Betesbaserad produktion av mjölk minskar utsläpp

Ny forskning från norra Tyskland visar att, tvärtom vad som oftast hävdas i Sverige, kväveförluster och växthusgasutsläpp kan vara betydligt lägre både per hektar och per liter mjölk i mer extensiva produktionsformer än i intensiv produktion.

Det rör sig en hel del vad gäller synen på produktion av nötkött och mjölk. Fortfarande finns det dock rätt många missförstånd och felaktiga perspektiv också inom lantbruksbranschen. Det vanligaste misstaget är att man tror och påstår att ökad produktion i form av liter mjölk per ko eller kg kött per dag i tillväxt för unga nötkreatur är mer resurssnålt och leder till mindre växthusgasutsläpp än en mer extensiv produktion. Det är givetvis inget fel att man minskar antalet djur som blir sjuka eller dör eller att man minskar foderspill, men de flesta produktivitetsökningar man rekommenderar handlar om intensifiering av olika slag, att man använder mer insatser för att öka produktionen.

I den nyligen publicerade rapporten F R A M T I D E N S  J O R D B R U K - Mjölk & Nötkött redogörs för många insikter om värdet av mjölk och nötköttsproduktionen. Tyvärr har man ett relativt ensidigt fokus på ökade produktivitet som en väg för att minska utsläppen. Man konstaterar i rapporten att kunskapsläget om lustgasutsläppen är bristfälligt, men bygger samtidigt sina egna analyser på de starkt förenklade schabloner som oftast används i exempelvis livscykelanalyser, där en viss mängd kväve som tillförs systemet innebär utsläpp av en viss mängd kväve, detta trots att det finns mer än tillräckligt med forskning som visar att detta inte stämmer.* Sambandet mellan kvävetillförseln och växthusgasutsläpp (och annan miljöpåverkan) är den blinda fläcken i det svenska lantbruket.

 

Ny forskning** från norra Tyskland där man faktiskt mätt utsläpp av kväve både till vatten och luft jämför fyra olika produktionssystem för mjölk visar mycket intressanta resultat. Systemen man studerade var:

1) ett intensivt system med 11 000 kg mjölk per ko och år

2) ett semiintensivt med 9 500 kg mjölk per ko och år

3) ett gräsbaserat med 6 000 kg mjölk per ko och år, och

4) ett betesbaserat system med relativt extensiv mjölkproduktion med 7 000 kg per ko och år är integrerat med odling av spannmål för avsalu. 

Variant 2 är relativt likt en genomsnittlig svensk mjölkproduktion, variant 1 är mer intensiv och helt utan betesdrift (det som verkar vara målbilden för den intensiva svenska produktionen). Variant 3 och 4 är helt utan inköpt konstgödsel – även om artikeln inte säger det så är de ekologiska gårdar enligt meddelande från artikelns huvudförfattare. Variant 1 har stora inköp av foder, 3,2 ton per ko och år, variant 2 och 3 mindre medan variant 4 endast köper in 200 kg foder per ko och år.

Resultaten visar att de totala kväveförlusterna i system 1 och 2 är långt större än i 3 och 4 och det gäller även läckaget av kväve till vatten och lustgasavgången till luften, både per hektar och per liter mjölk. Alla systemen lagrade in kväve och kol i form av ökad mullhalt, men trots den betydligt lägre tillförseln av kväve i system 3 och 4 lagrade de in betydligt mer av både kväve och kol än system 1 och 2. 

Växthusgasutsläppen per hektar och per liter mjölk är också betydligt lägre för variant 3 och 4, allra lägst för variant 4 som har bara halva utsläppen jämfört med variant 2. Svensk mjölkproduktion brukar oftast hamna på 1,1 kg CO2e/kg i mjölk.

Om man tar hänsyn till markanvändning för inköpt foder är det små skillnader i markanvändning mellan de fyra systemen, men den är något lägre för variant 1 och 2 (1,2 m2 per kg mjölk) jämfört med 3 (1,4) och 4 (1.3).

