Livsmedelsstrategin: Fel utgångspunkt, fel analys, fel omfattning och fel åtgärder

Den presenterade livsmedelsstrategin har sin utgångspunkt i att jordbruket skall styras av en allt hårdare internationell konkurrens och vara avreglerat. Fortsatt strukturomvandling och ökad produktivitet är universalrecept som skall lösa miljöproblem och skapa tillväxt och sysselsättning, medan de i själva verket skapar miljöproblem och minskar sysselsättning. Strategin bryr sig inget om och den kraft som finns i människors engagemang för lantbrukets miljö, djurskydd och maten och struntar i de många nya initiativ som bygger på helt andra principer än ökad konkurrens. Hur vi skall få näringsrik och hälsosam mat diskuteras överhuvudtaget i denna livsmedelsstrategi, som inte är värd namnet.

Den här artikeln och en tidigare finns att ladda ner som en pdf fil på denna länk.

Jag har tidigare analyserat de målformuleringar som finns i livsmedelsstrategin*, vad de egentligen innehåller, i inlägget Den handlar inte om livsmedel och det är ingen strategi, men nu är den här, livsmedelsstrategin. Här diskuterar jag analys som ligger till grund för strategin, de bärande idéerna och de förslag som finns och ger min syn på dem.

Felaktig utgångspunkt

Istället för att vara en förutsättningslös analys av livsmedelskedjan i Sverige utgår hela propositionen från den s.k. konkurrenskraftsutredningen. Det betyder också att den utredningens mycket begränsade uppdrag och perspektiv på livsmedelskedjan slår igenom i livsmedelsstrategin. I direktivet till utredningen stod att omvandlingen av lantbruket ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i utredningsuppdraget och målsättningar för dessa saknas.

I Livsmedelsstrategin är analysen av vilka som är jordbrukets främsta utmaningar tunn och inskränker sig mest till att konstatera att samtidigt som köttkonsumtionen har ökat har flera produktionsgrenar inom animalieproduktionen minskat i volym sedan 1995, medan flera grenar inom vegetabilieproduktionen har haft en relativt stabil utveckling. Importen har ökat betydligt snabbare än exporten, så totalt tappar det svenska jordbruket mark. Man nämner inte att en viktig orsak till att produktionen gått ner är den ökade konkurrensen i och med EU-inträdet och den allmänna globaliseringen. Tvärtom upprepar man att regeringens långsiktiga målsättning för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor”.

I propositionens fjärde kapitel motiverar regeringen varför vi skall producera livsmedel i Sverige. Man konstaterar att jordbruket skapar natur och kulturvärden, upprätthåller ekosystemtjänster, skapar sysselsättning och bidrar till landsbygdsutvecklingen. Behovet av en svensk produktion motiveras också av krisberedskap. Avsnittet om hälsa innehåller resonemang om kostvanor men innehåller inget som motiverar varför vi skall ha en svensk livsmedelsproduktion.

Hela avsnittet om djurskydd och stora delar av avsnittet om miljö handlar om att eftersom svensk produktion är mer miljövänlig och använder mindre antibiotika så tar vi ett globalt ansvar genom att producera mat i Sverige med mindre negativ påverkan än motsvarande produktion i andra länder. Detta är också ett argument för export, ”på detta sätt kan en ökad livsmedelsproduktion i Sverige samverka med åtgärder för att minska de globala utsläppen av växthusgaser”. Det resonemanget känns rätt krystat. Att Sverige skulle ha ett mer miljövänligt jordbruk än andra länder beror helt på vilka man jämför med. Stora delar av världens jordbruk drivs i det närmaste fossilfritt eftersom man odlar med handkraft eller dragdjur. Många länder har en helt betesbaserad produktion av kött och ull. I båda dessa fall torde produktionen vara mer miljövänlig än den svenska. 

Det är bra att man slår fast att vi skall ha ett jordbruk i Sverige. Men det är synd att argumentationen för varför vi skall ha ett jordbruk i Sverige är så produktionsinriktad och handlar så lite om kultur, gastronomi, levande natur osv. Propositionen nämner förvisso jordbrukets stora betydelse för landskapet, men gör sedan väldigt lite av det konstaterandet och nyanserar det inte heller. I själva verket kan jordbruket ha både negativ och positiv inverkan i landskapet. Djurhangarer och jättelika växthusanläggningar och annat som är kännetecknen för den strukturomvandling som regeringen hyllar utgör knappast de landskapselement som folk uppskattar, inte bidrar de till den biologiska mångfalden heller.

