Sunday 26 August 2018

Dieselskatt javisst, men först en riktig jordbrukspolitik!


Ingen lär ha undgått att notera att jordbruket har det jobbigt. Om inte förr så gjorde torkan att förståelsen för lantbrukets pressade läge ökade. Och visst har torkan varit exceptionell, kanske en hundraårstorka i alla fall i vissa delar av landet. Men lantbruket har varit pressat under lång tid, det har varit griskris och mjölkkris. För andra branscher har eländet varit permanent och därför ingen kris. Frågan om hur man bäst skall hantera den akuta krisen lämnar jag därhän i det här inlägget för att istället lyfta blicken och diskutera hur vi skall skapa ett livskraftigt jordbruk i Sverige.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik. Att olika typer av regler och fyrkantig kontroll och tillsyn lägger på ytterligare bördor gör det ännu svårare, och som lök på laxen klarar inte ens den ansvariga myndigheten att betala ut de ersättningar som jordbrukarna har förtjänat.

Hur man tycker att man skall hantera detta beror givetvis vilken uppfattning man har om vad som är problemet?

Vissa, främst politiker och jordbrukstjänstemän (dvs rådgivare och andra anställda som inte är bönder), men också en och annan medlem i tiotonsklubben (de bönder som skördar mer än 10 ton vete per hektar) anser att det huvudsakligen är ett effektivitets- och ledningsproblem. Om man bara kapar ”svansen” av ineffektiva bönder, de där med 20 procent lägst lönsamhet, låt dem lägga av, gå i konkurs eller få förtidspension. Samtidigt låter man ”spetsen”, de där fem procenten som driver 40 procent av produktionen mest effektivt, ta över svansens marker. Under lång tid har det i själva verket varit offentlig politik, och det får kraftigt uttryck i den livsmedelsstrategin som en enig Riksdag antog för drygt ett år sedan. Och visst fungerar det; varje år lägger massor med svansbönder av.  Men samtidigt är det ett ekorrhjul som snurrat i decennier och det växer ju hela tiden ut en ny svans, det som var fullt normal effektivitet är hopplöst improduktivt tio år senare. Det är ju så teknisk utveckling och konkurrens fungerar; hur den skall fungera.

Andra, särskilt lantbrukets organisationer och de flesta bönder, anser att det främsta problemet är alla de pålagor som den svenska staten, och i viss mån EU, lägger på jordbruket. Det handlar om miljö- och djurskyddsregler, förprövning av stallbyggen, reglering av vattenanvändning, avgifter för tillsyn och annan byråkrati. Det handlar också om skatter, och särskilt de skatter som man anser särskilt drabbar lantbruket, t.ex. dieselskatt. Den här uppfattningen har sin grund i tron att visst är de svenska bönderna duktiga och kan konkurrera med vem som helst, bara man får samma villkor. Att det är en illusion kan man se inom det svenska jordbruket. Jordbruket har ju haft samma villkor inom Sverige, men det har inte alls räddat skogsbygdernas jordbruk från att slås ut. Och inom EU (eller inom USA) fungerar konkurrensen på liknande sätt. Hela bygder slås ut, andra specialiserar på en produktionsgren osv. Det är klart att det är en konkurrensnackdel med vissa typer av regler, men samtidigt finns det faktiskt många länder som har striktare regler än Sverige, t.ex. för miljöskydd, vattenskydd, vattenanvändning osv. Arbetslönerna är också högre i t.ex. Danmark. Den som säger ”frihandel är OK bara vi har samma villkor” har för övrigt helt missuppfattat grunderna i frihandel. Stora delar av de så kallade ”komparativa fördelarna” utgörs ju inte av företagarnas brillians utan andra förhållanden i det land de verkar i, utbildningssystem, geografi, klimat, löner, naturresurser osv.

Den tredje gruppen, närbesläktad med den första, har däremot förstått frihandelns innebörd. Visst gör det ont, visst är det svårt, men det är precis så här marknaden skall fungera. Den som inte klarar sig i konkurrensen slås ut, svårare än så är det inte. Vi har ingen skoindustri kvar, vi har ingen textilindustri kvar, vi har ingen varvsindustri kvar för de var inte konkurrenskraftiga. Det är möjligt att vissa produktionsgrenar slås ut helt, och att andra kommer att klara sig bra. So be it. Det finns inget självändamål med att driva jordbruk i Sverige, vi kan alltid köpa mat från andra länder. Om det är någon särskild tjänst som jordbruket gör som samhället värdesätter, t.ex. öppna landskap, så kan entreprenörer tillhandahålla denna genom statliga eller kommunala anbud.  Det är inte många som är engagerade i jordbruket som öppet förespråkar den här linjen, men den är inte helt ovanlig hos marknadsextremistiska grupper. Och trots den hårda kritik som Fredrik Segerfeldt fick för uttalandet ”Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk. I många decennier har olika näringar slagits ut, av teknisk utveckling och konkurrens från andra länder. Detta bör vi bejaka även när det gäller denna bransch.”, är det egentligen samma analys i de två andra förhållningssätten.