På det stora hela är den mjölkproduktion som är mindre intensiv med låg avkastning per ko och hög användning av bete och vallfoder överlägsen den intensiva produktionen på de flesta punkter. Om beräkningarna skulle ha uteslutit metan eller räknat metan på ett mer rättvisande sätt skulle skillnaderna varit ännu mycket större eftersom metanutsläppen utgör större delen av de beräknade växthusgasutsläppen, med en mycket större andel för den lägre produktionen per ko. I själva verket skulle utsläppen per liter mjölk vara nästan försumbara (<0,1 CO2e per liter mjölk) för de betesbaserade systemen om man inte räknar med metan eftersom kolbindningen i mark nästan helt kompenserar för utsläppen av koldioxid och lustgas.

Att produktionen där man kombinerar mjölkproduktion med grödor för avsalu är den som är ”bäst” är inte helt förvånande.*** På systemnivå är detta sannolikt ännu mer utpräglat. Det var ju också det normala i jordbruket för inte så länge sedan när i princip alla gårdar hade både mjölkproduktion och odling av grödor för avsalu. Specialisering till gårdar där man bara driver mjölkproduktion eller bara växtodling är bara en annan sida av intensifieringen. 

Som med all forskning så måste man kolla förutsättningarna, antaganden och metoder innan man drar alltför långtgående slutsatser. Det som är bra med denna forskning var att den bygger på verkliga system som finns i praktiken och att man faktiskt mätt kväveavgång och en del av de andra parametrarna man redovisar (för det mesta används schabloner för allt ifrån lustgasavgång, metanutsläpp till kolbindning). Svagheten är samtidigt att det inte mätts samma år i alla system och kväveläckage och lustgasutsläpp påverkas starkt av årsmånen, samt att många viktiga värden ”bara” räknats efter modeller och schabloner.

Man kan givetvis inte överföra dessa resultat direkt till Sverige, men förhållandena i norra Tyskland och södra Sverige är trots allt rätt lika. En nyligen publicerad forskningsartikel från Sverige jämför grovfoderbaserad nötköttsproduktion med sådan som också använder spannmål och kommer fram till att det blir mindre utsläpp från det mer intensiva systemet. Denna forskning har dock inte mätt några utsläpp utan bygger helt på modeller och schabloner. Båda systemen använde konstgödsel, dvs det vara  bara skillnad i utfodringen, inte i odlingen av foder.

 

* Läs mer om lustgasen här: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2018/05/den-stora-datatvatten.html och https://gardenearth.blogspot.com/2021/08/nitrogen-fertilizer-is-not-climate.html

** Thorsten Reinsch et al 2021, Towards Specialized or Integrated Systems in Northwest Europe: On-Farm Eco-Efficiency of Dairy Farming in Germany, Frontiers in Sustainable Food Systems, May 2021.

*** Jag har inte satt mig in i detaljerna i detta men tror att det främst beror på att spannmålsgrödan kan utnyttja det kväve som frigörs när man lägger om vallarna.

 

Fiktiva utsläpp från ekologiskt jordbruk

Media har nyligen haft flera artiklar som hävdar att ekologisk odling är mer negativt för miljön än konventionell odling. SvT skriver till exempel: Ny rapport: Ekoodling kan skada miljön mer än traditionellt jordbruk.

Bakgrunden till påståendena är en kunskapssammanställning från Agrifood i Lund. Det är alltså ingen ”ny forskning alls”. Rapportens slutsatser har genomgått en avsevärd betydelseglidning från rapportens egen sammanfattning till de pressmeddelande som Lunds Universitet skrivit och till medias rapportering

Rapportens egen sammanfattning (sid 14):

”Om miljöpåverkan relateras till arealens storlek tyder resultaten på att ekologisk odling ger mer biologisk mångfald samt lägre växtnäringsförluster och mindre växthusgasutsläpp. Om miljöpåverkan istället relateras till skördens storlek ger forskningen bara stöd för att ekologisk odling ger mer biologisk mångfald medan det är svårt att dra några slutsatser avseende växtnärings- och växthusgasläckage.”