De övergripande målen

Det övergripande målet är “en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Vad betyder det, egentligen? Man kan analysera meningarna i detalj, vilket jag gjort i ett tidigare inlägg. Men man kan också analysera dem utifrån vad som står i resten av propositionen. Då skulle målen kunna sammanfattas så här:  

Ökad livsmedelsproduktion skall uppnås genom en konkurrenskraftig livsmedelskedja. Konkurrenskraft skapas i första hand av ökad produktivitet. Tillväxt och sysselsättning skapas av konkurrenskraftig och ökad produktion. Hållbarhet uppnås genom ökad produktivitet.

Minskad sårbarhet och självförsörjning som nämns i de övergripande målen nämns över huvud taget inte vidare vare sig under de strategiska områdena eller i regeringens beskrivande texter, vilket betyder att deras plats i strategin mest utgör en form av läpparnas bekännelse. I den handlingsplan som regeringen presenterat skriver man ”Beredskap- och försörjningstrygghetsfrågor hanteras i huvudsak i det utvecklingsarbete som nu sker avseende samhällets krisberedskap och totalförsvar.” Vilket betyder att det inte alls kommer att behandlas som en del av livsmedelsstrategin.

Ökad produktivitet

Strategin har en patentlösning på nästan alla problem: ökad produktivitet. Den skall göra företagen konkurrenskraftiga, vilket sannolikt är korrekt när vi pratar om massproduktion för globala marknader där bara en mindre del av svenskt jordbruk kan vara – men är det där vi ska vara?

Man anser också att ”åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen”. Men det är mycket tveksamt att så är fallet. Det vanligaste sättet att öka produktiviteten på är att ersätta mänskligt arbete med energi, maskiner, bekämpningsmedel, konstgödsel och mediciner, vilket ökar resursförbrukningen snarare än minskar den. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget karakteriseras av en ökad resursförbrukning, hårdare press på djuren och minskad biologisk mångfald.

Ökad produktivitet påstås också leda till ökad sysselsättning. Om ökad produktivitet kombineras med kraftigt ökad produktion kan den självfallet leda till fler sysselsatta, men så ser det inte ut i svenskt jordbruk. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget domineras av kraftigt ökad produktivitet, snabbare än i industrin, ingen eller en måttlig ökning av produktionen och en kraftigt fallande sysselsättning. Antalet arbetade timmar i jordbruksnäringen minskade med 55 procent mellan 1980 och 2013 enligt regeringens egna uppgifter.

Den totala sysselsättningen i livsmedelsindustrin har också minskat kontinuerligt sedan EU inträdet. I mindre företag syns däremot en liten ökning. Dessa små företag, mathantverkare och mikrobryggare är inte livskraftiga för att de har hög produktivitet eller internationell konkurrenskraft utan de bygger på relationer, lokal förankring och värdeskapande. Den del av livsmedelskedjan som skapat fler jobb de senaste årtiondena är restaurangbranschen, och dess produktivitetsutveckling är mycket blygsam jämfört med jordbrukets.

De bärande delarna av livsmedelsstrategin bygger således på en felaktig analys, vilket självklart också leder till felaktiga slutsatser.

De strategiska områdena

Strategin har tre områden: Regler och villkor, Konsument och marknad och Kunskap och innovation.

Regler och villkor

”Målet för det strategiska området Regler och villkor ska vara att utformningen av regler och villkor ska stödja målet om en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar. Detta genom ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administrativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.”

Propositionen utvecklar inget angående ”de ändamålsenliga skatterna” som nämns i målet. Man nämner att arbetskraftskostnader, dieselskatt och skatter på bekämpningsmedel och konstgödsel minskar sektorns konkurrenskraft, men för inte fram några förslag. Inte minst dieselskatten är en känd stridsfråga som man kan förvänta sig motioner om under riksdagsbehandlingen. Regeringens förslag på vägavgift anses av många vara ett slag mot landsbygden. Man kan resonera runt miljöskatter på olika sätt. I princip är de vettiga, men det är också lätt att förstå att det är svårt att bära sådana kostnader om konkurrenterna inte behöver det. Problemet kan lösas med olika typer av handelshinder, med stöd eller genom att beloppen betalas tillbaks till näringen på ett eller annat sätt. Man skulle kunna tänka sig att jordbrukets alla miljöskatter kunde motsvaras av minskade sociala avgifter vilket skulle innebära en grön skatteväxling. Några sådana tankar finns dock inte alls i propositionen.

