Den Globala Gyllene regeln: lev på ett sätt som andra också kan leva

Man beräknar att 99 procent av alla arter som funnit har utrotats – hur man nu kan veta det. Misslyckande är det normala. Det Naturliga Urvalet innebär att en på hundra överlever. Det är inte den starka individen som överlever utan det är den som är bäst på att anpassa sig. Vi har överlevt hittills, men vår överlevnadstid är än så länge väldigt kort...så vi skall inte luras av vår omåttliga framgång. Att vara för framgångsrik är oftast inget framgångsrecept i naturen. 

Människan har en unik förmåga att anpassa sig – hur kan man annars förklara att folk frivilligt sitter i små plåtlådor flera timmar om dagen, eller färdas i tunnlar långt ner i jorden, eller sitter och hackar på ett tangentbord hela dagen som jag själv gör. Vi har också en unik förmåga att anpassa vår miljö. Visst bygger bävern dammar, och visst skapar kossans mule gräs lika mycket som gräset skapar kon. Men ingen annan art kommer i närheten av de omvandlingar som vi genomför. Och de omvandlingarna är mycket äldre än vad vi tror. Sedan jordbrukets införande har vi skapat om jorden ständigt. Det vi tror är ”natur” är högst sannolikt skapade landskap. Savannen, stäppen, regnskogen, bokskogen och ängen; skapade av människan.  

Vi har lyckats anpassa oss själva till naturen och naturen till oss i de mest skilda miljöer, från de hetaste och torraste till de kallaste. Med handel mellan olika människogrupper har vi kunnat överleva även där vi inte riktigt lyckats med anpassningen. Med språket har vi kunnat överföra information i flera led, över stora avstånd och över generationer. En del av den informationen är om materiella ting, men det mesta är om hur vi relaterar till varandra. 

Dammen på Torfolk Gård

 

Precis som myror och bin har vi också skapat samhällen. Våra samhällen är dock oändligt mycket mer komplicerade och föremål för ständig förändring, anpassning. Vi är så till den milda grad sociala varelser att jag vill hävda att vi inte finns utan samhället, utan gruppen. Det är därför som bannlysning och landsförvisning och fredlöshet var straff nästan lika med dödsstraff. Man kan därför hävda att människan är en socio-kulturell varelse där kulturen (och religionen) och samhället alla är en del av Människan.

Men vi är också en del av vår miljö, av naturen och den är en del av oss. Då tänker jag inte bara på det kilo bakterier, dvs miljarder bakterier, som var och en av oss har – ja det finns uppenbarligen 10 gånger fler bakterier än människoceller i våra kroppar. Jag tänker också på de hundratals symbionter som vi har utvecklat ett samarbete med. I utbyte mot beskydd har vi fört inte bara oss själva utan också kon, hönan, vetet och riset till världsherravälde. Och även i den större skalan är vi en mycket viktigt del av naturen – och den av oss. Men mitt i allt det där  ömsesidiga och jämlika, i den där amorfa skapelsen, sitter vår hjärna och vårt samhälle och kontrollerar och dirigerar. Och det är ingen tvekan om vem som styr.

Med synen på människan som en socio-kulturell organism i en miljö så löser vi upp både den urgamla diskussionen om ”arv” och ”miljö” och om det ”materiella” och det ”ideella”. Frågan är inte om vi måste förändra värderingarna först eller om vi måste förändra det ekonomiska systemet först, eller om vi måste förändra vårt samhällssystem (t.ex. med mer direkt demokrati) först. Allt hänger ihop.  Det är lätt att se hur olika värderingar hänger ihop med olika samhällsformer, teknik och ekonomi.

I mångt och mycket kan man se människans utveckling som ett steg i att erövra mer och mer energiresurser. Vår expansion av jordbruket betydde att vi tog makt över mycket större näringskedjor än tidigare, lite förenklat att vi tillskansade oss mycket större andel av den tillgängliga energin på klotet, energi som skapats av fotosyntesen. Nästa jättesteg togs när vi började använda fossil energi, energi skapade av fotosyntesen för länge sedan. Varje svensk har nu till sitt förfogande energiresurser som motsvarar flera hundra människors energi, arbetskraft, jag kallar det för våra energislavar. Precis som man kunde leva furstligt för tusen år sedan om man hade fyra hundra slavar – så kan vi göra det idag. Det är inget märkvärdigt med det. Det är heller ingen tillfällighet att frigörande av dessa enorma energiresurser kopplats till en syn på människan som ständigt koloniserande och expanderande, och till ett samhälle med konstant tillväxt. Och det är därför energitillgången är så central för dagens samhället. 