Pressmedelandet:

-Utsläppen av växthusgaser och näringsläckage kan till och med öka ifall samma mängd livsmedel ska produceras med ekologiskt i stället för konventionellt jordbruk, säger Fredrik Wilhelmsson, föreståndare vid Agrifood Economics Centre.

– Vi drar slutsatsen att det inte är givet att ekologisk odling är bättre för miljön än konventionell odling, säger Christian Jörgensen, utredare vid Agrifood Economics Centre.

Intervju med en av författarna: – När man ser till växthusgasutsläpp framstår ekologisk odling som sämre än konventionell, säger utredaren Christian Jörgensen.

Rapporten slutsatser genomgår således en anmärkningsvärd betydelseförskjutning:  

Det är svårt att dra några slutsatser > Det är inte självklart att ekologiskt är bättre > Ekologiskt kan vara sämre för växthusgasutsläppen > Ekoodlingen kan skada miljön mer än konventionellt.

Rapportförfattarna själva ger en tendensiös bild av rapportens slutsatser och media skruvar det sedan ett varv till.

Det finns mycket att säga om den här typen av jämförelse och författarna själva skriver att det är svårt och att resultaten blir osäkra. För beräkning av växthusgasutsläppen är utsläppen av lustgas helt avgörande, men det finns få studier som har mätt de faktiska utsläppen från ekologisk respektive konventionell odling och de schabloner man använder sig av i livscykelanalyser ger inte korrekta värden för ekologiskt jordbruk.

Betyder större markbehov högre växthusgasutsläpp?

I den aktuella rapporten är det en annan faktor som författarna anser skulle kunna leda till att utsläppen av växthusgaser skulle vara högre i ekologiskt lantbruk. Man menar att eftersom ekologiskt lantbruk behöver mer areal för att producera en viss mängd så borde man belasta den ekologiska odlingen med en missad möjlighet att binda kol på överbliven mark alternativt utsläpp på grund av avskogning (jag kallar det fiktiva utsläpp nedan). Det är sant att, allt annat lika, behöver ekologiskt jordbruk mer jordbruksmark för att producera en viss kvantitet av en viss gröda. Hur stor skillnaden är beror på många faktorer. Men att man räkna om den högre markanvändningen till växthusgasutsläpp är en mycket dubiös exercis.

Det finns ett väldigt många invändningar mot detta sätt att resonera:  

Man kan inte bara ändra en sak i komplicerade system. Med en storskalig omläggning till ekologiskt lantbruk kommer många saker att ändras både i jordbruket och livsmedelssystemet: Maten kommer att bli dyrare vilket kommer att minska matsvinnet, vissa livsmedel kommer att bli relativt sett mycket dyrare (kyckling, frukt och vissa grönsaker) andra kommer inte att ändras så mycket (mjölk, baljväxter) vilket kommer att förändra kosten. Näringsämnen kommer att få högre värde så att de kommer att återcirkuleras. Djurhållning och växtodling måste återigen integreras (dvs finns på samma gård). Naturbetesmarker måste utnyttjas mer. Det finns flera forskningsrapporten som har försökt stimulera detta som visar att det är möjligt att föda världen ekologiskt med den existerande marken. Läs mer här eller här.

Mark är inte bara en yta, utan åkermarken behöver skötas för att bevara och helst öka sin produktionskapacitet. Just det system som gör att ekologiskt jordbruk använder mer mark (med gröngödslingsväxter, integrering av djur och växtodling, vallodling, ökad biologisk mångfald) är också kopplat till att det förbättrar jorden jämfört med ett genomsnittligt konventionellt jordbruk. Det betyder också att man lagrar in mer kol i jorden.*

Jordbruk har flera funktioner och är ett viktigt verktyg för människans samspel med övriga ekosystem. Ett ensidigt betonande av ökad skörd per arealenhet leder till minskad kolbindning i mark, minskad biologisk mångfald och ökad belastning på vatten och luft (vilket den aktuella rapporten bekräftar). Dessa funktioner måste då kompenseras på andra sätt, vilket också tar mark i anspråk.**  

Det här sättet att räkna fiktiva växthusgasutsläpp tillämpas inte inom jordbruket i övrigt. Det skulle medföra att raps, havre, bönor och ärtor belastas med höga utsläpp för att de ger lägre skörd än höstvete. Beroende på hur man räknar de skulle också bönder i Norrland belastas med höga utsläpp för att deras skördar är lägre än i Skåne.