Enligt propositionen ska regler och andra styrmedel, både i Sverige och EU utformas för ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan. Myndigheternas ska beakta stärkt konkurrenskraft i sin myndighetsutövning.

Arbetet med att förenkla för företagen bör fortsätta att ges hög prioritet, både genom flexiblare regler och bättre information, vilket är välkommet. Men det är oroväckande att myndigheterna instrueras att ta hänsyn till just konkurrenskraften i utformningen av tillämpningen av regler. Många miljö och djurskyddsregler har ju tillkommit för att reglera missförhållanden som uppstått i omvandlingen av jordbruket till att möta den växande konkurrensen.  Det vore mer på sin plats att myndigheterna instruerades att ta särskild hänsyn till småskalig jordbruks- och livsmedelsproduktion och besöksverksamhet. Jag tänker då på hur regler begränsar rätten att sälja opsteuriserad mjölk eller gårdsvin, hur småskaliga rapsoljeproducenter inte kan sälja pressresterna som foder, och alla hundratals liknande små regler.

Under regler och villkor nämns också ett av de få konkreta målen på miljöområdet, att halvera matsvinnet till 2030. Det är givetvis behjärtansvärt, men också rätt bekvämt eftersom ansvaret på detta enkelt läggs på marknadens aktörer. Propositionen tar upp exploateringen av åkermark som ett problem och vill stärka jordbruket ställning i den fysiska planeringen, vilket är efterlängtat.

En svensk landgrabbing

Man vill se över jordförvärvslagstiftningen för att möjliggöra för aktiebolag att köpa jordbruksmark, vilket inte är tillåtet idag. Detta för att kapitalbehovet för den ”nödvändiga” strukturrationaliseringen och den ökade produktiviteten inte kan täckas på traditionellt sett. Utöver att det kommer undergräva familjejordbrukets ställning kommer det också att leda till upptrissade priser och på sikt till ren spekulation i jordbruksmark där aktiebolag och fonder köper stora markinnehav. Detta kompletteras med att man önskar luckra upp reglerna runt arrenden vilka idag begränsar jordägarnas vinstmöjligheter.

Det är utmärkt att propositionen nämner betydelsen av att markens bördighet skall behållas och utvecklas. Däremot diskuteras detta enbart som en fråga om kunskap och utbildning och inte om produktionssystem. Utan tvekan känner de flesta bönder redan till vad som är bäst för markens bördighet; det är inte brist på kunskap utan ekonomiska faktorer som avgör om man kommer att sköta marken på bäst möjliga sätt. Att markens bördighet gynnas av en omväxlande växtföljd med både närande och tärande grödor och integrerad djurhållning och växtodling är till exempel väl känt sedan århundraden, samtidigt som konkurrens, teknikutveckling och strukturomvandling drivit produktionen i en helt annan riktning.

Sverige är en för liten marknad för de stora utsädesföretagen, som bara blir färre och större, medan vårt klimat gör att sorter utvecklade för större marknader inte alltid fungerar här. Regeringen aviserar ökat offentligt engagemang i växtförädlingen vilket är välkommet. Man pushar för att ”nya tekniska framsteg och innovationer” (vilket sannolikt i första hand betyder genteknik) kommer att spela en viktig roll. Det kanske de kommer att göra, men som regeringen själv konstaterat är det inte brist på teknik som slagit ut svensk växtförädling utan att marknaden är för liten i en alltmer koncentrerad globaliserad marknad.

Hela sex sidor ägnas åt växtskyddsmedel, vilket kan jämföras med de sju rader som ägnas åt markens bördighet. Man försöker på något sätt blidka kritiken från lantbruksnäringen samtidigt som man vidhåller att växtskyddet skall vara ”ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart” utan att vidareutveckla detta. Till slut landar man i att ”samtidigt förutsätter ett konkurrenskraftigt jordbruk, enligt nu gällande marknadsregler inom överskådlig tid, användning av växtskyddsmedel.”  Regeringen bekräftar därigenom att det är den obegränsade konkurrensen på marknaden som är den egentliga orsaken till att lantbruket måste använda växtskyddsmedel.

Företrädare för lantbruket och konkurrenskraftsutredningen har föreslagit att reglerna för djurskydd skall EU-anpassas så långt som möjligt. Det här är en het och obehaglig potatis och man behöver hela sju sidor för att resonera runt det. Men inte blir det mycket klarare för det. Den sammanfattande bedömningen innehåller guldkorn som att en ”ökad nationell animalieproduktion kan skapa förutsättningar för en ökad andel konsumtion av svenskt kött”. Djurskyddslagen skall inte ändras men Jordbruksverket skall ges i uppdrag att få tillämpningen att bli mer målinriktad och flexibel. Det låter vettigt, men om det kombineras med att verket också instrueras att ta hänsyn till konkurrenskraften i sin myndighetsutövning torde det betyda att reglerna EU-anpassas så långt det bara går.  

