Friday 23 November 2012

Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?

I butiken ser jag att Arlas ekomjölk nu är klimatkompenserad. Redan tidigare var deras Yoggi yalla det. Vid vårt besök i Mato Grosso nyligen stötte vi på bönder vilka huggit ned all skog och skulle kompensera det genom att köpa annan skog som de skulle låta stå - för Brasiliens lagstiftning kräver nu att åttio procent av marken skall vara skog när man tar up ny åkermark. Vi träffade också Luis och Maria som driver agro-forestry i Amazonas. De skulle få ersättning från Brasiliens oljebolag för sina skogsplanteringar.

Tanken att vi kan kompenserar förstörelse av naturen genom att köpa en kompenserande tjänst har spridit sig till alla möjliga områden. I USA finns gott om art-banker, där man om man skall exploatera ett område där en viss utrotningshotad art finns, kan köpa sig den rätten genom att investera ett specificerat belopp i art-banken, som sedan lägger ut jobbet på att ordna det på någon annan. Ungefär som om vi i den stora skalan skulle utrota vargen (igen) och betala finnarna för att ha 200 vargar. Där finns också wetland-banking, dvs om du förstör ett kärr på ett ställe skall du skapa ett nytt någon annan stans.

Men det är på klimatområdet som det här tänkandet har nått nya, oanade höjder, och där det också nått konsumenterna. Jag kan klimatkompensera när jag flyger, när jag tankar, när jag köper mat eller kläder.

Å ena sidan är det nog bra att plantera träd. Men någon dag vore det intressant att räkna ut hur många träd som behöver planeras för att kompensera alla våra utsläpp. Varför skall vi plantera träd i andra länder i stället för att plantera träd hos oss. Och varför blir vi upprörda när fattiga människor får upplåta sin mark för köttproduktion eller bio-bränsleproduktion, men inte om samma mark används för trädplanteringar? I alla fallen betyder det att vi tar deras mark i anspråk för vår konsumtion. Och med trädplanteringar för klimatkompensation så sätter de sig också i skuld till oss - de måste behålla skogen, eftersom de redan har fått betalt för marken. Om de hugger ned den, så kommer vi driva in deras pengar och kanske de till slut får gå från gård och grund. Klimatkompensation över gränser, i en kommersiell marknad med mycket stora skillnader i makt och ekonomisk styrka verkar snarast som en form av ekologisk kolonialism.

Läs mer:
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Ecosystems: Invaluable and worthless
Carbon Markets - a corporate Trojan Horse?
carbon projects drives land grabbing and GMOs?
Och i boken Trädgården Jorden

(I de medeltida avlatsbreven meddelas på vissa villkor eftergift av syndastraffen i detta livet och i skärselden åt den som har ångrat och biktat sina synder samt pålagts bot därför.)

Usprungligen skrivet 26 Augusti 2012.
Uppdaterat 23 november: Ekot har denna morgon ett reportage om klimatkompensation,
Läs gärna kommentarerna också. Jag hävdar inte att Klimatkompensation är FEL, men att det finns anledning att ifrågasätta det från en rad perspektiv:
1) Det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas.
2) Varför minskar inte vi våra utsläpp i stället?
3) Vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. Varför klimatkompenserar vi inte i Sverige i stället. Vi kan ju tex betala svenska bönder att ta mulljordarna ur produktion.
4) De som säljer klimatkompensationen till oss sätter sig i skuld till oss. Det visar ju Eko-reportaget rätt väl.


Mer i media:
Kaliber

11 comments:

Anonymous said...

Hej Gunnar!
Läser din blogg om köttproduktion i Namibia! Intressant!

Läser också från Albaeco att det behövs 16000 l vatten för att producera 1 kg nötkött och motsvarande siffra för majs är 450 l vatten.
Är Namibia undantaget som bekräftar regeln?
Ser fram emot SNFs årsbok 2013!
Hälsningar
Karin Sahlström

Gunnar Rundgren said...

Nja Karin jag kan inte säga helt säkert vad albaeco har räknat på. För det mesta så anger siffror om vattenåtgången för kött det som gått åt för att odla foder. Det kan också avse regn på betesmark. Men poängen är att om det är tillräckligt torrt så kan man inte odla något alls, men djuren kan beta. Det är därför djurhållning har helt dominerat alla torra länder utom där man har haft möjlighet till intensiv konstbevattning. Djurhållning är helt enkelt den mest resursbesparande produktionen. Jag tycker själv att det är lite snett att jämföra regn, grundvatten och flodvatten som om de är samma sak.

Mårten Lind said...

Jag tycker liknelsen med avlatsbrev haltar lite just i Arlas fall. Avlatsbrev är ju kopplat till begångna synder, men att producera och sälja ekologisk mjölk samtidigt som man ständigt försöker minska klimatfotavtrycket i organisationen kan väl inte vara en synd trots att vissa växthusgasutsläpp sker. Jag tycker det är en väsentlig skillnad mot att kompensera för en smutsig verksamhet. Här försöker man ju göra ett redan bra miljöval ännu lite mer attraktivt.
Jag förstår din kritik mot viss form av trädplantering i utvecklingsländer men jag tycker det är synd att generalisera. Det finns bra och dåliga former av klimatkompensation kopplat till skog. De bra kännetecknas av att man inte tar mark i anspråk utan jobbar med utbildning av småbrukare så att de lär sig plantera träd på sin egen mark och på frivillig basis, ofta i agroforestrysystem. Småbrukarna får betalt för den ekosystemtjänst som uppstår när träden absorberar koldioxid och denna betalning blir en välbehövlig inkomstström utöver den som kommer från frukt, timmer och övriga skogsprodukter. Kolla upp Plan Vivo som fungerar på ovan nämnda sätt. Det är ett system för klimatkompensation som växer snabbt och som används av bland andra Green Belt Movement och Vi-skogen.

