Monday, 22 July 2013

Maten - civilisationens svaga länk


"Maten är den nya oljan. Marken är det nya guldet"
Skriver Lester Brown* i Hungerns Planet (Engelskt orginal Full Planet, Empty Plates: The New Geopolitics of Food Scarcity från 2012 översatt av Doris Norrgård Almström och Lars Almström).  Brown är agronom och känd miljökämpe, möjligen också känd för att se fan på väggen. Men han gör det på goda grunder för det mesta.

Huvudtesen är att vi kommer att få brist på mat och ökad strid om resurser. Befolkningstillväxten, ökat välstånd med ökad köttkonsumtion och användning av livsmedel, foder eller mark till fordonsbränsle driver efterfrågan, medan jorderosion, global uppvärmning och brist på vatten begränsar möjligheterna att öka produktionen. Ny teknik kan inte kompensera för dessa, i alla fall inte i den takt som behövs. I värsta fall hotas hela vår civilisations överlevnad.  


Boken innehåller en mycket stor mängd fakta, varav de flesta verkar mycket väl underbyggda. Några slående fakta som tål att begrunda:

Ökning av spannmålsanvändningen
Världens användning av spannmål ökade med 21miljoner ton om året under perioden 1990-2005. Men åren 2005-2011 steg denna årliga ökning till 45 miljoner ton.

Överuttag av vatten
I Indien och Kina livnärs sammanlagt 300 miljoner på spannmål som har odlats genom att pumpa upp mer vatten än vad som förnyas.

Köttkonsumtionen ökar snabbt
En person i Indien förbrukar i genomsnitt 170 kilogram spannmål per person per år medan en person i USA förbrukar 640 kilogram spannmål. Skillnaden beror på att amerikanen använder fyra femtedelar av spannmålen till att producera kött, mjölk och ägg.

Spannmål till etanol
Spannmålen som användes till etanol i USA år 2011 kunde ha livnärt ungefär 400 miljoner människor på en nivå motsvarande medelkonsumtionen i världen.

Skördarna ökar inte längre
I sextio år har ökningen av spannmålskördarna varit imponerande, men takten har nu dämpats. Mellan 1950 och 1990 ökade spannmålsavkastningen per hektar med i medeltal 2,2 procent om året. Men de senaste tjugo åren har den årliga tillväxten sjunkit till 1,3 procent. I vissa länder med högt utvecklat jordbruk har ökningen av avkastning helt stannat upp.

Det som förvånade mig mest i boken är att Brown förklarar mycket av de stora skillnader som finns i skörd med dagslängden. I de tempererade klimaten har man långa dagar under växtsäsongen och kan därför nå mycket högre skördar än man kan få i tropiska klimat där dagen håller sig runt 12 timmar. Det är faktiskt första gången jag har stött på detta som en så framträdande förklaring till lägre skördar i tropikerna. Jag är tveksam, jag tycker mig ha sett mycket höga skördar nära ekvatorn av sockerrör och bomull - högre än motsvarande skördar i USA. Och i vilket fall som helst så är de flesta jordbrukare ganska långt ifrån den gräns när det är fotosyntesen som sätter gränsen för skörden. För majsodlare i afrika är det vatten, näringstillförsel och ogräskonkurrens som gör att skördarna är låga.

Mycket av förändringarna i konsumtionen är inte drivna av konsumentens efterfrågan utan av förändringar i produktionen. Brown skriver: "År 1950 var fågel  dyrt och produktionen begränsad, ungefär som kött från får och lamm. Men från och med mitten av seklet hade man utvecklat mer effektiv fågelproduktion och priserna sjönk så  pass mycket att fler och fler hade råd att köpa ägg och fågelkött. För omkring femtio år sedan var kyckling något särskilt i USA och serverades vanligen som söndagsmiddag, men nu gör det låga priset att kyckling blivit det första köttvalet till vardags." 

Brown är ingen supporter av biobränslen. Bland annat oroar han sig för att bilarna bokstavligen kan ta maten från de fattiga: "En följd av att världens livsmedelshandel och bränslehandel smälter samman är att det uppstår konkurrens om spannmål mellan å ena sidan ägarna till världens 1 miljard motorfordon och å andra sidan världens allra fattigaste människor...Medan en medelbilist har en årlig inkomst på över 30 000 dollar, är inkomsten för de 2 miljarder fattigaste i världen betydligt lägre än 2000 dollar om året." 