Ett kortare avsnitt ägnas åt djurhållningens miljöbelastning. Man nämner återigen ökad produktivitet som nyckeln till mindre miljöbelastning samtidigt som värdet av animalieproduktion på naturbetesmarker lyfts fram som positivt för miljön. Djur på naturbete är emellertid något helt annat än den produktivitet som regeringen förespråkar. Det är jakten på produktivitet som flyttat basen för nötkreatursskötseln från naturbetesmarker till odlat foder och importerad soja. Det är jakten på produktivitet och strukturomvandlingen som koncentrerat djurhållningen i stora anläggningar på ett fåtal platser där man har överskott på gödsel medan växtodlingen drivs allt mer ensidigt med stora insatser av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. 

Fiske, akvakultur och rennäring har egna avsnitt utan något anmärkningsvärt.

Konsument och marknad

”Målet för det strategiska området Konsument och marknad ska vara att konsumenterna ska ha ett högt förtroende för livsmedlen och kunna göra medvetna och hållbara val, exempelvis av närproducerat och ekologiskt. Marknaden för livsmedel ska kännetecknas av en väl fungerande konkurrens. Den svenska livsmedelsexporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.”

Propositionen lägger stor vikt vid information och märkning. Det är konsumenterna som skall göra hållbara, miljövänliga och hälsosamma val baserat på märkning, offentlig eller frivillig. Att det är konsumenten som skall ansvara för att livsmedlen produceras på ett miljövänligt sätt och inte producenterna och samhället är marknadsliberalism driven in absurdum. Och om all produktion ändå skall vara miljövänlig och hållbar, vilket man ju säger, så faller ju denna roll för konsumenterna.

Offentlig upphandling bör ställa krav på att de upphandlade livsmedlen minst skall motsvara den svenska lagstiftade nivån på djurskydds- och miljöhänsyn. Det låter rimligt, men man undrar om inte den svenska regeringen genom EU-medlemskap och WTO avtal redan avhänt sig den möjligheten? Jag undrar också hur det skall tillämpas i praktiken. Betyder det att endast bekämpningsmedel som är tillåtna i Sverige får ha använts i produktionen? Många bekämpningsmedel används i grödor som inte odlas i Sverige eller för skadedjur som inte finns i Sverige, och är därför inte godkända här. Skall produkter där sådana använts utestängas? Om svenska lantbrukare betalar koldioxidskatt på diesel, betyder det att man bara kan köpa från länder som har en lika hög skatt? Eller åt andra hållet: Om danska skolor ställer motsvarande krav kommer då svenska bönder uteslutas för att Danmark har strängare miljökrav på en rad områden (vilket man faktiskt har)? Varför skall det bara gälla livsmedel, varför inte lakan och bilar? Och varför skall kraven inte också omfatta sociala villkor?

Frågan är om det inte vore enklare och bättre att helt enkelt köpa ”lokalt” än att krångla med reglerna. Men att köpa lokalt är förstås inte heller i enlighet med de internationella avtal som svenska regeringarna av olika kulörer varit med att godkänna. Propositionen föreslår i alla fall att förskolor och skolor skall utveckla samarbetet med lokala livsmedelsföretag, vilket låter förnuftigt, särskilt om det kombineras med lokal upphandling. Ett steg på vägen.

Regeringen anser att konkurrensen i livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln är för liten, och att det kan drabba både lantbruket och konsumenterna. Det ligger en hel del i det, men koncentrationen i industrin och dagligvaruhandeln är ett resultat av just de marknadskrafter, den produktivitetsökning och strukturomvandling som regeringen hyllar på andra ställen i strategin.

Livsmedelsindustrin ägnas ett eget kort avsnitt där regeringens bedömning inskränker sig till ”en konkurrenskraftig livsmedelsindustri är viktig för en hållbar tillväxt och sysselsättning i hela landet.” Man nämner att branschen domineras av stora företag men att företag med småskalig och hantverksmässig produktion kan vara viktiga för det lokala näringslivet och besöksnäringen. Det är dock bara för export som man har några förslag på åtgärder, i det fallet olika typer av marknadsfrämjande åtgärder och statligt engagemang för att uppfylla andra länders formella krav på import.

