Hur mycket väger den digitala ekonomin?

På senare tid har stadsbilden i Stockholm och några andra städer berikats med cyklande ynglingar med fyrkantiga lådor på ryggen. Beställning och betalning sker via digitala plattformar på nätet. Bakom denna ”digitala ekonomi” finns det samma svett och resursförbrukning som i den gamla ekonomin.

Vi matas med påståenden om att den nya digitala ekonomin har kapat de begränsningar som den fysiska världen innebär och att den heller inte förbrukar så mycket resurser. Vi skall helt enkelt kunna få ökad tillväxt utan att öka resursförbrukningen. 

Det finns emellertid väldigt lite fog för båda de påståendena.  Den nya tekniken verkar varken ha givit ökad tillväxt eller frigjort sig från behovet av naturresurser. Låt mig lämna den första frågan för denna gång, men den som är intresserad kan studera graferna här.
 

Exemplet med matryttarna visar att bakom skalet på den nya digitala ekonomin finns det ofta lika mycket svett som i den gamla ekonomin. Arbetsvillkoren för dessa matryttare är riktigt usla, de har låga löner, konstiga arbetstider och oklara försäkringar. Många av de digitala företagen är murbräckor för att luckra upp dyrköpta villkor på arbetsmarknaden. För att komma undan sitt ansvar är plattformsbolagen inte arbetsgivare säger de.

I internets barndom var det många som sade att internet skulle innebära mellanhändernas död, eftersom alla kunder kunde handla direkt av alla leverantörer. Visst hände det som i resebyråbranschen. Men snart fick vi nya horder av mellanhänder, se bara hur många hotell och resetjänstföretag som finns. Det är lustigt att en så primitiv sak som att agera mellanhand mellan restauranger och kunder och distribuera maten med cykelbud anses modernt och attraherar riskkapitalister som EQT Ventures och Niklas ”Skype” Zennström.

Påståendet att den digitala ekonomin sparar resurser verkar mycket svårt att belägga. Tvärtom, finns det skäl att tro att eventuella besparingar äts upp av den enorma infrastruktur som byggs upp för det mobila internet och molntjänster. Med tanke på hur liten en telefon är och en dator och hur lite ström de trots allt drar, är det lätt att dra slutsatsen att deras energiförbrukning är försumbar. Men de är numera väldigt många, och för en växande skara verkar nästa laddning av mobiltelefonen vara minst lika viktig som fråga som vilken måltid man skall äta härnäst. 

Utöver apparaterna som i stort sett alla har i sitt hem och på jobbet behövs det en bakomliggande infrastruktur av mobilmaster och serverhallar. Det går åt mycket resurser för dessa. För serverhallarna går det åt stora mängder elektricitet och också stora ytor. I lilla Horndal har ett stort företag, troligen Google - köpt över 1 miljon kvadratmeter mark för att bygga en serverhall. Vattenfall håller nu på att dra dit kraftledningar som kan leverera hundra megawatt till serverhallen, vilket är samma effekt som en mellanstor svensk stad kräver.  

– Det här är en stor investering, en del av en ny basnäring i Sverige, där Sverige har alla förutsättningar att dra in fler investeringar till landet, säger näringsministern Mikael Damberg (S) till SVT.

Sverige sänkte nyligen energiskatten på el till serverhallar från 29 öre till ett halv öre per kilowattimme, för att locka fler storbolag att etablera serverhallar i Sverige. Vi subventionerar alltså dessa storbolag. Av någon pervers logik är det bara de som gör av med tillräckligt mycket ström som är skattebefriade.

 
Den första dator jag hade närkontakt med, 1985, fungerade som värmeelement i ett stort kontor, medan ägaren använde en ny liten PC. Sedan de första datorerna byggdes har antalet beräkningar en dator kan göra med en viss mängd energi fördubblats på ett och ett halvt år. 

Men trots denna enorma ökning i effektivitet ökar energianvändningen i det digitala systemet mycket snabbt. Ökningstakten för utbyggnaden av serverhallar beräknas vara 40 procent om året.  Ingen vet riktigt hur mycket det drar. Två forskare uppskattade att internet använde mellan 3,6 och 6,2 procent av världens elektricitet år 2011.  

