Från historiskt tvång till mänsklig rättighet - och tillbaks igen?

Jag upphör aldrig att förvånas över att ett arbete anses vara någon form av mänsklig rättighet. Lönearbete är bara en parantes i mänsklighetens utveckling - och borde helst förbli en parantes i stället för att glorifieras som en rättighet!

Lönearbete har aldrig varit normalt. Ännu idag så har mindre än en miljard av jordens 6,5 miljarder människor ett lönearbete. Och lönearbete har en rad obehagliga sidor. De två värsta är att det ger vissa människor rätten att utnyttja andra människors arbete för sin egen vinning samt att lönearbete alltid kommer tillsammans med en långt driven arbetsdelning som gör människan till en kugge i ett stort maskineri. Kanske kan vi inte göra oss av med lönearbetet, på samma sätt som vi inte kan göra oss av med en rad andra tråkiga institutioner (t.ex. polis och militär)men det betyder ju inte att vi behöver glorifierade det?

Låt oss titta lite på historien:
Så småningom utvecklades lönearbete i England och Nederländerna, professionella arméer och mer anställda arbetare i städerna, t.ex. i klädesindustrin. Vid medeltidens slut torde lönearbetare utgöra kanske 25 procent av befolkningen. Men andelen lönearbetare minskade i många områden igen i och med att livegenskapen återkom. Det var först under artonhundratalet som en majoritet av de yrkesarbetande fördes in i lönearbete, och ett ökande antal anställdes i de växande statliga byråkratierna. Lönearbetet expanderade på bekostnad av alla former av tvångsarbete, på bekostnad av självverksamhet, och slutligen också pga. att allt fler aktiviteter kommer in under antingen statlig/kommunal regi eller i privat näringsverksamhet, t.ex. vård av äldre, barnomsorg, delar av sjukvården, matberedning osv. (Lucassen 2005).

Den tidiga arbetsdelningen var främst mellan yrken, men inte i så stor utsträckning inom ett yrke (dvs att man delade upp arbetet för ett yrke i moment som utfördes av olika personer). I och med industrialiseringen koncentreras produktionen till fabriker, ägda av en ny klass, kapitalister, dvs folk med pengar, där arbetet kunde kontrolleras och övervakas. Arbetsdelning införs eller utvidgas för att öka produktiviteten, samt att göra företagen mindre beroende av de mest kompetenta. Genom att standardisera arbetsprocessen fick arbetsgivaren också en större möjlighet att förhindra maskning och fusk hos de anställda. Kraven på arbetaren förändrades, från traditionella yrkeskunskaper till lojalitet, uthållighet och punktlighet. Hand i hand i hand med industrialismen gick protestantismens och kalvinismens arbetssyn. Luther trodde på arbetets dygd och förklarade att sysslolösheten eggar till synd. Denna inställning är på inget sätt unik för kristendomen. Gandhi säger att ”tankens renhet och lättja är oförenliga” .

Det är ett felaktigt antagande det framväxande lönearbetet skulle representera en ”fri” arbetsmarknad. Den var omgärdad både av gamla regleringar som var rester av skråväsendet , sociala regleringar som var del av feodalsamhället och nya regleringar vilka somliga strävade till att göra mer och billiga arbetare tillgänglig till industrin och andra strävade att skydda arbetarna från den värsta exploateringen. Inom ramen för detta kan man anse att en riktig ”arbetsmarknad” uppstod i England först 1834 (Polanyi 1944).