För besöksnäring och måltidsupplevelser anser man att det behövs kompetensutveckling och bättre marknadsföring, framför allt för att attrahera fler utländska turister. Restaurangbranschen är annars så gott som helt utelämnad i denna livsmedelsstrategi som påstås gälla hela kedjan. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom det är den enda del av livsmedelskedjan som uppvisar den ökade sysselsättning som strategin vill åstadkomma.

Ekologisk produktion och konsumtion är styvmoderligt behandlade i målformuleringarna, där man lämnar ansvaret till konsumenterna. Men i handlingsplanen sätter man målet att 30 procent av den svenska  jordbruksmarken ska utgöras av certifierad ekologisk jordbruksmark år 2030 och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter år 2030. Mycket välkommet, men tråkigt att inte allianspartierna kunde gå med på det som en del av de strategiska områdena. Nu riskerar målet försvinna vid ett eventuellt regimskifte. Regeringen anser också att det bör inrättas en särskild ”funktion” för att samordna åtgärder inom området. Det verkar förnuftigt.

Kunskap och innovation

”Målet för det strategiska området kunskap och innovation ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bidra till ökad produktivitet och innovation i livsmedelskedjan samt hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.” Under detta strategiska område uppmanas livsmedelskedjans aktörer ta ansvar för att formulera sina behov av forskning. Fokus för den behovsdrivna forskningen skall vara ökad produktivitet, hållbarhet och lönsamhet samt utveckling av nya livsmedelsprodukter. Behovsdrivet är förstås bra som princip, men i praktiken torde det betyda att det är de stora aktörerna, som Lantmännen och Arla, som kommer formulera behoven och eventuellt delfinansiera forskningen. Det är inte så troligt att de mindre jordbrukens och småskaliga livsmedelsförädlarnas behov kommer hamna i centrum.  

Resonemangen om innovation är dominerade av ett industriellt perspektiv och resonemang om forskning, teknik och ”kunskapsintensiva företag som startas av nya aktörer”. Man verkar bortse från att många innovationer är marknadsmässiga och sociala och inte alls särskilt beroende av forskning eller nya kunskaper. Det gäller både nya sociala koncept som andelsjordbruk och de många nya handelsplattformar (ofta digitala) som skapats på senare tid.  

Regeringen skriver att insatser för utbildning, kompetensutveckling och rådgivning är viktiga för att stärka livsmedelssektorns konkurrenskraft och en hållbar produktion. Det är svårt att inte hålla med. Men i de mer detaljerade resonemangen handlar det om konkurrenskraft, ökad produktivitet, företagsledning och entreprenörskap medan hållbarheten har försvunnit, igen.

Miljön på undantag

De nationella miljömålen återkommer i två skrivningar där det handlar om att de inte skall åsidosättas när myndigheterna skall väga in konkurrenskraften i sin myndighetsutövning och när man ger godkännanden för bekämpningsmedel.

Det verkar som att man själv insett att strategin är väldigt svag avseende miljö och hållbarhet. Det är antagligen därför man har lagt till fyra sidor om ”hållbart jordbruk och hållbar livsmedelsproduktion” på slutet av propositionen. Avsnittet är dock inte en del av strategin och innehåller inga egentliga förslag utan redovisar sådant som redan görs. Ordet kretslopp dyker upp för första gången, men då som en metod för att skapa nya biobaserade produkter och inte som en grundläggande princip för livsmedelskedjan.

Propositionen anger hur livsmedelsstrategin kan bidra till miljöarbetet. Först drar man den revolutionerande slutsatsen att ” ett jordbruk som kan hävda sig i konkurrensen från omgivande konkurrentländer och finnas kvar, är en förutsättning för att jordbruket ska kunna bidra i miljöarbetet.” Vilket i klartext betyder att ”ökad konkurrenskraft” är bra för miljön. Sedan drar man för sjuttioelfte gången argumentet att ökad produktivitet leder till att mindre resurser används (se mina invändningar tidigare). Slutligen förklarar man att hävdandet av naturbetesmarkerna genom betande djur är viktig för ”värdefulla arter”. Det kan jag instämma i. Men i meningen efter förklarar man att ”ett konkurrenskraftigt jordbruk är nödvändigt för att det ska finnas betesbaserad produktion” och att det därför finns ett starkt positivt samband mellan ökad livsmedelsproduktion och miljömålen Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt djur och växtliv. Om detta inte är medvetna dimridåer så är det ett uttryck för en total brist på förståelse av vad som orsakat de miljöproblem man vill komma till rätta med. I själva verket är det EU:s tullskydd för nötkött, djurbidrag och betesstöd, böndernas strävan att vårda landskapet och konsumenternas val av naturbeteskött som håller naturbetesmarkerna hävdade, inte ökad produktivitet eller internationell konkurrens.