Fiktiva växthusgasutsläpp från utebliven kolbindning räknas heller inte för någon annan sektor. Det skulle betyda att man ska räkna missad kolbindning som utsläpp för alla vägar, solpaneler, kraftledningsgator och all annan infrastruktur. Bara vattenkraftens dammar är lika stora som all åkerareal i Sverige och kraftledningsgatorna tar upp flera hundra tusen hektar.

Skall man räkna fiktiva växthusgasutsläpp för markanvändning måste man givetvis göra det för alla insatsmedel inklusive konstgödsel. I ekologisk odling används marken för att producera kväve genom biologisk kvävefixering, medan konventionellt jordbruk för in kväve utifrån.

Det finns många sätt att påverka skördarna per ytenhet. Det är inte bara konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel som kan öka skördar, utan också bättre växtföljder, bevattning, bättre dränering, förbättrade sorter, ökad recirkulation av näringsämnen, byte av grödor. Det är i första hand ekonomin och inte biologin som avgör vilka skördar man tar på åkrarna och konstgödsel är oftast det billigaste sättet. På global nivå är skördarna långt under den potential som finns med ekologiskt lantbruk.

Det finns ingen som helst garanti för att mark som sparas genom att inte vara ekologiskt odlad kommer att användas på ett sätt som maximerar kolbindning. Det är markägarna, staten och marknaden som avgör om det kommer att bli golfbana, logistikcenter, solpaneler, granplantage eller motorväg på marken.

I ett svenskt perspektiv är det inget självändamål att ta ytterligare jordbruksmark ur produktion. Betesmarkerna har minskat från cirka 2 miljoner hektar på 1800-talet till 450 000 hektar idag, och igenväxning av betesmarker är ett av de största hoten mot biologisk mångfald. Betesmarkerna binder också kol långsiktigt och betydligt säkrare än skog eftersom skog brinner, avverkas eller dör. De ekologiska bönderna utnyttjar redan idag betesmarkerna mer än konventionella och utan konstgödsel kommer betesmarkerna att värdesättas på ett helt annat sätt. Vi har också lagt igen cirka en miljon hektar åkermark de senaste 100 åren, I många fall har de ersatts av granplantager med låga biologiska värden och tveksam klimatnytta eftersom de nu avverkas och blir papper eller bränsle pga den låga kvaliteten. Även om åkermark inte alls har samma värden som betesmarker så är förlust av åkrar i skogsbygden ett miljöproblem, utöver att det är en social och kulturell förlust när landskapet växer igen. Om det är någonstans som åkrar borde läggas igen eller läggas om till ekologiskt för miljöns skull så är det i de mest intensiva odlingslandskapen där skördarna är högst, vilket betonas av en annan forskningsrapport från Agrifood som publicerats nästan samtidigt som den ovan refererade rapporten.

Beräkningsmetoderna för försakade möjligheter att lagra in kol i alternativ markanvändning är tvivelaktiga både vad gäller antaganden om vad som skall växa på marken och hur mycket kol detta kan binda. Vilket tidsperspektiv man tillämpar påverkar också resultaten starkt.

Debatten om klimatet och växthusgasutsläppen lider redan av en mycket stor sammanblandning vad som är utsläpp, minskade ökade utsläpp, substitution av utsläpp, kolinlagring och utsläppskompensation. Att introducera ytterligare ett mycket osäkert sätt att räkna försakade kolbindningsmöjligheter som utsläpp är inte konstruktivt utan bidrar bara till förvirring.

 

 

* Man kan föra ett liknande resonemang för användningen av mark för djurhållning som ju också påstås vara ineffektiv markanvändning.