Men nu står vi där. Vi har nått vägs ände. Det finns inget kvar att kolonisera. Det är också det som reflekteras i att befolkningsökningen håller på att stanna av. Den kommer sannolikt nå 9 miljarder år 2050, men trots allt så har den börjat stabiliseras. Ett femtiotal länder har helt stagnerande eller minskande befolkningar. Många fler har befolkningar som håller på att stabiliseras. Bara i ett mindre antal länder är ökningen fortsatt dramatisk. Det är inte en tillfällighet att denna stabilisering sammanfaller med oljetoppen, växthuseffekten och andra påtagliga begränsningar för en fortsatt tillväxt. Med en åldrande befolkning så följer också andra värderingar. Fortfarande sitter vi fast i en ungdomskultur som förhärligar expansion, fysisk kraft och risktagande , och gamla förväntas uppträda som gamla unga, med fallskärmshoppning och speed-dating. Men det ökande antalet gamla kommer föra med sig andra värden, omtanke, långsiktighet, omsorg om det lilla och nära men också omsorg om naturen som vårt hem. Den Globala Gyllene regeln kan framställas så här: Kan vår, de rika ländernas, livsstil tillämpas av sju, eller rentav tolv, miljarder människor och framtida generationer, utan att skada ekosystemen eller vår egen mänsklighet på ett oåterkalleligt sätt? Svaret på frågan är nej och vi borde ta konsekvenserna av detta.

Vi måste helt enkelt gå tillbaks till Edens lustgård, till Trädgården Jorden. Men vi kan inte längre göra det som de oskyldiga varelser vi var, när vi vandrade iväg där­ifrån. Vi kan inte längre vara där som jämlikar med giraffen, moroten och fåret. Vare sig vi vill eller inte så är jordens, framtid helt beroende av oss, och inte bara vårt eget utan också de andra arternas öden är i våra händer. På grund av vårt stora antal, och våra krav på tillvaron måste vi vara en väldigt aktiv och smart trädgårdsmästare, och vi måste blanda miljöer som får vara så vilda det går, med miljöer som vi använder mycket intensivt.

Vårt samhälle och vår ekonomi behöver riktas in på Återskapande som bärande princip. Ett exempel från jordbruket beskriver detta på ett lättfattligt sätt. Jordbruket kunde under århundraden förse oss med mat på platsbundna resurser genom att bygga på återskapande på alla sätt. Växtföljder och djurhållning integrerades och matjorden byggdes sakta upp till att bli bättre och bättre, skadedjur och ogräs fanns men reglerades på tolererbara nivåer i systemet. Produktiviteten i systemet hölls uppe av systemet självt. Arbetskraften och kunskapen genererades också av systemet själv, ja i stor utsträckning så återskapade jordbruket också de samhällsstrukturer som det byggde på. Det moderna jordbruket kapade de flesta av dessa processer. Bördighet köps numera in som konstgödsel, växtskydd som dunkar med gift, kunskapen återskapas i liten utsträckning på gårdarna, utsäden tas fram i laboratorier av multinationella företag, arbetskraften flyr landsbygden och har ändå ersatts av traktorer och andra maskiner, och bonden sitter ensam och ogift i en social öken. Det är i stort billig energi som har låtit oss göra på det här sättet. Men den billiga energins epok går mot sitt slut.

Det är lätt att misströsta inför kapitalets och tillväxtens totala seger. Vid murens fall 1989 talades om historiens slut, om kapitalismens och marknadsekonomins totala seger. Och det är då, just då det börjar krackelera. Sovjetkommunismens hot var tvärtom en av de viktigaste tillgångarna för det förhärskande systemet. Inget stärker sammanhållningen så mycket som en yttre fiende. Det är ett vanligt fenomen att det är när man är på topp är fallet nära. När Mayafolket byggde som flest tempel, när påsköfolket reste flest stenstoder och när vi bygger de högsta skyskraporna då håller redan råttorna på att gnaga sönder fundamentet. Ännu värre för skyskrapornas ägare är att vi tappar tron på att marken de står på är så oändligt mycket mer värd än marken tio kilometer därifrån. Det gäller bostadspriser, mänskligt högmod, imperier, kändisskap och åsikter.

Många är i mitt tycke alldeles för försiktiga vad gäller utmanande av samhället och de rådande maktstrukturerna. Man drivs av föreställningen att förändring bara kan ske långsamt och gradvis. Och visst, så är det för det mesta. Men de flesta viktiga förändringar har skett snabbt. Murens fall, den arabiska våren, finanskrisen, Roms fall, Jesus, Islams framväxt. De är alla Svarta Svanar. Händelser vi inte kunde förutse, eller bara ett fåtal kunde förutse – förrän efteråt. När tiden är mogen kan förändring ske snabbt. 

(Inledningsord vid Teologifestivalen i Uppsala 4 februari.)

Bokus: , 184:- Bokia, 169:- Adlibris, 174:- Bokextra, 170 CDON, 189:- Ord och Bok, 187;-