Ingen integration med EU:s jordbrukspolitik

De samlade EU-stöden motsvarar ungefär en fjärdedel av lantbrukets intäkter och har avgörande betydelse för t.ex. betesbaserad nötköttsproduktion. Det så kallade ”landsbygdsprogrammet” som är en del av EU:s jordbruksstöd innefattar en rad åtgärder på miljöområdet. Det är här som stöd för naturbete och ekologisk produktion finns och det är stora summor, nästan 23 miljarder för 2014-2020. Utanför EU-stöden är den svenska staten mycket sparsam med stöd till jordbruket. Det anses vara väldigt mycket om ett par hundra miljoner satsas på något, t.ex. att rädda mjölkproducenter. För Livsmedelsstrategins genomförande har man avsatt cirka en miljard kronor fram till 2020. Eftersom strategin skall gälla till 2030 och EU:s jordbruksstöd säkert kommer att fortsätta i en eller annan form, är det konstigt att dessa stöd och deras utformning inte ses som en integrerad del av strategin.

Det är också bekymmersamt att regeringen talar med kluven tunga om inrktningen på EU:s jordbrukspolitik. År 1998 beslutade att  Sverige skulle verka för en jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU vars övergripande mål skulle vara att:

–   främja ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga pri- ser,

–   främja en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion, och

–   bidra till global livsmedelssäkerhet.

Men i budgetpropositionen 2016 har Sveriges mål istället blivit att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd”, vilket ju är rätt annorlunda.

Det som helt saknas

Det saknas en analys av hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, en omställning till fossilfria bränslen eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Den sociala dimensionen av livsmedelskedjan och maten lyser med sin frånvaro. Både jordbruket och restaurangbranschen har en hög andel svartjobb och i övrigt dåliga arbetsvillkor. Rätten till mat, som är en mänsklig rättighet, kanske anses vara så självklar i Sverige att den inte behöver nämnas. Men klassklyftorna är stora vad gäller matvanor och tillgång till näringsrik mat, och det vore rimligt att en livsmedelsstrategi skulle försöka rätta till detta.

Det är det traditionella produktionsjordbruket som helt står i fokus. Stadsnära odlingar, stadsodling, och koloniträdgårdar har fått mycket uppmärksamhet på senare år, men anses tydligen så oväsentliga att de inte ens nämns i regeringens proposition. Propositionen behandlar nästan inte alls de mycket hypade nya sätten för livsmedelsproduktion som ofta nämns i pressen, förutom odling av alger. Inte heller resonerar man runt det så kallade proteinskiftet. Mycket av det som skrivs på dessa områden är förvisso överdrivet och orealistiskt, men det är märkligt att man inte i alla fall resonerar runt deras potential. Gastronomi nämns endast en gång och måltidsupplevelser nämns i samband med turism, främst för utländska besökare. Men nog förtjänar maten vi äter och upplevelserna i samband med den uppmärksamhet hela året och inte bara på semestern.

Resthalter av miljögifter och bekämpningsmedel i maten tas inte alls upp, inte heller rester av bekämpningsmedel och nitrat i vårt viktigaste livsmedel, dricksvattnet. Matens kvalitet och näringsvärde tas heller inte upp.

Ökad förädlingsgrad och andra former för värdeskapande i livsmedelskedjan behandlas nästan inte alls, ökad förädlingsgrad nämns till exempel bara för fisket samt för livsmedelsexporten. Hela den rörelse för mat med identitet och relationer som vuxit fram och skapat andelsjordbruk, REKO-ringar, direkthandel, köttlådor och mathantverkare verkar helt ha undgått regeringen.

Det som saknas i strategin är just det som borde vara bärande för en livsmedelsstrategi värd namnet.

* Livsmedelsstrategin består av ett överordnat mål och mål för tre strategiska områden vilka är överenskomna av alla riksdagspartierna utom sverigedemokraterna. Regeringens proposition för livsmedelsstrategin innehåller dessa mål, men också bakgrundbeskrivningar och förslag till åtgärder, dessa är således endast regeringens. Utöver det finns det en handlingsplan, vilken också omfattas av denna analys.