Gunnar Rundgren said...

Jodå Mårten, jag kan hålla med om att det är bra, mycket bra, att Arla säljer ekomjölk. Jag kan också hålla med om att det finns bättre och sämre former av klimatkompensation. Jag är väl medveten om vad Plan Vivo gör, och det görs liknande insatser av andra. Jag har själv förespråkat att vi skall betala bönder för inlagring av kol i matjorden, redan för mer än tio år sedan. Men det kvarstår en rad problem - också med de bättre metiderna, 1) det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas. 2)varför minskar inte vi våra utsläpp i stället 3) vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. 4)De sätter sig i skuld till oss.

Göran Wiklund said...

Jag är en kollega till Mårten på U&We. Jag tycker också att omfattningen av klimatkompensation är futtig i förhållande till utsläppen. Men i brist på internationella överenskommelser får vi trösta oss med att många företag ändå genom kompensation tar ett klimatansvar. Och naturligtvis jobbar på med effektivisering och andra åtgärder. Vi har förresten noterat en dynamik som inte många förstått: När ett företag får en kostnad för kompensation (intern skatt) blommar kreativiteten ut hur man ska minska och helst bli av med den nya kostnaden. Alltså: kompensation driver på effektiviseringsarbetet.

Gunnar Rundgren said...

Göran, det du skriver om att kostnaderna för klimatkompensation driver på effektiviseringsarbetet är säkert helt sant. Det är ju ungefär samma effekt som man kan få av t.ex. en koldioxid avgift. Men på sätt och vis belyser det också svagheten med modellen,eftersom det betyder att de inkomster som andra får för klimatkompensationen är osäkra. Priset för carbon credits har ju som bekant nästan fallit genom golvet pga av bristande efterfrågan. Jag är inte ute för att driva fram att klimatkompensation är FEL, men jag tycker det ställs för få kritiska frågor. Och de kritiska frågor jag ställer är rätt obesvarade.

Christina Hedin said...

Dags för en ny affärside för Grolink? Klimatkompensation på riktigt!

Göran Wiklund said...

Gunnar, jag noterade inte att du svarat på min kommentar. Nu tycks det som att man ska dra in en massa utsläppsrätter eftersom det genom den generösa tilldelningen inte får effekt. Frågan är ändå om vi vill få med näringslivets ekonsomiska resurser i klimatarbetet (vilket är nödvändigt), om det finns någonn annan metod än att använda marknadsmekanismer? Då är det bistånd med skattemedel.

Gunnar Rundgren said...

Göran, jag är rätt skeptisk till ideerna om att vi skall sköta vår jord med hjälp av marknadsmekanismer.

Jag ser inte de goda exemplen som fungerar.

Marknadsmekanismer har inte ens lyckats se till att en miljard människor får MAT. Att då tro att alla de relationer människan har till naturen skulle kunna regleras med marknadsmekanismer är helt orealistiskt.

Och många frågor kvarstår, t.ex. varför inte Arla borde kompensera sina utsläpp i Sverige. Arla självt har ju massor med medlemmar som borde kunna engageras i detta arbete. Det ligger ju oändligt mycket närmare tillhands. Jag är rätt övertygad om att orsaken till att det inte sker är att det är "billigare" att klimatkompensera i u-länderna. Och det är billigare för att man inte betalar lika mycket för deras resurser som man skulle få betala en svenska bonde...

Göran Wiklund said...

Gunnar. Betr marknadsmekanismer: Det fins otaliga exempel på att marknaden inte prioriterar miljön. Alternativet att vi inte sätter ett pris på ekosystem är för mig en stor risk, då blir det öppet för expoatering som vi nu ser i regnskpogen. Volvo Environment Pirze gick till Gretchen Daily som forskar på att sätta pris på ekosystemtjänster och här tycks ekonomer och ekologer mötas i en begynnande dialog.
Betr att göra åtgärder på hemmaplan. Vi hör ofta det argumentet som om det vore antingen eller. Vi kräver av våra kunder att de redan ska ha ett aktivt arbete för att reducera utsläpp innan vi låter dem teckna kontrakt för klimatkompensation. Annars är risken stor att det kallas green wash.
Än så länge finns ingen certifiering av projekt i Sverige. Därmed finns det ingen utomståendes verifiering av klimatnyttan. Åtgärder utomlands är i många fall billigare. Men är inte det bra, om de samtidigt innebär fatigdomsbekämpning och säkrare livsmedelsförsörjning? Den större frågan är om ska vi tacka nej till näringslivets ekonomiska resurser när det gäller att fattiga människor ska få det bättre? Speciellt när politikerna inte gör något.

Gunnar Rundgren said...

Göran, Det är nog en öppen fråga om "pris på ekosystemen" leder till mer eller mindre exploatering. Det är ju just genom att göra dem till handelsvaror som man gör dem till något man kan exploateras. Jag utvecklar det här i inlägget, http://gardenearth.blogspot.se/2011/03/ecosystems-invaluable-and-worthless.html

Att låta näringslivet sköta miljöpolitiken är knappast en framkomlig väg. Och det är ju också så att nästan alla ekosystemtjänster som finns på ett eller annat sätt har skapats av staten, eftersom de sätter de juridiska ramarna.

Visst är det bra med fattigdomsbekämpning och säkrare livsmedelsförsörjning. Inte har jag argumenterat mot det? Jag har själv jobbat mycket med sånt.

Faktum kvarstår att "vi" använder fattiga människors ekologiska utrymme för att "vi" skall kunna släppa ut mer - eller fortsätta släppa ut lika mycket - växthusgaser.