Gräset är inte alltid grönare hos
grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär
fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det
är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots
ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att
Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att
en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren. En logisk effekt av den hårdnande
konkurrensen.
Bara en mindre del av det svenska
lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots
att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher.
Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är
välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur
konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan
förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya
Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer
utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.
Sverige är inte ensamt om att inte
klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och
bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats
från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader
när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång
på kapital ger olika länder olika förutsättningar.
På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen |
I direktivet till utredingen står
att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell
konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för
produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling,
nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i
balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys
för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller
andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte
heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket
orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats
kvalitet och i slutändan vår hälsa.
Dessutom får utredaren inte
föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring
som då är möjlig? Inte ens EUs
jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt
lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det
betydligt radikalare grepp.
Jordbruket beskrivs ibland som en
marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben
i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll
det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet
omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga
civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet,
biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en
förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och
vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.
Men inget av detta regleras särskilt
bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss
historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen
skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen
som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor
per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar
mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på
kvävegödslingen i form av ökad skörd.
Jordbrukets industrialisering har
utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som
gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu
försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett
varierat lantbruk innebär.
Jordbrukspolitik är svårt och invävt
i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget
ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för
jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. En jordbrukspolitisk utredning värd namnet
borde svara på bland annat följande frågor:
- Hur kan jordbruket minskar sina
kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga
miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt
jordbruk.
- Går det att förena värden som matkvalitet,
regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett
miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?
- Hur kan vi få fler
arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt
uthålligt?
- Vilka strategier krävs för att
jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global
livsmedelskris?
- Vilka risker finns det med att
ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att
minska vårt importberoende?
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
Författare till ”Jorden vi äter”
Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen.
2 comments:
Hur skall vi klara försörjningen om kronan faller...
Thomas, ja det är ytterligare en intressant fråga.
Post a Comment