Lönearbete har motiverats med en lön, vilken ofta var mycket låg, och religionen upphöjde arbetet till moralisk plikt. Men detta räckte inte alltid, utan rent tvång måste till för att ”motivera” det motspänstiga folket. I Sverige var det allt ifrån de medeltida landskapslagarnas tid till slutet på 1920-talet lag att man skulle arbeta . De som inte lydde hotades av spöstraff, avskärande av öronen eller i värsta fall landsförvisning. Enligt bestämmelser från 1600-talet skulle löst folk, “lättingar och driftekarlar”, fasttagas och insättas i krigsmakten . Enligt 1723 års tjänstehjonstadga kunde arbetsovilliga dömas till allmänt arbete — män till tjänst på slott, fästning eller kunglig ladugård, kvinnor till spinnhusen. Först i början på 1800- talet började man särskilja denna kategori från vanliga brottslingar. Den som dömts till tvångsarbete fick vanligen tillbringa ett par, tre månader på tvångsarbetsanstalt för att därefter förpassas till hemorten. Om straffet för lösdriveriet varit sex månader eller längre gällde det obligatoriska tillägget att den frigivne inte utan polisens tillstånd fick uppehålla sig utanför kommunen och att han om han bodde i en stad med polismästare regelbundet måste visa denne att han hade bostad och försörjningsmedel (Zetterberg 1977). Liknande lagar mot lösdriveri, och mycket mer demoniska fanns i England och flera andra europeiska länder. År 1530 under Henrik VIII fick gamla och arbetsodugliga tiggarlicens. Arbetsföra vagabonder blev däremot piskade och inspärrade. De skulle bindas vid en kärra och piskas, tills blodet flöt, samt därpå avlägga ed på att de skulle återvända till sin födelsebygd eller till den plats, där de hade bott de sista tre åren, och "skaffa sig arbete". Den som andra gången ertappas som lösdrivare piskades och fick halva örat avskuret. Tredje gången skulle den ertappade avrättas som en farlig förbrytare och fiende till samhället. (Marx 1867). Att dessa lagar så småningom upphävdes hade kanske mindre att göra med omtanke och sociala framsteg än med det faktum att en ökad rörlighet hos arbetskraften och en armé av arbetslösa senare snarast sågs som en tillgång för industrin i ett senare skede.

Men inte ens detta räckte inte för att få de otacksamma människorna att gilla lönearbetet. I princip alla samhällen, ända fram till det kapitalistiska samhället hade utvecklade sociala skyddsnät, som tog hand om föräldralösa, sjuka eller andra som på ett eller annat sätt drabbats. Detta gäller hela vägen från fångstsamhällen över de tidiga kunga- och kejsardömen till det feodala Europa, och det gäller fortfarande i de traditionella samhällen där inte kapitalismen har gjort rent hus med de gamla institutionerna. Men detta skulle bort – och togs bort i den tidiga kapitalismen. Det var genom det ständiga hotet att hungra till döds som folk skulle motiveras att ta anställning, inte genom löftet om en bättre värld. Det är därför som Ricardo, Marx och Smith sätter priset på arbete just så att folk kan överleva och inte mer . Precis som på så många andra områden så blev det motstånd mot detta och så småningom (åter)infördes de sociala skyddsnäten. De kanske framställdes som något nytt, men var i själva verket bara en återgång till det normala.

Det råder skilda uppfattningar om i vilken utsträckning industrialiseringen och det medföljande lönearbete innebar en förbättring eller en försämring av levnadsstandarden. Det beror sannolikt på vilken period och vilket land man tittar på. Utöver rent ekonomiska faktorer påverkades folks välstånd av utvecklingen av hälsovården och kunskapen om infektioner; av graden av urbanisering och av dieter. I de tidigt industrialiserade länderna så var kombinationen av urbanisering och avsaknad av hälsovård med kunskap om infektionssjukdommar en orsak till låg levnadsstandard och hög dödlighet (Steckel och Floud 1997).

Sedan medeltiden sökte staten också minska antalet helgdagar. I Uppsala stift hade man på 1500-talet 63 helgdagar utöver söndagarna, samt helgdagar för lokal helgon. Antalet lediga dagar uppgick till runt 100. En minskning inleddes 1520 och 1571 var antalet helgdagar nere till 32. (Myrdal 1999) Idag är de 13, men nu är ju också lördagar lediga. Antalet lediga dagar var således mer eller mindre detsamma på 1500-talet som idag Nu har vi dock reglerad semester i tillägg.

Låt oss slippa sälja vår kropp och vår själ på en marknad.