Ett fjärde perspektiv är att hela eller delar av jordbruket står för förlegade produktionsformer. Plöjning, djurhållning, växtnäringsutsläpp, vattenförbrukning och markanvändning är alla tecken på att jordbruket som sådant har nått vägs ände, helt nya produktionsformer kommer att ta över. Det är labb-kött, aquaponik, insekter, inomhusodlingar, vertikala odlingar, ja det är nästan vad som helst som med lite fantasi kan kallas för food tech. Maten kan produceras i staden och jordbruksmarken kan lämnas tillbaks till ”naturen”, alternativt skall den användas för att binda kol, eller ersätta fossila bränslen. Ett särfall av det här perspektivet är de som anser att det är djurhållningen som står för de flesta problem, utöver att den bygger på ett hänsynslöst utnyttjande av djur (jag tar inte upp den diskussionen här, jag har diskuterat det många gånger tidigare).   Har man det här perspektivet är det inte särskilt motiverat att ”stödja bönder”, tvärtom genom att göra det så upprätthåller man bara en oekonomisk och miljöskadlig produktion.

Men det finns andra perspektiv än de fyra ovan.

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden.

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. Det hela förstärks av pragrafrytteri och mängder av krav som blir en tung börda för alla bönder – men bördan blir så gott som alltid proportionellt mycket tyngre för de små jordbruken. På samma sätt är det med de certifieringar som ”marknaden” (vilket i Sverige betyder en handfull aktörer) kräver. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare. 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik, food tech, ska kunna åstadkomma gratisluncher.  

Lantbruket och dess organisationer bejakar starkt teknisk innovation, men förstår inte att de viktigaste innovationerna för lantbruket är sociala, politiska och ekonomiska. I stället för att bejaka den marknadsekonomiska dogmen borde man ifrågasätta i vilken utsträckning den verkligen ger oss det jordbruk vi vill ha. Samtidigt borde miljöorganisationer och andra tyckare om mat och jordbruk inse att det inte går att lägga på jordbruket mer och mer pålagor utan att också skydda det från konkurrens eller ersätta det för bördan.
Dieselskatt javisst, men först en riktig jordbrukspolitik!

4 comments:

Dan Gmark said...

Mycket bra sammanfattning av läget!

Ekokobonden said...

Precis, bra sammanfattning av läget! Skulle dock uppskatta en fortsatt diskussion, om vilka åtgärder från samhället och medborgarna/marknaden som vill till för att skutan ska vändas och vi ska få ett mycket bättre svenskt jordbruk. Differentierat skattetryck glesbygd - storstad. Generösa bidrag för kolinbindning (mullhaltshöjning eller biokolsnedmyllning) och egen elproduktion. Mer riktade stöd till ekologisk och småskalig produktion. Även till ökad mångfald och mer sysselsättning på landsbygden.
Jag har funderat på fem kriterier för framtidens matproduktion i Sverige: Ekologiskt Småskaligt Extensivt Lokalproducerat & Fossilfritt.

Anonymous said...

Anders,

Tror att jordbruk tyvärr är såpass komplext och mångskiftande att det inte låter sig fångas i förenklade termer.

T.ex. är det lämpligt att producera biobränslen i tropiska områden där det växer snabbt och potentialen att producera biomassa vida överstiger det lokala behovet, samtidigt som dessa bönder är i behov av en salugröda för att få kapital nog att lämna hackjordbruk och hitta en hållbar produktion- Där är hållbar produktion av biobränslen perfekt. Näringsämnena stannar i landet, du exporterar kol och väte, taget från atmosfären, förädlingsvärdet stannar i landet. Jämför med andra salugrödor...

Svedjebruk är ju t.ex. extensivt - men är knappast per definition hållbart, medan äppelodling är intensivt, men kan vara väl så hållbart.

Men hållbart är kanske en term som kan användas - om inte Gunnar tycker att denna kidnappats av G77

Jan Wiklund said...

Jag udnrar om du har läst Erik Reinerts bok om paradigmskiftet i norskt jordbruk och kan kommentera: https://mpra.ub.uni-muenchen.de/48150/1/MPRA_paper_48150.pdf

Det norska originalet har tydligen tagits bort från internet av nån anledning.

Reinert anser att problemet är att jordbrukarna tvingas, av stenhård statlig styrning, ägna sig åt den minst lönsamma delen av matproduktionen, att under perfekt konkurrens producera billiga bulkvaror. En säker konkursverksamhet inom alla branscher och ännu mer inom matproduktion där man inte ens kan öka vinsten genom stordrift.

Istället bör jordbrukaren tillåtas diversifiera och ägna sig mer åt förädling. Det är där vinsterna finns. Men detta kräver förstås en infrastruktur som tillåter det. Och den måste det offentliga stå för. Vilket inom parentes även är Via Campesinas ståndpunkt såvitt jag förstår.