Självklart finns det många branscher som helt revolutionerats av digitaliseringen. Självklart har den lett till kraftigt ökad produktivitet för vissa typer av arbeten. Självklart har den möjliggjort nya affärsmodeller och gjort andra överflödiga. Och visst är det sannolikt att man med hjälp av den digitala tekniken kan konstruera smarta elnät och annan styrning som effektiviserar vår energiproduktion, distribution och förbrukning.

Men på samma sätt som tillförseln av energi, metaller och arbetskraft var grunden för den industriella revolutionen är de också helt väsentliga delar av den så kallade nya ekonomin. Och precis som i den gamla ekonomin verkar vinster genom effektivisering inte växlas ut i mindre arbete eller minskad resursanvändning utan i ökad produktion och konsumtion.

Att göra mat som man själv vill äta

Vad vi får kvar med regeringens livsmedelsstrategi är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. Som alternativ till det bör vi satsa på lantbruk som blir livskraftiga genom ökat värdeskapande i produktionen, distributionen och konsumtionen.  

Den främsta inriktningen i den så kallade livsmedelsstrategin är att öka konkurrenskraften genom ökad produktivitet och fortsatt strukturomvandling. Det är då ingen ny ”strategi” utan det som kännetecknat jordbrukspolitiken i årtionden. 

Regeringen påstår, helt felaktigt, att åtgärder som höjer produktiviteten skall ge en mer miljövänlig produktion samt öka sysselsättning. Det vanligaste sättet att öka produktiviteten på är att ersätta mänskligt arbete med energi, maskiner, bekämpningsmedel, konstgödsel och mediciner, vilket ökar resursförbrukningen snarare än minskar den. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget karakteriseras just av en ökad resursförbrukning, hårdare press på djuren och minskad biologisk mångfald.

Ökad produktivitet påstås också leda till ökad sysselsättning, vilket helt saknar grund. Tvärtom så är standardmetoden att öka produktiviteten att minska arbetskostnaden. Om ökad produktivitet kombineras med ännu kraftigare ökad produktion kan den självfallet leda till fler sysselsatta, men så ser det inte ut i svenskt jordbruk. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget domineras av kraftigt ökad produktivitet, snabbare än i industrin, ingen eller en måttlig ökning av produktionen och en kraftigt fallande sysselsättning. Antalet arbetade timmar i jordbruksnäringen minskade med 55 procent mellan 1980 och 2013 enligt regeringens egna uppgifter. 

Den fortsatta strukturomvandling som regeringen förespråkar, och vill underlätta genom att låta aktiebolag köpa mark, leder sannerligen inte heller till ökad sysselsättning. De största jordbruksföretagen som brukade hälften av all åkermark i Sverige hade 16 500 årsarbeten medan 44 000 årsarbeten fanns på företagen som brukar den andra hälften av åkermarken.

1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En industrigris som skickas till slakt vid ungefär 6 månaders ålder har ägnats sammanlagt 53 minuters arbetstid från födseln eller knappt trettio sekunder om dagen. Den som har turen att födas upp i småskalig drift ges 11 minuters uppmärksamhet per dag.  Den får också leva betydligt längre. På ekonomisvenska betyder det att den industriella svinskötseln är mer än 50 gånger mer produktiv. Grisen har sannolikt en annan syn på saken. 

Jordbrukets bidrag till BNP minskar också stadigt beroende på obefintligt värdeskapande och långsiktigt fallande priser (se graf). 

Fortsatt effektivisering gör att ett fåtal allt större företag lyckas med att konkurrera på den internationella marknaden. Om de uppnår konkurrenskraft genom att producera på samma sätt som de främsta konkurrenterna – vilket är den linje som LRF förespråkar — försvinner de så kallade svenska mervärdena. Vad vi har kvar är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. 

