Kan eko klara kvävet?

Tre nya forskningsartiklar* djupdyker i frågan om ekologisk odling kan föda världen med ett särskilt fokus på tillgången på kväve. Svaren är (tillspetsat) “ja”, “nej”, “ja, ekologiskt kan föda Europa men bara om man kraftigt minskar köttkonsumtionen”.

Låt mig först slå fast att det egentligen inte råder någon brist på mat i världen utan att jordbrukssystemet som helhet präglas av överskottsproduktion. Denna överskottsproduktion tar sig många olika uttryck, bland annat: 1) mat är billig, för billig. Vilket gör att lantbrukarnas inkomster är alldeles för låga och att massor av mat slängs, samtidigt som många äter alldeles för mycket. 2) Alltmer jordbruksgrödor används för annat än mat som bioenergi och industriråvaror, 3) stora mängder spannmål och soja används för att föda upp djur. Samtidigt är det nästan en miljard människor som har för litet att äta. Detta visar om något att svält inte handlar om bruttoproduktion av jordbruksprodukter utan om helt andra förhållanden, främst sociala. Återigen litet tillspetsat: europeiska kycklingproducenter har helt enkelt större köpkraft än fattiga människor som svälter. Men åter till frågan om ekologiskt kan föda världen. 

Artiklarnas utgångspunkt är att tillgången på kväve (som i konventionellt jordbruk framställs syntetiskt och tillförs som konstgödsel/handelsgödsel/mineralgödsel, kärt barn har många namn....) är en av de viktigaste faktorerna i det moderna jordbrukssystemet och att begränsningarna i kvävetillgången är den viktigaste enskilda faktorn som skiljer ekologiskt från konventionellt jordbruk.** Jag håller med om den utgångspunkten även om det i enskilda situationer (vissa grödor på vissa platser) finns andra faktorer som är lika viktiga, exempelvis problem med skadedjur eller svampsjukdomar.

All tre artiklar bygger på en analys av flödena av kväve. Det som skiljer dem åt är de antaganden, ingångsvärden och begränsningar man tillämpar. I den forskning som hävdar att det är omöjligt att föda världen med ekologiskt har man studerat situationen 2050, med en kraftigt ökad befolkning och ingen ökning av åkerarealen. Man har inte räknat med någon betydande ökning av den biologiska kvävefixeringen och heller inga återflöden av näringsämnen från livsmedelssystemet. Med sådana antaganden är resultatet rätt givet. 

I den andra artikeln som handlar om den globala matförsörjningen utgår man från dagens befolkning och tillåter en ökning av åkerarealen. Man antar att den biologiska kvävefixeringen ökar betydligt samtidigt som en relativt stor del av kvävet återförs från livsmedelssystemet. Man räknar med en kraftigt förbättrad kväveffektivitet i systemet, vilket tyvärr inte diskuteras i detalj i artikeln.

Den tredje artikeln, som har ett europeiskt perspektiv, har redan som utgångspunkt att jordbruksmarken inte får öka samt att kosten skall förändras med, framför allt, en kraftigt minskad köttkonsumtion. De förutsätter en betydande återföring av näringsämnen, däremot räknar man med en kraftigt minskad mängd foder från betesmark, av skäl som inte förklaras.

Artiklarna visar just att det avgörande för resultatet är vilka data man matar in och vilka antaganden och begränsningar som är förutsättningar för beräkningarna. Det är egentligen dem man skall diskutera snarare än resultaten.

Vad händer om? är en väldigt mänsklig fråga. Tidigare ställdes frågan mest i kulturella och sociala sammanhang. Med ökad datakraft kan man dock göra alltmer sofistikerade modeller, modeller som ibland diskuteras som om de vore verkligheten, eller i alla fall bevis för det ena eller det andra. Men jordbruket och livsmedelssystemen är alldeles för komplexa för att dra alltför långtgående slutsatser av modellernas resultat. De tre studierna åskådliggör detta väl. Tillgång på i det närmaste obegränsad tillgång på kväve har förvandlat jordbruket enormt och är en förutsättning för den höga urbaniseringsgraden, den extrema specialiseringen i jordbruket, de brutna kretsloppen och den internationella handeln. Det är självklart att man inte kan ta det systemet och bara utesluta kvävet utan att det käpprakt åt helvete. Att man inte kan ändra bara en sak är en grundläggande princip i alla dynamiska system.

