"Klimatfrågan är ett symtom. Att hantera utsläpp av växthusgaser som det
stora problemet verkar inte vara så effektivt – kanske är det redan
försent att nå Parisavtalets mål. Kan det i själva verket vara
kontraproduktivt?
...
Att försöka förändra ett system genom att
fokusera på mätbara parametrar är ingen vidare väg att gå. Vi behöver
skifta systemets mål; berättelsen om vilka vi är och hur världen
fungerar. Kan utsläppshetsen rentav bromsa ifrågasättande av de
antaganden vi gör om vad som är viktigt och verkligt, och därmed hålla
oss kvar i ett gammalt paradigm?"
Så skriver Pella Thiel på sin blogg. Jag rekommenderar att du läser hela inlägget.
Det var mycket väl formulerat och tänkvärt. Debatten har spårat ut i ett bollande med koldioxidekvivalenter som släpps ut av ditt eller datt, grundade på livscykelanalyser med väldigt begränsade perspektiv och snäva systemgränser.
Väldigt få förstår att vi har en ekonomi som är byggd på att slösa med resurser. Det vi sparar på ett ställe leder till ökad förbrukning någon annanstans.
Detta är givetvis inget argument för att "vi skall fortsätta flyga som inget hänt" eller för att alla individuella ansträngningar att minska sina utsläpp är meningslösa. Men istället för att irra omkring på NK och undra vad jag skall köpa för att orsaka minst skada, kanske det är bättre att gå ut därifrån.
2 comments:
Staten får in rejäla summor med pengar på momsen, ju mer vi konsumerar desto högre inkomst.
Det sätter varje regering i en svår situation.
Om de försöker minska konsumtionen får de ställa in en massa välfärdssatsningar.
Jovisst är det så. Å andra sidan är välfärden tung på folk och den arbetskraften skulle ju inte precis försvinna om man konsumerade mindre saker. I själva verket tror jag (men kan inte bevisa) att den motsatta utvecklingen är ett större hot mot välfärdssatsningar.
Post a Comment