Inbördes Hjälp

Pjotr Kropotkin skrev sin fina bok ”Inbördes Hjälp” i polemik med Thomas Huxley, Darwins lärljunge som försökte tillämpa Darwins iakttagelser på det mänskliga samhället. Huxley använde ”kampen om tillvaron” som mått också för att diskutera människans samhälle och framsteg. Kropotkin vände sig starkt emot detta. Han motsatte sig på inget sätt Darwins teori om ”kampen för tillvaron”, men han menade att den ofta överbetonade individens kamp mot andra individer inom samma art. Kropotkin hittade helt andra exempel i den natur han kände bäst, Sibiriens och Manchuriets. Där såg han att kamp mellan individer inom samma art inte alls var särskilt utbrett, däremot observerade och dokumenterade han mängder av exempel på hur djur utvecklar samarbete med varandra vilket ju stärker hela artens överlevnad i första hand, och först därefter kommer konkurrensen mellan individer att spela någon större roll. Det är ju inte omöjligt att Sibiriens karga miljö i sig leder till att samarbeter är en bättre strategi, medan i de tropiker som Darwin studerade så var det mer av kamp mellan individerna? I vilket fall som helst så utesluter inte alls Darwin och hands teorier att inbördes hjälp kan vara en viktig fatktor för en arts överlevnad.

Själv är jag lite tveksam till att dra för långtgående slutsatser av hur människan bäst skall organisera sig av olika djurs beteenden. Jag tror att man i princip hittar det man vill hitta. Med miljarder arter så vore det ju konstig om inte variationen i organisation inom arten också är närmast oändlig. Men viktigare är kanske att jag tror att just det som gör oss till människor är att vi kan välja vilket samhälle vi vill ha, snarare än att vara offer för våra gener och instinkter.

Hursomhelst, Kropotkin tittade inte bara på djuren, han reflekterar också, eller främst över hur inbördes hjälp har fungerat i mänskliga samhällen, för det är ju det argumentet han vill föra. Hans exempel kommer främst från den medeltida staden och från bykommuner och arbetskooperativ. Samarbetet han skildrar är inte alltid något som gäller alla människor utan en viss grupp av människor. Han beskriver de medeltida städerna som samhällen som växer fram organiskt, utan någon direkt plan eller lagstiftare. Trots det kan man i de flesta observera samma mönster av samarbeten i kommuner och gillen. Han spårar städernas självständighet och samarbetsanda i den frid och skydd som marknadsplatser åtnjöt och den viktiga roll som gillena spelade. Gillena var dels handelsgillen och hantverksgillen (skrå). I skråna samarbeta hantverkarna och delade upp arbeten mellan sig. Regler var utformade för att undvika konkurrens och reglera antalet yrkesutövare, löner mm. Det utvecklades ”standarder” för produkter som t.e.x. den tyska renhetslagen för öl. Kropotkin noterar att manuellt arbete inte var ett bevis för underlägsenhet, tvärtom så ansågs det ärofullt. Kropotkin diskuterar sedan hur adeln på olika sätt försöker komma åt städernas frihet men att det i de flesta fall misslyckades. Det var först när länsherrar och annan adel delade makt med den framväxande kungamakten som man kunde ta upp kampen med städernas borgare. Staten, tex i England såg inte med blida ögon på folkets samabetsformer och 1563 bestämde drottning Elisabeth att gesällernas löner skulle fastställas av fredsdommarna. Man försökte förbjuda organisering av gesäller och 1799 förbjöd man slutligen all slags föreningar (!). Fackföreningar och kooperativ blev den nya tidens samarbetsorganisationer. När Robert Owen bildade Grand National Consolidated Trades’ Union fick den på några månader en halv miljon medlemmar.

Den kooperativa rörelsen är ett annat utmärkt exempel. Kropotkin ger också många exempel på hur bönder och arbetare i Ryssland samarbetade i en typ av kooperativ kallat artelet. Han visar på hur sådan självorganiserade system skötte, utan någon som helst inblandning av myndigheter fisket på Kaspiska havet och i Ural och Volga floderna. Han berättar att när tjugo bönder kommer till en stad för att arbeta, bildar de en artel. De hyr rum, lejer en kock, väljer en ålderman. De äter gemensamt och var och en betalar sin andel av kost och logi. Samma system tillämpades t.o.m. bland staffångar i Sibirien.

Det bör betonas att Kropotkin inte var någon idealist som vägrade att inse att människor inte alltid är altruister. Han skriver:
Fastän alltså inbördes hjälp är en av utvecklingens faktorer, utgör den emellertid bara en sida av förhållanden mellan människor; vid sidan om denna kraft finns och har alltid funnits en annan kraft – individens självhändelse, inte bara i sin strävan att nå fördelar för sig själv eller sin klass, ekonomiska, politiska och andliga sådana, utan också i sin viktigare men mindre påtagliga funktion att bryta de alltför lätt stelnande former som stammen, bykommunen, staden och staten påtvingar individen. Där finns med andra ord, en individens sjäkvhävdelse som utgör ett progressivt element.

Det är väl egentligen inget nytt eller uppseendeväckande i det Kropotkin skriver. Men vi behöver höra igen och igen att samarbete är en mycket naturlig sak för människorna. Inte minst i dessa tider.