Kött och mjölk från betesmarker

Sambanden mellan betesmarker, vallodling på åkermark och produktion av mjölk och kött är komplexa och inte alltid intuitiva. Hur mycket kött och mjölk som kan produceras från betesmarken i första hand är en ekonomisk fråga. Vi har låtit mycket stora arealer betesmark växa igen i Sverige för att det inte har lönat sig att hålla dem betade. Om vi väljer en produktionsmodell för mjölk som bygger på grovfoder och låg produktion per ko kommer vi kunna producera dubbelt så mycket kött jämfört med en modell med intensiv produktion.
En gräsbaserad mjölk och köttproduktion kan mycket väl producera mjölk och nötkött på den nivå som svenskarna idag konsumerar.

Det finns väldigt många påståenden om hur många kor/hur mycket kött/hur mycket mjölk man kan producera från betesmarker i Sverige och i världen. Sanningen är förstås att ingen riktigt vet säkert och att det beror väldigt mycket på hur man räknar. En forskningsöversikt av Hannah Van Zanten med flera kom nyligen fram till att djur som uteslutande föds upp på betesmarker skulle kunna producera ungefär 7 gram protein per person och dag, dvs en åttondel av dagsbehovet av protein.  Omräknat till kött skulle det vara knappa 10 kg kött per person.

Det mesta tyder på att betesmarkerna inte utnyttjas på bäst möjliga sätt. I själva verket är det en rätt stor del av det som klassas som betesmarker som inte betas alls, i alla fall inte av tamboskap. I Sverige används inte stora delar av naturbetesmarkerna och mycket stora arealer har fått växa igen. Vad man klassar som betesmarker eller inte varierar också stort i världen. En mycket stor del av världens kor, särskilt de för mjölkproduktion, föds inte heller upp uteslutande på bete utan de äter alltifrån sopor till kraftfoder. Jag utvecklar detta mer i den här artikeln.

För svenska förhållanden kompliceras det hela ännu mer av att det är nästan omöjligt att föda upp djur helt på betesmarker. Det går nog i och för sig om man accepterar att djuren ”bara överlever” på vintern. Det är ju principen man tillämpar i rätt många andra länder med tuffare klimat än vårt (det gäller lika mycket i kalla klimat som i torra klimat), och det är ju så älgar, rådjur och renar lever. Det är dock i strid med svensk djurskyddslag och är heller inte ett lönsamt sätt att sköta djur på under rådande förhållanden. Någon mjölk att tala om skulle det heller inte bli på vintern. En annan sak är att man sannolikt skulle kunna utnyttja vinterbete betydligt mer än vad som görs idag. I runda slängar kan kor födas halva året på bete och andra halvan behöver de odlat foder. Givetvis skiljer det sig en del i landet, men det kan duga som genomsnitt för resonemangen här.

I studien Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk- och nötköttsproduktion av Christel Cederberg, Maria Henriksson och Håkan Rosenkvist finns intressanta data och scenarion för olika former av mjölk och nötköttsproduktion i olika typgårdar. Jag har använt deras data för att beräkna hur mycket kött och mjölk som kan produceras på en gräsbaserad ekologisk mjölkproduktion. Den bygger då på utnyttjande av naturbetesmarker, odling av vall på åkermark samt en mindre del odling av spannmål på de egna gårdarna.* Proportionerna mellan bete på åkermark och naturbete är de som finns i studien och kan givetvis variera i verkligheten. Som jämförelse finns en intensiv produktion som liknar den förhärskande modellen, med inköpta proteinfoder. I det sammanhanget skall man komma ihåg att det blir stora strömmar av restprodukter från livsmedelssystemet som med fördel kan användas, och som används idag, som djurfoder. Om man ger det till nötkreatur eller till grisar eller höns beror i första hand på marknadsförhållanden av olika slag.

I beräkningarna förutsätts alla kalvar födas upp antingen för ersättning av de mjölkkor som tjänat ut eller som stutar eller tjurar för slakt. Deras foder är medräknat. Köttet kommer alltså både från de uttjänta mjölkkorna och deras avkomma. 

Mina beräkningar ger följande resultat för en gräsbaserad mjölkproduktion med 6 ton mjölk per ko respektive en intensiv produktion med 10 ton mjölk per ko. 

Nu är inte Sverige längre självförsörjande på mjölk. Nästan hälften av mjölkprodukterna vi konsumerar (främst ost) är importerad, men samtidigt exporterar vi mycket mjölkpulver, så netto kan man säga att vi producerar knappa tre fjärdedelar av det vi konsumerar. Samma beräkningar byggt på mjölkkonsumtionen ger följande. 

I sammanhanget får man dock komma ihåg att i den ekologiska mjölkproduktionen skall kalvarna dricka riktig komjölk, så det går bort en del av mjölken till kalvuppfödningen. Det vill säga mängderna räcker inte riktigt till nuvarande konsumtion.

