens rättigheter, dvs. deras rätt till liv och frihet och att de inte ska utsättas för lidande och ”omänsklig” behandling. Allt detta låter också bra, men det finns en dold agenda; alla ”tamdjur” måste bort, endast de fria vilda djuren ska få finnas kvar. Naturligvis talar inte Djurens Rätt uttryckligen om tamdjurens utplåning, utan om att befria dem ur fångenskap, men även de mest inbitna veganerna inser naturligtvis att för våra kor, hästar, får och höns innebär ”friheten” en säker död! De har ju helt enkelt ingen plats i det ”vilda” ekosystemet. Befriade laxar och även minkar, hundar och en del katter klarar kanske friheten, men när veganismen segrat blir nog betande kor, hästar och får lika sällsynta som ullhåriga mammutar!

Enligt veganerna/djurrättsaktivisterna befinner sig lantbrukets tamdjur i en ”förintelseindutri” och då blir ju de vanliga djurskyddsfrågorna av mindre vikt. Trots namnet är därför t ex Djurens Rätt ingen vanlig djurskyddsorganisation. En analogi med de nazistiska utrotningslägren förklarar en del; en människorättsrörelse som bara vill förbättra lägerfångarnas mat, sjukvård och allmänna välbefinnande, men inte reagerade mot massmorden, förlorar ju all trovärdighet.

 Alla försök att diskutera antibiotikaanvändning, ekologisk produktion, närproducerat eller biologisk mångfald imponerar därför inte alls på veganerna. För dem står ”förslavandet” och dödandet helt i fokus! Människan har nämligen, till skillnad mot alla andra arter, inte någon som helst rätt att döda levande varelser för att äta dem. Genom att inte äta djur minskar vi död och lidandet, för till skillnad mot rovdjuren kan vi göra medvetna, ”goda”, val. Det är alltså det som skiljer oss från djuren, nämligen intelligens, självmedvetande och förmåga att känna empati, som ytterst fråntar oss rätten att handla som djur.

 Om detta är inte mycket att säga – det är väl snarat moralisk/etiska spekulationer. Men om slakt av djur ökar lidandet kan verkligen diskuteras. Alla djur dör förr eller senare och det är upp till veganerna att bevisa att döden för de ”fria” vilda djuren verkligen är bättre än avlivandet i slakterierna! Bilder från slakterier är inte trevliga, men resultatet av en vargattack på en fårflock ska inte heller visas för underåriga! Älgar som svälter ihjäl har ingen lätt död och någon hjälp av veterinärer kan vilda djur inte förvänta; jägaren erbjuder utan tvivel det mest smärtfria alternativet!  De vilda djurens ”naturliga” lidande och smärtfulla död skulle aldrig tillåtas av djurskyddsmyndigheterna - om det gällde tamdjur!

 Utifrån ett utilitaristiskt synsätt torde det därför vara helt klart att de flesta tamdjur, som ju slipper rovdjursangrepp, hunger och köld och får behandling vid sjukdomar, har ett bättre liv än sina vilda kamrater. Och troligen gäller detta även, i de flesta fall, det sätt de dör på.

 Lidande orsakat av själva ”fångenskapen” förutsätter för det första ett medvetande hos djuren som knappast existerar och för de andra att tamdjurens naturliga beteenden är oförenliga med ”fångenskap”. Att så inte är fallet visar forskning om domesticeringen; de första fåren, korna och grisarna verkar inte ha tvingats att bli tama, utan de har sökt sig till människans boplatser för att finna föda och skydd. Utvecklandet av liknande symbiotiska förhållande mellan olika arter är förövrigt inte helt ovanliga i naturen.  

 Om alltså lantbruksdjuren sköts väl och ges möjlighet att behålla sina ”naturliga” nedärvda beteenden, vilka naturligvis skiljer sig åtskilligt från deras icke-domesticerade släktingars, så är det svårt att döma ut jordbrukets djurhållning. Den djurskyddslagstiftning vi har bygger på just detta – genom forskning kan vi utröna vilka behov tamdjuren har, och sedan utformar vi djurhållningen så djurens välmåga garanteras.

 Men om djurhållningen helt präglas av industriell stordrift, som i t ex kycklingproduktionen, är risken stor att relationen mellan djur och människa påverkas. Djuren blir bara produktionsfaktorer – den goda symbiosen, ömsesidigheten, riskeras. Vi har lagar som påbjuder att hästar måste ha sällskap av varandra. Kanske ska vi också ha lagar som underlättar kontakt mellan människa och djur genom att begränsa antalet djur per skötare! Gården med ett rimligt antal kor eller får, djur som kan uppfattas som ”personligheter” av bonden, ger troligen de optimala förutsättningarna för en bra djurhållning. ”Djurfabriker” skadar nog människornas relationer och känslor för djuren mer än de skadar djuren själva, men detta är illa nog.

 Veganerna sparar helt klart liv när de avstår från kött. Dock medför detta också att liv som kunnat bli till inte får sin existens; om ingen äter ost och lammkött kommer heller inga kalvar eller lamm att födas.  Om vi, liksom veganerna, anser att våra tamdjurs liv – och död, bara innebär ett enormt, ofattligt, lidande, kan kanske ”utplånandet” av dem som arter försvaras, inte annars!   

Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland

Utöver de perspektiv som Stefan har finns det ett annat resonemang som jag tycker har en hel del vikt. Även om man bara äter vegetabilier kommer man att bidra till att "vilda" djur dödas, fångas, stängs inne eller stängs ute på olika sätt samt får sin mat eller boplats förstörd. Här på gården har vi till exempel en ständig kamp mot harar, rådjur, fåglar m.fl. vilka alla vill äta upp det vi odlar. När man tar upp ny mark för odling dödas djur på olika sätt, direkt och indirekt. När man plöjer, fräser och harvar dödas grodor. sniglar, ormar och möss av olika slag, insekterna skall vi inte tala om. När vi skördar dödas andra djur. Och åkrarna tar mycket livsutrymme från andra djur. Andra delar av den mänskliga civilisationen bidrar också till massutrotning - bilismen, skogsbruket, vattenkraften, vägar, hus, gruvor med mera.

Det finns artiklar som hävdar att det dödas mer djur av odling än de som djurskötseln föder upp och dödar. Jämfört med året-runt betande djur är det sannolikt sant. Men stora delar av världens djur får en viss andel odlat foder; gris och kyckling får huvudsakligen odlat foder när de föds upp i större skala. Om odlingen dödar många djur, så gör ju odlingen av foder det också. Däremot tycker jag att resonemanget är intressant för att det inte längre handlar om det är fel att döda djur eller begränsa deras rörelser eller på andra sätt styra deras liv, utan vi diskuterar då hur mycket, i vilken utsträckning är det OK.

Jag tror att det är den kategoriska inställningen att det alltid är fel att föda upp djur för produktion som är svårsmält för sådana som Stefan och mig.

Samtidigt så är det bra att man tar upp frågan om det är rätt att döda djur eller hålla dem i fångenskap för egen vinning. Det skall ta emot att skicka djur på slakt, det skall ta emot att hugga ned tvåhundraåriga träd, det skall ta emot att reglera en älv, det skall ta emot att dika en våtmark för att odla där och det skall ta emot att skjuta en älg. Att vi känner för andra varelser och annat i naturen är bra och tvingar oss att reflektera.