*

Den del av livsmedelskedjan som skapat fler jobb de senaste årtiondena är restaurangbranschen, och dess produktivitetsutveckling är mycket blygsam jämfört med jordbrukets. I Hagfors kommun finns numera 24 restauranter och caféer, varav sex i pizzasegmentet medan antalet gårdar med mjölkkor har gått från tretton 2003 till endast tre 2013. Men det finns andra sätt att skapa mervärde och sysselsättning i livsmedelskedjan än att göra pizza. 

På gården Torfolk, vid Klarälven strand bedrivs sedan 1977 ett småskaligt ekologiskt jordbruk. Företaget har utvecklat syltproduktion, gårdsbutik och andra former av direktförsäljning av grönsaker, ägg och kött. Företaget hade 36 personer på lönelistan 2015 (många är säsong och deltid förstås), och man köper in en del tjänster. Detta på en gård som redan 1977 ansågs vara alltför liten för att någonsin vara lönsam. 

I fallet Torfolk skapas sysselsättning och lönsamhet genom värdeskapande i produktion och distribution, och genom försäljningsmodeller som bygger på relationer. Det är klart att konkurrens också berör Torfolk, och att man effektiviserar och förbättrar produktiviteten när det behövs, men det är stor skillnad på om man har ”internationell konkurrenskraft” som främsta idé eller ”vi gör mat som vi själva vill äta” som är Torfolks motto. Givetvis kan inte alla jordbruk se ut som Torfolk, det är inte poängen. Men det utgör en motbild till den ensidiga betoningen på internationell konkurrenskraft. 

I det förslag till livsmedelsstrategi som vi lämnat till regering och riksdag formulerar viett alternativ:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Tro inte att du bestämmer men använd den makt du har

En av de starkaste myterna som vårt samhäller bygger på och underhåller är den om konsumentmakt. När jag är runt och pratar i olika sammanhang är de få saker jag säger som provocerar så mycket som när jag förklarar varför konsumentmakten är en myt. Det finns mer effektiva sätt att förändra världen på än genom shoppingvagnen. De två viktigaste råden om man vill ta ansvar för sin konsumtion är att konsumera mindre och konsumera saker som görs av någon du känner eller av dig själv

Jag tänkte utveckla de olika argumenten här. De handlar om spårbundenhet, produktionsförhållanden, makt, information, etik, politik och om valen alls fungerar, dvs om vi verkligen får valfrihet.

Spårbundenhet och produktionsförhållanden

För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur, vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. (Att människor äter ko istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om nötkött, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.) När de väl gjort de där valen, begränsade de våra framtida val i mycket hög grad.

Visst får vi nya råvaror, men det går väldigt långsamt och drivs heller inte av konsumenternas efterfrågan — det är inte precis konsumenterna som skriker efter att få äta insekter eller alger, snarare är det de företag som satsar på dessa nya produkter som skall övervinna ett stort konsumentmotstånd.

Det är sannerligen inte konsumenternas krav som drivit bönderna att mekanisera och specialisera. Det är inte heller konsumenternas krav som styrt växtförädling och djuravel, utan det är lantbrukets och livsmedelsindustrins intressen. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter 13 gånger mer kyckling idag än för sextio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig. Till och med för marknaden för ekologiska produkter var det helt klart (jag var där!) producenterna som drev hela den tidiga utvecklingen, följt av affärskedjor och politiken. Det är först det senaste årtiondet där konsumenternas efterfrågan har varit stark.

Makten och politiken

Hela livsmedelssystemet är format som ett timglas. Det finns mer än en miljard bönder och lantarbetare och miljarder konsumenter i de två ändarna, medan den smala midjan består av ett minskande antal företag som dirigerar systemet. Det finns till exempel uppskattningsvis tjugo miljoner människor som är engagerade i odling och skörd av kaffe, men 40 procent av handeln och 70 procent av rostningen kontrolleras av fem företag.  I USA kom tre fjärdedelar av försäljningen i trettiotvå produktkategorier från endast fyra företag 2012. De tio största livsmedelsföretagen (de största är Nestlé, Pepsico and Kraft) kontrollerar mer än en fjärdedel av den globala marknaden för mat och dryck.[i] ICA i Sverige har över 50 procent av livsmedelsmarknaden.  På liknande sätt förhåller det sig med det som bönderna behöver för sin produktion. På den globala utsädesmarknaden har de tio största företagen tre fjärdedelar av marknaden, varav tre kontrollerar mer än halva marknaden.