Elbilar är lösningen enligt Brown. Och visst är det bra med elbilar, men det förefaller som Brown ensidigt betonar deras fördelar och ensidigt betonar biobränslenas nackdelar. Men det är klart, om man tror att valet står mellan att folk skall svälta eller bilarna stå stilla då är det en rimlig hållning. Jag kan tänka att man skulle kraftigt minska biltrafiken istället. 

I det sista kapitlet kommer Brown, som sig bör, in på lösningarna. 
På efterfrågesidan föreslår han:
  • stabilisera folkmängden
  • utrota fattigdomen
  • minska den överflödiga köttkonsumtionen
  • slopa de politiska styrmedlen som gynnar biobränsleproduktion 
Och på produktionssidan är det som behövs:
  • stabiliserad klimatet (en bagatell...)
  • höja vattenproduktiviteten i jordbruket (dvs använda vattnet mer effektivt)
  • slå vakt om matjorden 
Brown diskuterar hur en del av dessa mål skall uppnås. 

Han säger att genmodifiering inte har någon stor potential för ökad spannmålsavkastning: "Detta beror främst på att de växtförädlare som använde traditionella metoder var mycket framgångsrika och lyckades göra nästan allt som växtforskarna kunde tänka ut för att öka avkastningen, så att det inte finns mycket potential kvar för genmodifiering." Han tror heller inte att vi med annan teknik kan öka skördarna så mycket. När vi har uttömt möjligheterna till ökad skörd med konstgödsel och med bevattning så är jordbrukarna i stort utlämnade till fotosyntesen och det lokala klimatet.

Jag tycker att Brown missar marknadens betydelse för hur jordbruket (något som vi visar på i Jorden vi äter).Han underskattar lantbrukarnas möjligheter att öka skördarna om priserna går upp, och förbiser delvis de negativa effekter världshandeln har på livsmedelsproduktionen i vissa länder.


Tydligast i boken är att vi går mot en framtid med ökad konkurrens om resurserna som behövs för att producera mat, främst mark och vatten. Den visar sig i konkurrens mellan fattiga som vill äta och rika som vill köra bil, mellan storföretag som köper upp mark och lokala befolkningar. Men också, som Brown visar i boken, allt fler jordbrukare i USA säljer sina vattenrättigheter till städerna och låter sin mark torka ut. Städernas expansion kan på så sätt skapa nya öknar.

Ladda ner boken som Pdf på svenska
(den svenska översättningen lider av en del olyckliga ordval, men det är efter vad jag kan förstå ett helt ideellt arbete, så heder åt dem i alla fall!)


*Lester Russel Brown är en amerikansk miljövetare och författare. Han är utbildad agronom och det var inom detta område som han jobbade under 50- och 60-talet. Han har skrivit ett flertal böcker om miljöproblem och hur vi ska kunna skapa en hållbar utveckling på en global nivå. 1974 var han med och bildade Worldwatch Institute. I maj 2001 bildade han Earth Policy Institute som har visionen att ta fram olika handlingsplaner för att nå en långsiktigt hållbar ekonomi. Brown anses vara den som myntade begreppet hållbar utveckling (en. sustainable development) som senare blev känt i samband med FN-rapporten Vår gemensamma framtid (1987), kallad Brundtlandrapporten(Wikipedia).

14 comments :

Anders Rydén said...

En sak som vi alltför sällan frågar oss är, vad kan vi odla istället?
Eftersom jag bor nära Urshult känner jag till en form av jordbruk som var ganska framgångsrikt fram till den gröna revolutionen på 60 talet.
Visserligen är frukt och bärodling mer arbetskrävande men frågan är om inte avkastningen per hektar är större än odling av spannmål.
Att utvinna etanol från äpplen förresten, borde väl vara enklare än att försöka utvinna den från spannmål?
Nötodling kunde kanske också vara ett alternativ, om det fanns ett effektivt sätt att torka nötterna.



Gunnar Rundgren said...

