Maten - civilisationens svaga länk

"Maten är den nya oljan. Marken är det nya guldet"

Skriver Lester Brown* i Hungerns Planet (Engelskt orginal Full Planet, Empty Plates: The New Geopolitics of Food Scarcity från 2012 översatt av Doris Norrgård Almström och Lars Almström).  Brown är agronom och känd miljökämpe, möjligen också känd för att se fan på väggen. Men han gör det på goda grunder för det mesta.

Huvudtesen är att vi kommer att få brist på mat och ökad strid om resurser. Befolkningstillväxten, ökat välstånd med ökad köttkonsumtion och användning av livsmedel, foder eller mark till fordonsbränsle driver efterfrågan, medan jorderosion, global uppvärmning och brist på vatten begränsar möjligheterna att öka produktionen. Ny teknik kan inte kompensera för dessa, i alla fall inte i den takt som behövs. I värsta fall hotas hela vår civilisations överlevnad.  


Boken innehåller en mycket stor mängd fakta, varav de flesta verkar mycket väl underbyggda. Några slående fakta som tål att begrunda:

Ökning av spannmålsanvändningen
Världens användning av spannmål ökade med 21miljoner ton om året under perioden 1990-2005. Men åren 2005-2011 steg denna årliga ökning till 45 miljoner ton.

Överuttag av vatten
I Indien och Kina livnärs sammanlagt 300 miljoner på spannmål som har odlats genom att pumpa upp mer vatten än vad som förnyas.

Köttkonsumtionen ökar snabbt
En person i Indien förbrukar i genomsnitt 170 kilogram spannmål per person per år medan en person i USA förbrukar 640 kilogram spannmål. Skillnaden beror på att amerikanen använder fyra femtedelar av spannmålen till att producera kött, mjölk och ägg.

Spannmål till etanol
Spannmålen som användes till etanol i USA år 2011 kunde ha livnärt ungefär 400 miljoner människor på en nivå motsvarande medelkonsumtionen i världen.

Skördarna ökar inte längre
I sextio år har ökningen av spannmålskördarna varit imponerande, men takten har nu dämpats. Mellan 1950 och 1990 ökade spannmålsavkastningen per hektar med i medeltal 2,2 procent om året. Men de senaste tjugo åren har den årliga tillväxten sjunkit till 1,3 procent. I vissa länder med högt utvecklat jordbruk har ökningen av avkastning helt stannat upp.

Det som förvånade mig mest i boken är att Brown förklarar mycket av de stora skillnader som finns i skörd med dagslängden. I de tempererade klimaten har man långa dagar under växtsäsongen och kan därför nå mycket högre skördar än man kan få i tropiska klimat där dagen håller sig runt 12 timmar. Det är faktiskt första gången jag har stött på detta som en så framträdande förklaring till lägre skördar i tropikerna. Jag är tveksam, jag tycker mig ha sett mycket höga skördar nära ekvatorn av sockerrör och bomull - högre än motsvarande skördar i USA. Och i vilket fall som helst så är de flesta jordbrukare ganska långt ifrån den gräns när det är fotosyntesen som sätter gränsen för skörden. För majsodlare i afrika är det vatten, näringstillförsel och ogräskonkurrens som gör att skördarna är låga.

Mycket av förändringarna i konsumtionen är inte drivna av konsumentens efterfrågan utan av förändringar i produktionen. Brown skriver: "År 1950 var fågel  dyrt och produktionen begränsad, ungefär som kött från får och lamm. Men från och med mitten av seklet hade man utvecklat mer effektiv fågelproduktion och priserna sjönk så  pass mycket att fler och fler hade råd att köpa ägg och fågelkött. För omkring femtio år sedan var kyckling något särskilt i USA och serverades vanligen som söndagsmiddag, men nu gör det låga priset att kyckling blivit det första köttvalet till vardags." 

Brown är ingen supporter av biobränslen. Bland annat oroar han sig för att bilarna bokstavligen kan ta maten från de fattiga: "En följd av att världens livsmedelshandel och bränslehandel smälter samman är att det uppstår konkurrens om spannmål mellan å ena sidan ägarna till världens 1 miljard motorfordon och å andra sidan världens allra fattigaste människor...Medan en medelbilist har en årlig inkomst på över 30 000 dollar, är inkomsten för de 2 miljarder fattigaste i världen betydligt lägre än 2000 dollar om året." 

Elbilar är lösningen enligt Brown. Och visst är det bra med elbilar, men det förefaller som Brown ensidigt betonar deras fördelar och ensidigt betonar biobränslenas nackdelar. Men det är klart, om man tror att valet står mellan att folk skall svälta eller bilarna stå stilla då är det en rimlig hållning. Jag kan tänka att man skulle kraftigt minska biltrafiken istället. 

I det sista kapitlet kommer Brown, som sig bör, in på lösningarna. 

På efterfrågesidan föreslår han:

• stabilisera folkmängden
• utrota fattigdomen
• minska den överflödiga köttkonsumtionen
• slopa de politiska styrmedlen som gynnar biobränsleproduktion 

Och på produktionssidan är det som behövs:

• stabiliserad klimatet (en bagatell...)
• höja vattenproduktiviteten i jordbruket (dvs använda vattnet mer effektivt)
• slå vakt om matjorden 

Brown diskuterar hur en del av dessa mål skall uppnås. 

Han säger att genmodifiering inte har någon stor potential för ökad spannmålsavkastning: "Detta beror främst på att de växtförädlare som använde traditionella metoder var mycket framgångsrika och lyckades göra nästan allt som växtforskarna kunde tänka ut för att öka avkastningen, så att det inte finns mycket potential kvar för genmodifiering." Han tror heller inte att vi med annan teknik kan öka skördarna så mycket. När vi har uttömt möjligheterna till ökad skörd med konstgödsel och med bevattning så är jordbrukarna i stort utlämnade till fotosyntesen och det lokala klimatet.

Jag tycker att Brown missar marknadens betydelse för hur jordbruket (något som vi visar på i Jorden vi äter).Han underskattar lantbrukarnas möjligheter att öka skördarna om priserna går upp, och förbiser delvis de negativa effekter världshandeln har på livsmedelsproduktionen i vissa länder.


Tydligast i boken är att vi går mot en framtid med ökad konkurrens om resurserna som behövs för att producera mat, främst mark och vatten. Den visar sig i konkurrens mellan fattiga som vill äta och rika som vill köra bil, mellan storföretag som köper upp mark och lokala befolkningar. Men också, som Brown visar i boken, allt fler jordbrukare i USA säljer sina vattenrättigheter till städerna och låter sin mark torka ut. Städernas expansion kan på så sätt skapa nya öknar.

Ladda ner boken som Pdf på svenska
(den svenska översättningen lider av en del olyckliga ordval, men det är efter vad jag kan förstå ett helt ideellt arbete, så heder åt dem i alla fall!)

*Lester Russel Brown är en amerikansk miljövetare och författare. Han är utbildad agronom och det var inom detta område som han jobbade under 50- och 60-talet. Han har skrivit ett flertal böcker om miljöproblem och hur vi ska kunna skapa en hållbar utveckling på en global nivå. 1974 var han med och bildade Worldwatch Institute. I maj 2001 bildade han Earth Policy Institute som har visionen att ta fram olika handlingsplaner för att nå en långsiktigt hållbar ekonomi. Brown anses vara den som myntade begreppet hållbar utveckling (en. sustainable development) som senare blev känt i samband med FN-rapporten Vår gemensamma framtid (1987), kallad Brundtlandrapporten(Wikipedia).