Alla dessa stora företag i alla led av livsmedelsmarknaden utövar en mycket stor makt över vad, hur, när och var vi äter. De har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, upphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Det är inte en tillfällighet att chipshyllan är så mycket större än potatisbingen i butiken.

Konsumentmakt kan också vara något av ett hån mot dem som inte har de ekonomiska resurserna att utöva någon makt. I stora delar av världen är det ett hypotetiskt resonemang utan någon som helst verklighetsförankring. Forskning i England visar att det är främst höginkomstagare som omfattar tanken att det är konsumenten som styr och skall styra livsmedelsmarknaden, medan de med låga inkomster hade en helt annan syn på saken. Även i Sverige är det rätt stora grupper som inte har råd att välja eller inte kan ta till sig all information eller transportera sig dit det finns valmöjligheter. Många äter ju också saker som bestämts av andra i familjen och på insitutioner.

Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

När politikerna säger att det är konsumenterna som skall välja betyder det att man avpolitiserar det som köps och säljs. Föreställningen om konsumentmakten bidrar till att lägga allt mer makt i ”ekonomin” istället för politiken och i det civila samhället, vilket betyder att de ökar makten för de som kontrollerar det mesta av den ekonomiska verksamheten? Bidrar inte det till passivisering av oss som medborgare?

Informationen

Väl fungerande val förutsätter god information, därför är mer och förbättrad information en paradgren för de som förespråkar konsumentmakten, t.ex i den nya livsmedelsstrategin. Det finns dock flera komplikationer här. Priset är sig en mycket viktig prissignal De verkliga kostnaderna reflekteras inte i priset för produkterna, vilket gör att prisets information är felaktig. En undersökning av FN:s jordbruksorganisation visade att om man hade räknat in alla miljökostnader för odling av de viktigaste grödorna skulle de vara 2,7 gånger dyrare än idag, vilket självfallet skulle ha påverkat konsumtionen. Hur realistiskt är det egentligen att få med all information om hur produkter påverkar miljö, ekonomi och samhälle i moderna produktionskedjor?

En ny forkningsrapport publicerad i Nature, Identifying species threat hotspots from global supply chains:visar med all tydlighet hur konsumtionen i ett land påverkar den biologiska mångfalden globalt. På kartan kan man se hur produktionen i ett land, USA, påverkar hotade arter i resten av världen. Ju mörkare färg desto större påverkan. (Det skulle se ut på liknande sätt om kartan visade Sverige. Vi har en avsevärt mindre befolkning men per person är vår påverkan i andra länder betydligt större än amerikanernas eftersom internationell handel spelar en mycket större roll i Sveriges ekonomi än USA:s.) Forskingsrapporten ger ett exempel på vilken typ av samband som avses. Det iberiska lodjuret hotas av bevattningsdammar i Spanien. Dessa används bland annat för produktion av olivolja vilken i sin tur säljs till USA (och Sverige). På så sätt bidrar amerikanernas konsumtion av olivolja till utrotningen av det iberiska lodjuret. På samma sätt har deras (och vår) konsumtion av svenskt papper bidragit till utrotningen av den vitryggiga hackspetten. Det är inte rimligt att tro att konsumenterna skall kunna sätta sig in i alla dessa effekter och i det här fallet gällde det ju ändå bara en av många miljöeffekter.   

Etik

Gemensamt ansvarstagande och mekanismer för utfrysning av de som inte tar sitt ansvar utgör en grund för hållbara samhällen. Alla människor får del av de miljöförbättringar som görs genom de miljömedvetna konsumenternas val, men det är bara de ansvarstagande konsumenterna som står för fiolerna. Alla andra är fripassagerare som njuter resultatet utan att bidra. Sådana system är helt enkelt inte socialt hållbara, och strider också mot de ekonomiska marknadsteorier som fött tanken på konsumentens makt.