Anders, nog kan det finnas en del andra jordbrukssystem som ger bättre avkastning än spannmål. Rotfrukter är nog det som ger mest mat per hektar - i vissa länder har ju också potatis, maniok, taro eller sötpotatis därför blivit väldigt viktiga. Och en del samodlingssystem har varit mycket produktiva, ofta system där man blandar trädgrödor med andra fleråriga grödor och ettåriga. Och som jag ofta framhäver kan djurhållning faktiskt också vara det mest produktiva sättet att använda mark där odling är mindre lämpad av olika skäl-det är ju därför vi har haft en så stark kött och mjölktradition i Sverigve Samtidigt så tror jag att det finns starka skäl till att spannmål i de flesta fall har varit stommen i våra produktionssystem. Och tyvärr har konstgödsel och mekanisering ytterligare drivit på just spannmålsodling.

Anders Rydén said...

I Urshult var just ängsfruktsodling basen inom jordbruket, äppelmos med mjölk var stapelfödan.
Jag brukar fundera på om det är konstgödsel och mekanisering som har drivit på spannmålsodlingen.
Eller om det är politiska i symbios med komersiella krafter som har drivit konstgödsel och mekanik jordbruket som i sin tur har lett till dagens ohållbara spannmålsodlingssystem.
Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att inse att spannmålsodling är den typ av odling som favoriseras mest.

Anonymous said...

Spannmålens fördel är framför allt att de är lätta att lagra och transportera - så att man kan jämna ut skillnader i skörderesultat mellan regioner och mellan år.

Men Brown måste ha misstagit sig om USAs etanolproduktion - det är fodermajs som man plockar ut stärkelsen från och får kvar proteinet - dvs fodervärdet försämras bara marginellt och etanolproduktionen i sig tar ingen mat från någon. Det är i så fall bruket att föda upp kreatur på majs som är problemet. Samtidigt har USDA visat att majsexporten hela tiden ökar - trots etanolproduktionen.

Och i slutänden vill vi ju INTE att USA ska fortsätta att dumpa subventionerad majs på världsmarknaden och därmed slå ut alla förutsättningar för mindre, osubventionerade jordbrukare i Afrika och Sydamerika.

Jonas Ericson

Anonymous said...

Anders - visst går det att utvinna etanol från äpplen, men spannmål är bättre av flera anledningar:

- etanolfabrikerna bör vara hyfsat stora för att minska energispill och för att kunna ge en hyfsad ekonomi, vilket innebär att man måste transportera dit råmaterialet. Torkad spannmål kräver mindre transportenergi än äpplen.

- vi har lång erfarenhet av att industriellt hantera spannmål och av att bränna sprit från spannmål. Åtminstone så här i början bör man bygga på etablerad teknik.

- framför allt är restprodukten från äpplen betydligt mindre intressant än efter spannmål, där dranken har ett högt proteininnehåll och därmed är bra som kraftfoder/ grisfoder.

Det är kombinationen som gör att spannmålsetanol är värt att satsa på. Att enbart bränna sprit och kasta bort restprodukterna skulle ge stora energiförluster och innebära ett slöseri med resurser, och det är så etanolkritikerna falskeligen argumenterar - som Brown här ovan.

Jonas Ericson

Gunnar Rundgren said...

Jonas, jag håller med om att Browns kritik av etanolen är lite väl förenklad. Om USA slutade använda majs till etanol (eller sluta föda upp djur på spannmål) skulle man få ett enormt överskott av spannmål. Det kommer, kortsiktigt, leda till kraftigt fallande priser. Då kommer fattiga i megastädernas slum kunna köpa mat de annars inte skulle ha råd med. Men huvuddelen av världens hungriga bor på landet och är beroende av jordbruksekonomin. För dem innebär inte sjunkande priser någon välsignelse, tvärtom. Efter några få år skulle mängder av bönder ha tvingats lämna sina gårdar både i i-länder och u-länder. Det skulle vara fler fattiga, alla bönder som fått lämna sina gårdar och folk som jobbat åt dem, medan priserna på mat skulle gå upp till ungefär den nivå det var tidigare. Men samtidigt så tycker jag att det finns många skäl till att vara kritisk till etanolsatsningarna. Läs gärna ett mer nyanserat inlägg på: http://tradgardenjorden.blogspot.se/2012/10/inte-ens-om-vi-slutade-ata-skulle-vi.html

Anonymous said...

