Wednesday 17 May 2017

Vi behöver fler kor som mjölkar mindre



Mjölkproduktionen är nödvändig för att vi ska klara miljömålen ”ett rikt odlingslandskap” och ”ett rikt växt- och djurliv” säger Palle Borgström från LRF i Aftonbladet 15maj. Vi håller med om att det behövs fler betande djur, men den typ av mjölkproduktion som Borgström förespråkar bygger inte längre på betesmark utan på kraftfoder.
Dagens alltmer intensiva mjölkproduktion där korna mjölkar alltmer för varje år och där mjölkgårdarna blir allt större och färre, bidrar inte längre så mycket till att hålla marken öppen. Bara för 40 år sedan såg det helt annorlunda ut. Då fanns det 80 000 mjölkgårdar utspridda över landet och då var kopplingen mellan de mjölkande korna, deras kalvar och ungdjur för uppfödning och de rika hagmarkerna helt solkar. Idag är situationen en helt annan. Sverige har färre än 4 000 mjölkbesättningar kvar och allt fler regioner saknar helt mjölkgårdar. Den minskande skaran kor föds upp på allt mer näringsrikt foder för att kunna ge så mycket mjölk som möjligt och mjölkande kor betar därför ytterst sällan de magra naturbetesmarkerna. De äter mindre gräs och mer spannmål och kraftfoder i form av soja och rapskakor och gräset eller ensilaget kommer för det mesta från åkermark. Många mjölkkor får nöja sig med ”motionsbete”, en markplätt nära lagården där gräset snabbt betas och trampas ner. Att flytta runt korna mellan olika betesmarkerna så att de verkligen kan beta friskt gräs, rationaliseras bort av kostnadsskäl av allt fler gårdar. En del av mjölkkornas kalvar föds upp på gräsbete, men eftersom det finns mycket färre mjölkkor spelar deras kalvar mindre roll för hagmarkerna än tidigare.
Trots att vi på det stora hela är självförsörjande på mjölk räcker mjölkkornas kalvar inte alls till för att täcka konsumtionen av nötkött och inte heller till att beta hagmarkerna. Istället har vi en stor ökning av antalet kor som föds upp enbart för köttproduktionen. Många av dessa dikobesättningar är små och är spridda i hela landet. Dessa är idag mycket viktigare för hävdandet av naturbetesmarkerna och det rika landskap de flesta vill ha.
Palle Borgström ger ett konkret exempel på hur politiken kan stödja naturbetandet - att underlätta för byggandet av nya större ladugårdar, men det är inget som främjar hävdandet av hagmarker och det öppna landskapet, tvärtom. När gårdarna blir större och korna mjölkas med robotar är det många lantbrukare som upplever kornas sommarbeten som en dyr kostnad. Därför har också LRF lobbat flitigt för att djurskyddslagen ska förändras. Kornas rätt till bete har döpts om till ”betestvång” i LRFs vokabulär.
På samma sätt resonerar man i den livsmedelsstrategi som riksdagen snart beslutar om, jordbruket ska fortsätta att rationalisera för att kunna vara konkurrenskraftigt. Gårdarna ska fortsätta att bli större, färre och producera mera och det är något annat än att vårda hagmarkerna och det öppna landskapet.
Däremot är det rätt att Sverige behöver fler idisslare och kor som ger både mjölk och kött och som betar markerna i hela landet. Det handlar inte bara om öppna landskap och biologisk mångfald, utan också om att gräsmarker har en stor potential när det gäller att binda kol. Om vi satsar på en gräsbaserad mjölkproduktion kan vi kombinera hävdandet av hagmarker med nyttigare mjölk, bättre kohälsa och bättre djurvälfärd. En halverad mjölkproduktion per ko skulle innebära dubbelt så många kor och kalvar, utspridda i landet på många fler gårdar än i dag. Det skulle innebära fler arbetstillfällen och framför allt – en seriös skötsel av vårt landskap och vår miljö. Det är det orimliga kravet på ständigt lägre pris och fortsatt mördande konkurrens som står i vägen för en sådan utveckling.
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
Detta är en längre version av en replik som Aftonbladet publicerat idag.

6 comments:

Jan Wiklund said...

Mjölkbönderna borde lära av vinbönderna och sälja mjölk som man säljer vin. Då kanske det skulle bli nån lönsamhet i det - även med mindre gårdar.

Anonymous said...

Toppen då får vi dubbelt så mycket kött det passar ju bra till grillsesongen och nu när dom flesta ändå dricker sojamjölk ed så passar det med lägre mjölkproduktion. Men å andra sidan så får vi mycket mindre flis till alla värmevärk. Ja det blir på med yllekoftan.
Hälsningar Christer.

Gunnar Rundgren said...

Idag importerar vi mycket nötkött, kring 50% samt det finns ett växande antal dikobesättningar, så den ökade köttproduktionen från ett ökat antal kor skulle inte ge mer kött än vi äter, fortfarande mindre. I själva verket skulle det betyda en återgång till förhållandena på sjuttiontalet. Dubbelt så många kor och hälften så mycket mjölk per ko - och lägre nötköttskonsumtion än idag.

Anonymous said...

Hmm - dubbelt så många kor men samma mängd mjölk borde ju i princip betyda dubbla priset - men det hade vi inte på 70-talet (även om vi hade ett subventionssystem även då). Bonden får iofs bara hälften så mycket som de bästa åren på 70-talet, men konsumentpriset är ungefär detsamma. https://jordbruketisiffror.wordpress.com/2013/03/03/konsumentpris-for-mjolk-se-utvecklingen-fran-ar-1930-till-ar-2012/

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Nja, det skulle förvisso behövas ett högre pris för mjölk, men inte nödvändigtvis det dubbla. Det är inte så att det kostar dubbelt så mycket att producera hälften per ko. Nya Zealand och Irland har halva mjölkavkastningen som den i Sverige, och även i Sverige är det inte nödvändigtvis den som har högst produktion per ko som har högst lönsamhet, även om det i stort finns ett samband, högre produktivitet per ko - lägre kostnader per kg mjölk. Men storleksrationaliseringen drivs inte främst av max produktion per ko - många små har också väldigt hög produktion per ko, utan den drivs av minskade kostnader per kg mjölk, för foder och som alltid per arbetad timme.

Anonymous said...

Min poäng var snarare att storleksrationaliseringen inte visat sig i lägre konsumentpriser. En (alltför?) from förhoppning vore därför att ökade produktionskostnader inte heller de behöver betyda så mycket i konsumentledet.

/Jonas E