Jordbrukets kostnader är mycket större än matens pris

En ny rapport från FN beräknar att matproduktionen orsakar kostnader på natur och hälsa som är avsevärt större än matens pris. Veteproduktion i Tyskland har nästan nio gånger högre externa kostnader än vetes pris och nötköttsuppfödning i Venezuela orsakar kostnader tolv gånger det som bonden får betalt.. Det visar tydligt att marknaden för jordbrukprodukter inte fungerar för att styra jordbruket i rätt riktning. De totala kostnaderna för matproduktionen skulle bli lägre om vi lade om jordbruket till ekologisk produktion och liknande.

En rapport från FN:s jordbruksorganisation FAO som nyligen publicerats, Natural Capital Impacts in Agriculture (ung. Inverkan på naturkapitalet av jordbruk) har försökt uppskatta hur stora externa kostnader (”externaliteter” kallar ekonomer det) dessa skador orsakar. Det handlar om de skador på miljö, hälsa, klimat som jordbruksproduktionen leder till. Skador som betalas av framtida generationer, samhället i stort, människor i andra länder, bönder och lantarbetare. Kostnaderna för dessa skador finns inte med i priset i kassan när vi köper mat.

FAO har studerat hur fyra viktiga grödor, majs sojabönor, vete och ris samt nötkött, mjölk, fläsk och fjäderfä (kyckling) påverkar naturen och de för oss livsviktiga ekosystemtjänsterna, samt människors hälsa. Genom valet av grödor och produkterna omfattas stommen av det globala livsmedelssystemet och mänsklighetens huvudsakliga försörjning av kalorier och en ännu högre andel av proteinet.

De fyra grödorna orsakade kostnader på naturkapitalet (1,15 triljoner dollar) som var 1,7 gånger högre än produktionsvärdet, dvs priset på dessa grödor borde egentligen vara 2,7 gånger högre än det är idag. För de fyra animalieprodukterna var de externa kostnaderna 1,34 gånger högre än produktionsvärdet.

Användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, föroreningar, utsläpp av växthusgaser och omvandling av andra värdefulla ekosystem till jordbruksmark orsakar alla stora kostnader. Rapporten redovisar också ett antal fallstudier om hur bättre metoder, som ekologiskt jordbruk, kan kraftigt minska dessa kostnader. Om man tittar på data för produktionen av de olika grödorna och produkterna per land ser man mycket stora skillnader. Det beror dels på att produktionssätten skiljer sig mycket, men ännu mer därför att värderingen skiljer sig. Så beräknas kostnaden för en viss vattenförorening vara mycket högre i länder med brist på vatten. Kostnaderna för användandet av ett kemiskt bekämpningsmedel kan vara fyrtio gånger högre i ett land än ett annat och kostnaden för övergödning med ett ton fosfat varierar från 0 kronor till 818 000 dollar(!). Däremot har kostnaderna för växthusgasutsläpp givits samma värde (115 dollar per ton) för alla länder eftersom växthusgasutsläpp är ett globalt problem.

Veteproduktion i Tyskland är den odling produktion som har högst externa kostnader i förhållande till varans pris, nästan nio gånger högre. Om vi tittar på externa kostnader uttryckt i relation till varans pris är värstingarna i de olika kategorierna:

Majs i Frankrike (588%) och Brasilien (382%)

Ris i Bangladesh (496%) och Vietnam (402%)

Sojabönor i Brasilien (305%)

Vete i Tyskland (893%) och Frankrike (525%)

Nötköttsproduktion i Venezuela (1237%), Brasilien (1183%) och Mexico (803%)

Mjölkproduktion i Iran (282%)

Fläskproduktion i Nederländerna (459%) och Danmark (380%)

Även om man säker kan ifrågasätta detaljerna i de här siffrorna (FAO är tydliga med att de siffror som finns i rapporten inte kan tas som exakt vetenskap utan snarare indikationer av vilken storleksordning vi pratar om), så leder rapporten, bland annat, till slutsatsen att det är en helt orealistisk väg att gå att försöka ta in (”internalisera” på ekonomiska) dessa kostnader i varornas pris. Det skulle kräva samhälleliga ingripande i en halv miljard jordbrukares verksamhet på ett sätt som skulle få planekonomi att framstå som en liberalvästanfläkt. Det skulle också få effekten att t.ex. veteodling skulle helt upphöra i Tyskland och Frankrike för att det skulle vara mycket billigare att importera från Ryssland, Kina, Kazakstan, USA eller Australien.

FAO rapporten redovisar också fallstudier som visar att en övergång till ekologisk produktion och andra miljövänliga produktionsformer skulle kunna avsevärt minska skadorna på naturen och människors hälsa. Ekologisk produktion är helt enkelt billigare.

Låt mig för ordningens skull säga att jag egentligen inte är förtjust i begreppet naturkapital, eftersom det försöker uttrycka naturens värde i en form av penningvärde, på samma sätt som begreppet ekosytemtjänster. Jag utvecklar varför jag tycker illa om begreppen i mina böcker, Trädgården Jorden och Global Eating Disorder, samt i några blogginlägg (t.ex, det här:Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder). Trots begreppens nackdelar så har de också fördelen att de är enkla att kommunicera. Utöver de principiella invändningarna mot att värdera naturen är det givetvis stora problem med metodik och data för att göra värderingarna.