Trots sina olika slutsatser och utgångspunkter visar egentligen alla tre artiklarna samma sak: ett ekologiskt livsmedelssystem kräver och leder till avsevärda förändringar hela vägen från produktion till konsumtion. Viktiga förändringar i systemet är:

• Återcirkulation av alla former av avfallsprodukter, inklusive den mänskliga avföringen.
• Minskat svinn av livsmedel.
• Minskade förluster av kväve i systemet.
• Integration av djurhållning och växtodling (dvs att de sker på samma gårdar eller i ett gemensamt produktionssystem).
• Betydande användning av permanenta betesmarker.
• Ökad biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter (dessa är inte bara ärtor och bönor för human konsumtion utan också klöver och lucern med flera foderväxter) och andra kvävefixerande växter, inklusive träd i skogsträdgårdar, agroforestry och betesmarker.
• En anpassning av kosten till det som fungerar bra i en lokal ekologisk produktion. Tanken på en global kost är inte kompatibel med en ekologiskt väl anpassad kost. I Sverige bygger en sådan kost på en betydande andel av mat (mjölkprodukter och köttprodukter) från de idisslande djuren (får, getter kor), mindre vegetabilisk olja, mer baljväxter, mindre kyckling och griskött, en kraftigt förändrad konsumtion av frukt och grönt från exotiska importerade produkter till grövre grönsaker och rotfrukter. Att produktionen är lokal är en del av förutsättningen för ett ekologiskt matsystem eftersom det är en förutsättning för att minska förlusterna av näringsämnen och sluta kretsloppen. Handeln med livsmedel och foder behöver därför minska kraftigt. Detta kräver i sin tur att den ohållbara urbaniseringen också behöver vridas tillbaks från megastäder på 20 miljoner invånare till huvudsakligen mindre samhällen i samklang med en omgivande landsbygd. 
  

Vad finns där på andra sidan?

Resonemangen visar återigen hur komplext matsystemet är och att man inte kan ändra bara en faktor. Det visar också varför matproduktion och konsumtion också i framtiden kommer att vara bland de allra viktigaste faktorerna för hur samhället i stort utformas, på samma sätt som det varit under hela mänsklighetens historia.

 

* De tre artiklarna är:

Reshaping the European agro-food system and closing its nitrogen cycle: The potential of combining dietary change, agroecology, and circularity, publicerad i One Earth;

Agroecological measures and circular economy strategies to ensure sufficient nitrogen for sustainable farming, i Global Environmental Change; och

Global option space for organic agriculture is delimited by nitrogen availability i Nature food,

I en artikel på engelska redogör jag mer ingående för de tre artiklarna.

 

** I viss utsträckning har det ekologiska jordbruket gjort sig beroende av “import” av kväve från konventionellt jordbruk exempelvis genom inköp av djurgödsel och diverse slaktrester från det konventionella livsmedelssystemet. Detta förs ofta fram som en grundläggande kritik från det konventionella jordbruket. Det saknas en grundlig analys av detta men samtidigt finns det också strömmar av näringsämnen från det ekologiska till det konventionella jordbruket, exempelvis säljs många ekologiska kalvar till konventionella lantbruk. I ännu högre utsträckning finns det stora flöden av biprodukter från livsmedelssystemen som aldrig når tillbaks till de ekologiska gårdarna som ekologisk gödsel. Det gäller näringsämnena i avloppssystemen och de stora mängder näringsämnen som finns i exempelvis slaktbiprodukter och rester från kvarnar, etanoltillverkning med mera. Där går det in stora mängder näringsämnen som inte förs tillbaks som ekologisk näring eftersom man inte håller isär strömmarna.