** Det absolut tydligaste exemplet är naturbetesmarker vilka överlag är mycket lågt avkastande marker om man räknar med mängden livsmedel (kött eller mjölk) per hektar men som har mycket stora naturvärden.

Edberg vid trädets fot

Jag håller på att skriva en ny bok* om människan, naturen och kulturen tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen (som också är min hustru). Just nu läser jag om Vid trädets fot av Rolf Edberg. Det är klart att somt har åldrats, det är 51 år sedan den gavs ut. Men det är många tankar som håller och insikter som var tidiga:

 "Om alla gener från alla människor kunde samlas skulle de tillsammans bli av en regndroppes storlek. I denna droppe skulle hela människoarvet rymmas, allt det som binder oss samman som art. Din anpart (ung "andel", min anmärkning) i poolen gör dig i viss mening delaktig i allt som sker i människovärlden och i allt som har skett sedan människan blev människa. På något sätt var du alltid med i allt som hände under släktets pilgrimsgång. All aggressivitet och all ömhet, all plåga och alla lyckokänslor som följde människan på hennes vandringar var du med om att dela. Du var bödel och offer, du var härskare och träl, du slet dig till blods vid pyramiderna och du lät piskan vina över krumma ryggar".....

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/3d/Rolf_Edberg_i_Jotunheimens_nationalpark.jpg

Nu kan man kanske tro att Edberg var vulgärdarwinist och överbetonade det genetiskas betydelse, men det vore ett misstag. Tvärtom, han betonar också det sociala och kulturella arvets stora betydelse. Utan texten handlar mer om att se individen som delar av mänskligheten och inte som en isolerad individ. Att vara människa är att vara del av alla människor före oss och alla som kommer efter. 

Sedan, i nästa stora steg, ser Edberg mänskligheten som delar av naturen:

"Betraktar vi vår egen tillvaro under stjärnornas synvinkel kommer väl hela den jordiska livssfären att te sig som en enda organism där människan endast existerar i relation till luft och vatten och mikrober och plantor och djur i en integrerad livsstruktur - en struktur som är dynamisk föränderlighet, process och flöde."

Rolf Edberg, och före honom bland annat Elin Wägner (bla Fred med jorden) står för en varm, humanistisk och reflekterande syn där människan, kulturen och naturen är delar av en helhet. Den nuvarande miljö- och klimatrörelsen domineras tyvärr i stor utsträckning av ett teknokratiskt perspektiv, där fakta staplas på varandra utan någon förståelse för sammanhang. Baksidan av stridsropet att ”lyssna till vetenskapen” (som ju givetvis i sig inte är något fel) verkar vara att man glömmer bort att vetenskapen bara är ett sätt att betrakta verkligheten på och att vetenskapen faktiskt inte har svar på många av våra frågor. Rolf Edberg igen:

"Naturen är integration och interaktion; spaltningen av naturföreteelser i olika fack är människans påfund. Det har väl varit ofrånkomligt att oavlåtligt ökade kunskapsförrådet lett till allt hårdare specialiseringar. Men all specialisering drar lätt blicken från det enkla och väsentliga. Den som stirrar mest ser minst, den som ser trångt tänker smått. Ju hårdare specialisering, desto större risk för att man inte ser sammanhangens skog för mängden av fakta"

De flesta saknar både kunskap och respekt för äldre tiders sätt att vara. Att det gamla bondesamhället, trots alla sina brister, var långt mer cirkulärt, uthålligt och resilient än ett vindkraftverk vill man inte se eller avfärdar som irrelevant. Att farmors stoppande av strumpor och farfars hög med ”skrot” på gården var ”re-use, repair, recycle, reduce, re-purpose” är ingen man vill lära sig något av. Eftersom vi lever idag, i nuet, i framtiden. 

Med en linjär syn på "utvecklingen" kan man aldrig lära sig något av historien, av Rolf Edberg eller Elin Wägner. 

 

P.S. Jag fick Edbergspriset 2004 tillsammans med min dåvarande hustru Kari Örjavik. Det var en stor ära att få just det priset. D.S.

 

* Boken skall enligt planerna komma ut på Ordfront tidigt 2023.