Framför allt är Brown VÄLDIGT USA-centrerad. Det är kanske sant att skördarna i vissa områden i USA börjar nå sitt max och kanske bara kan ökas marginellt ytterligare mer - ens med GMO. Eller också är det inte alls sant - men stora delar av världens åkermark har skördenivåer som ligger på endast 15-20 % av USAs och kan absolut öka rejält. Afrikas skördenivåer är desamma som Europas på 1800-talet. Dagslängd eller ej, så är potentialen till högre skördar enorm. Och växtförädlingen (eller GMO) har definitivt inte nått vägs ände vad gäller kassava, jams, black-eyed peas eller andra icke-västerländska grödor.

Dessutom är Brown djupt ologisk. Om nu stärkelsen i USAs fodermajs skulle bli människomat istället för etanol - hur ska man frakta den till dem som behöver det? Vi behöver ett bränsle - och fossil olja gör bara odlingssituationen värre. Eller tänkte han skicka iväg USAs majsskörd med elbilar och segelbåtar? Framför allt - hur skulle han göra det utan att helt slå undan benen på de lokala jordbruksproducenterna?

Vad gäller biodrivmedelssatsningen är den i alla fall betydligt bättre än alternativen: tjärsand, skiffergas, arktisk olja.

Tyvärr är det dessa alternativ det står emellan. El fungerar möjligen för småbilar och en del stadsdistribution - men det är inte Mr Smiths bilpendling från Suburbia det handlar om, den har mycket liten plats i framtidens samhällen - utan om våra nödvändiga transporter. Dessutom är elbilar dyra, kräver en mängd sällsynta jordartsmetaller och dessutom produceras 98 % av världens el från icke-förnybara källor - så även om el absolut har sin plats i framtidens transportsamhälle så är det definitivt endast en liten del av lösningen.

Världen behöver biodrivmedel - och världen KOMMER att använda biodrivmedel, när oljan blir dyr nog. Frågan är istället om vi vill börja NU och därmed ge oss själva tid nog att utveckla hållbara sätt att producera och använda biodrivmedel - eller om vi ska skjuta allt på framtiden och vänta på den stora energipaniken där allt som går att elda eller omvandla till drivmedel kommer att användas - hänsynslöst och urskiljningslöst.

Jonas Ericson

PS länken fungerade inte, men jag hittade ändå.

Anders Rydén said...

Jonas,
Finns infrastrukturen och transporterna är billiga har spannmålen en fördel.
Tyvärr har jag inte Energy Return On Energy Invested eller som det förkortas EROEI siffrorna för spannmålsbasera etanolframställning, är det någon här som känner till dessa?

Anonymous said...

EROEI för spannmålsetanol ligger på drygt 2:1, dvs man får ut drygt dubbelt så mycket energi som man stoppar in. (Pål Börjesson Livscykelanalys av svenska biodrivmedel). Detta var innan man tog tillvara koldioxiden, vilket kommer att förbättra utbytet en hel del.

Men EROEI som sådant är ett alltför trubbigt mått för att vara särskilt intressant. Förnybar energi har vi i överflöd - varje timme vräker solen ned mer än jordens hela årsbehov - det är i princip ointressant hur mycket förnybar energi vi stoppar in i processen. Det viktiga är istället hur mycket fossil energi vi stoppar in. Och där ligger den bästa spannmålsetanolen - med tillvaratagande av biprodukterna - på 5 %, dvs utbytet är 20:1. (Snittet i Sverige ligger på knappt 40 %, dvs utbytet är drygt 2,5:1)

Nästa begränsande faktor är mark- och vattentillgång. Där måste vi göra en avvägning mellan yt/vatteneffektivitet och kostnad (eller andra nackdelar). Kanske vi ska nöja oss med den volym vi kan få fram genom en billig metod, framför att få fram mer men dyrare volymer.

Först därefter är det intressant att börja jämföra vilka processer som är energieffektivast (det är ju också troligt att detta samvarierar med kostnad) och då kan EROEI spela en viss roll - men det är som sagt ett mycket trubbigt mått som ska användas med stor försiktighet.

Jonas Ericson

Gunnar Rundgren said...

Jonas, jag föstår inte vad du menar med "Detta var innan man tog tillvara koldioxiden, vilket kommer att förbättra utbytet en hel del."

dels förstår jag inte vad du syftar på och dels förstår jag inte hur det skulle förbättra EROEI?

