Edberg vid trädets fot

Jag håller på att skriva en ny bok* om människan, naturen och kulturen tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen (som också är min hustru). Just nu läser jag om Vid trädets fot av Rolf Edberg. Det är klart att somt har åldrats, det är 51 år sedan den gavs ut. Men det är många tankar som håller och insikter som var tidiga:

 "Om alla gener från alla människor kunde samlas skulle de tillsammans bli av en regndroppes storlek. I denna droppe skulle hela människoarvet rymmas, allt det som binder oss samman som art. Din anpart (ung "andel", min anmärkning) i poolen gör dig i viss mening delaktig i allt som sker i människovärlden och i allt som har skett sedan människan blev människa. På något sätt var du alltid med i allt som hände under släktets pilgrimsgång. All aggressivitet och all ömhet, all plåga och alla lyckokänslor som följde människan på hennes vandringar var du med om att dela. Du var bödel och offer, du var härskare och träl, du slet dig till blods vid pyramiderna och du lät piskan vina över krumma ryggar".....

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/3d/Rolf_Edberg_i_Jotunheimens_nationalpark.jpg

Nu kan man kanske tro att Edberg var vulgärdarwinist och överbetonade det genetiskas betydelse, men det vore ett misstag. Tvärtom, han betonar också det sociala och kulturella arvets stora betydelse. Utan texten handlar mer om att se individen som delar av mänskligheten och inte som en isolerad individ. Att vara människa är att vara del av alla människor före oss och alla som kommer efter. 

Sedan, i nästa stora steg, ser Edberg mänskligheten som delar av naturen:

"Betraktar vi vår egen tillvaro under stjärnornas synvinkel kommer väl hela den jordiska livssfären att te sig som en enda organism där människan endast existerar i relation till luft och vatten och mikrober och plantor och djur i en integrerad livsstruktur - en struktur som är dynamisk föränderlighet, process och flöde."

Rolf Edberg, och före honom bland annat Elin Wägner (bla Fred med jorden) står för en varm, humanistisk och reflekterande syn där människan, kulturen och naturen är delar av en helhet. Den nuvarande miljö- och klimatrörelsen domineras tyvärr i stor utsträckning av ett teknokratiskt perspektiv, där fakta staplas på varandra utan någon förståelse för sammanhang. Baksidan av stridsropet att ”lyssna till vetenskapen” (som ju givetvis i sig inte är något fel) verkar vara att man glömmer bort att vetenskapen bara är ett sätt att betrakta verkligheten på och att vetenskapen faktiskt inte har svar på många av våra frågor. Rolf Edberg igen:

"Naturen är integration och interaktion; spaltningen av naturföreteelser i olika fack är människans påfund. Det har väl varit ofrånkomligt att oavlåtligt ökade kunskapsförrådet lett till allt hårdare specialiseringar. Men all specialisering drar lätt blicken från det enkla och väsentliga. Den som stirrar mest ser minst, den som ser trångt tänker smått. Ju hårdare specialisering, desto större risk för att man inte ser sammanhangens skog för mängden av fakta"

De flesta saknar både kunskap och respekt för äldre tiders sätt att vara. Att det gamla bondesamhället, trots alla sina brister, var långt mer cirkulärt, uthålligt och resilient än ett vindkraftverk vill man inte se eller avfärdar som irrelevant. Att farmors stoppande av strumpor och farfars hög med ”skrot” på gården var ”re-use, repair, recycle, reduce, re-purpose” är ingen man vill lära sig något av. Eftersom vi lever idag, i nuet, i framtiden. 

Med en linjär syn på "utvecklingen" kan man aldrig lära sig något av historien, av Rolf Edberg eller Elin Wägner. 

 

P.S. Jag fick Edbergspriset 2004 tillsammans med min dåvarande hustru Kari Örjavik. Det var en stor ära att få just det priset. D.S.

 

* Boken skall enligt planerna komma ut på Ordfront tidigt 2023.