Det finns också ett starkt etiskt argument att inte lägga för stort ansvar på konsumenten. Det kan  knappast vara en konsumentfråga om vi skall förstöra vår miljö, om folk skall arbeta under slavliknande förhållanden eller om djur skall behandlas illa. Att säga att det ligger i händerna på konsumenten att bestämma lyfter bort frågan från den politiska arenan. 

Fungerar valen?

Det finns också många undersökningar som visar att folk inte följer sina egna preferenser eller rekommendationerna från myndigheter eller miljöorganisationer när de väl står där i butiken, det är helt enkelt svårt att motstå köpsignalerna, extrapriserna och impulserna. När valen är många får konsumenten istället lägga sitt förtroende hos affärskedjan eller hos tillverkarna eller hos staten — om produkten är skadlig skulle den väl ändå inte vara tillåten att sälja är nog en högst normal och vanlig tanke hos konsumenter.

*

Spelar då mina val ingen roll? Jovisst gör de det, det är självklart bra att göra informerade och etiska val. Det är inte bara bra — det är vår moraliska skyldighet. Miljövänliga och etiska val kan också bidra till verkligt positiva förändringar. Men, som jag skriver i Den stora ätstörningen:

”Det är viktigt att förändra saker här och nu, att vara den förändring man vill se (vilket påstås vara en av Gandhis många aforismer). Men det är minst lika viktigt att förändra de makroekonomiska strukturerna och mekanismerna i den konkurrens som styr enskilda företag, bönder, livsmedelsförädlare och konsumenter. Det måste också gå hand i hand med förändringar i våra värderingar och världsbild, samt hur vi relaterar till varandra. Förändringarna måste också stödjas av och ibland drivas på av samhällets politik”.

Jag menar alltså inte att vi inte har ansvar för vår konsumtion och vår livsstil — visst har vi det. Vi får emellertid inte reducera vårt sätt att påverka världen till de val vi gör i affärerna. Vi kan agera på väldigt många olika sätt. Vår livstil påverkas också starkt av de politiska och ekonomiska ramverken och det är därför lika viktigt att påverka dessa som att förändra den egna livsstilen.

Även gentemot handeln och producenterna kan vi agera som medborgare och kräva att de tar ansvar för det de säljer och producerar. Det är inte svårt att se i verkligheten att politik och aktivism har gjort mer för att påverka vad som konsumeras och hur det producerats än individuella konsumentval. Att klorblekt papper fasades ut var inte i första hand en effekt av att folk inte köpte det klorblekta utan att miljöorganisationer övertygade företagen att sluta tillverka och saluföra det. Detta är i själva verket den dominerande funktionen för förändringar av affärernas utbud i mer hållbar riktning.

För att komma tillbaks till konsumtionen. Tänk om det i själva verket är de som shoppar mindre och sällan väljer mellan 100 olika pizzor som gör de mest meningsfulla valen?  Sex brittiska forskare som studerade alternativa försörjningssätt konstaterar i studien Reconnecting Consumers Producers and Food att de som hade minst valmöjlighet, exempelvis köpte mat från en enda gård eller odlade själva, oftast åt den mest varierade kosten, mer färsk mat och lagade mer mat från grunden. Bristen på valmöjligheter uppmuntrade (och tvingade) dem att lära sig nya sätt att använda råvarorna och laga mat på. På grund av svårigheterna att tillgodogöra sig all information om tusentals produkter kan färre val faktiskt kan göra valen betydligt mer upplysta och faktiskt ge konsumenten mer makt än när antalet val är mycket stort.

De två viktigaste råden om man vill ta ansvar för sin konsumtion är:

- konsumera mindre

- konsumera saker som görs av någon du känner eller av dig själv

---

[i]           Inglis, D. och D. Giimlin (red.) 2009, The Globalization of Food Berg.