Jag håller nog med om att det finns ett ganska starkt samband mellan EROEI och kostnader - så länge inte vissa kostnader är subvnetionerade/manipulerade vill säga...

Anders Rydén said...

När det gäller vattentillgångarna borde det inte vara något problem här.
USA har väl lite risigare förutsättningar eftersom vattnet i ogallala reservoaren sjunker i en oroande takt just nu.
Här i Sverige borde väl ett av de största problemen med spannmålsetanol vara faran med ett eventuellt ökat näringsläckage, främst kväve.
Sverige har nyligen tagit på sig ganska tuffa åtaganden angående just kväveutsläpp till Östersjön.
En annan eventuell fara som jag ser är om oljeproduktionen minskar blir det en brist på konstgödsel.
Visserligen kan det kompenseras med naturgödsel men den kräver sin beskärda del av jordbruksarealen.
Men den största faran borde vara om vi skulle få en skuldkris som den i flera EU länder, en statlig investeringsvilja skulle troligen försvinna ganska omgående i så fall.


Anonymous said...

Vid etanoljäsning får man som en biprodukt en helt ren ström av grön koldioxid. Agroetanol börjar nu ta tillvara denna och säljer den till livsmedelsförvaring och kolsyresättning av läskedrycker och öl. (i USA pumpar man redan ned sådan koldioxid i gamla borrhål). Detta ökar utbytet och EROEI (dvs man slipper stoppa in energi på ett annat ställe i samhället för att få ut denna produkt).

Om det finns ett samband mellan EROEI och kostnader - så är det kostnaden vi ska titta på. Vi har i princip obegränsat med förnybar energi tillgänglig - om någon vill använda 100 kWh solenergi för att tillverka 1 kWh förnybart drivmedel så låt honom göra det. Kan han få ekonomi i detta så är det en väg vi kan gå, och vi ska inte sätta krokben för honom genom att hävda att han har för dålig EROEI för att få fortsätta.

Jonas Ericson

Anders Rydén said...

Om någon använder 100 KWh solenergi för att tillverka 1KWh drivmedel då är inte de 100 KWh solenergi någon investering det är en förbrukning alltså det är inte EROEI.

Eftersom jag bor på landsbygden och dagligen märker av den stora förändring inom Svenskt lantbruk ser jag ett enormt problem för alla framtida bioenegisatsningar, det finns helt enkelt inga som vill vara lantbrukare längre.
Vem skall göra jobbet?

Anonymous said...

Man brukar räkna även insatt solenergi som input i EROEI, men om du vill räkna endast insatt fossil energi så är jag med dig - men det visar på oklarheterna i begreppet. Så låt oss inte tjafsa om detaljerna i ett teoretiskt mått som är svårt att använda i verkligheten utan titta på de verkliga svårigheterna.

Min förhoppning är att biodrivmedel ska kunna vara ett ben i ekonomin för en lantbrukare och göra det möjligt att fortsätta bruka. Sanningen är ju att vi producerar mycket mer mat än det finns betalningsvilja för, så ännu mer matproduktion sänker bara priserna och slår snabbt ut de minst lönsamma jordbruken. Man måste hitta en annan produkt än mat om Europas och USAs landsbygder ska överleva. Där tror jag biodrivmedel är en möjlig väg. I framtiden även andra biobaserade varor - plaster, kemikalier, mediciner? Men biodrivmedel är den stora bulken.

I tredje världen ser jag biodrivmedel som ett sätt att få in kontanter till jordbruken. Matexport är sällan att tänka på för flertalet av dessa mindre jordbruk - de kan svårligen konkurrera med USAs och Europas industrialiserade och högsubventionerade jordbruk vad gäller spannmål, och det finns sällan infrastruktur för grönsaker. Biodrivmedelsexport har dessutom fördelen att man endast exporterar kol, väte och syre - närsalterna behåller man hemma - till skillnad från annan jordbruksexport.

Ett inflöde av kapital kan också sätta fart på en nödvändig strukturrationalisering och modernisering i dessa länder.

Naturligtvis finns det massor av fallgropar på denna väg, men dagens situation är ohållbar och detta är en väg som - rätt utförd - kan ge dellösningar på flera av dagens ödesfrågor.

Jonas Ericson