Många inser sannolikt inte hur betydelsefull utvecklingen av mjölkproduktionen är för nötköttet i Sverige. Det saknas exakt statistik för det, men uppskattningsvis tre femtedelar av det svenska nötköttet har sitt ursprung i mjölkproduktionen om man räknar med de kalvar som föds upp till slakt av specialiserade uppfödare. Den enorma produktivitetsutvecklingen i svensk mjölkproduktion i kombination med vikande marknad har gjort att antalet mjölkkor idag är bara en sjättedel av vad det var på 1930-talet. Förutom att mjölkproduktionen har minskat så betyder det att antalet kalvar och djur till slakt minskat ännu mycket mer. Det har berett vägen för en specialiserad uppfödning av nötkreatur bara för slakt. Dessa kommer från dikor, dvs kor där kalvarna går med mammorna under lång tid.

Vid en gräsbaserad produktion av mjölk kommer det produceras nästan dubbelt så mycket kött som från en intensiv mjölkproduktion för samma mjölkmängd. Detta under förutsättning att det lönar sig att föda upp djuren till vuxen storlek innan slakt förstås. När vi hade mycket fler kor slaktades det mycket kalv. På 1950-talet slaktades 640 000 kalvar om året, nu slaktas det mindre än 20 000 kalvar. Man kan också förändra proportionerna mellan kött och mjölk genom att använda könssorterad sperma eller genom att slå ihjäl kalvar vid födseln (något som inte förekommer i Sverige, men tyvärr i andra länder). 

Naturbetesmarkerna låter sig också bättre utnyttjas med den gräsbaserade mjölkproduktionen. Med den större mjölkproduktionen produceras också cirka 17 kg nötkött per person (slaktvikt) vilket är mindre än dagens förbrukning (24 kg), men väl i nivå med historiska tal. Minst nötkött blir det med den intensiva produktionen i nivå med dagens volym, då blir det endast drygt 6 kg nötkött per person och år, lägre än den volym som kommer från svensk mjölkproduktion idag. Man skulle givetvis kunna räkna på en modell med ännu lägre mjölkavkastning. Då skulle man behöva fler kor, och skulle kunna utnyttja gräs ännu bättre samt producera mer kött. I det intensiva scenariot står bete för ungefär en tiondel av foderintaget, medan i 6-tonsscenariot knappt en tredjedel av fodret utgörs av bete.   

Naturbetesarealen kan också betas av dikor (de som ofta kallas ”köttdjur”), får**, getter eller hästar. Om vi räknar på ett dikoscenario för utnyttjande av naturbetesmarkerna och använder data från samma rapport får vi följande resultat: 

Det kan tyckas svårbegripligt att vi får mindre kött genom att ha en specialiserad köttproduktion som utnyttjar naturbetesmarkerna fullt ut. Men skillnaden beror på den betydligt mindre användningen av åkermark. Likväl kommer drygt hälften av djurens foder från åkermark också i ett scenario med naturbete.

Som läget ser ut just nu är det svårt att hävda ens den naturbetesmark som finns, det beror på att vi har för få djur, på att djuren inte finns på samma ställe som naturbetesmarkerna och på att det helt enkelt är för dyrt att beta naturbeten (vilket rapporten behandlar i berömvärd detalj). Det hela förvärras av den ständigt pågående strukturrationaliseringen som gör att gårdarna bara blir större och större.

Många anser att vi borde fördubbla arealerna med naturbetesmarker. Låt oss kombinera de två nötkreatursscenariona som använde mest naturbete. 

Vi kommer då producera knappt den mjölk vi konsumerar (kom ihåg att kalvarna skall ha!) och nästan precis den mängd nötkött som vi konsumerar idag.* Vi kommer att använda mer än hälften av all åkermark för nötkreaturen. Vi kan fortfarande använda mer än 1 miljon hektar åker för grödor för humankonsumtion och foder till får, hästar, grisar och höns. Beräkningarna bygger också på att de vallodlingar som idag är väldigt extensiva med låg skörd, intensifieras (fortfarande utan användning av konstgödsel). Eftersom vallandelen i de gräsbaserade nötkreaturssystemen blir väldigt högt finns gott utrymme för krävande grödor i kogårdarnas växtföljder. Den höga vallandelen borgar också för god markvård, kolbindning och bördighet.

Ambitionen att dubbla arealen betesmark kan synas överdriven. Men den senaste uppskattningen är att vi hade närmare 10 miljoner hektar betesmark i Sverige 1850 och att vi skulle behöva 2,4 miljoner hektar betesmarker för att effektivt bevara den biologiska mångfalden kopplade till dessa landskapstyper i Sverige. I själva verket är en fördubbling av betesmarken ett lågt ställt mål.

På det stora hela visar beräkningarna att ett jordbrukssystem byggt på ekologiskt jordbruk, effektiv användning av naturbetesmarker och idisslare kan producera kött och mjölk i en storleksordning som är nära dagens konsumtion. Naturbetesmarker kan ge ett bra tillskott till jordbrukssystemet, men de kan bara utnyttjas om åkermark också används för samma produktionssystem.  

*

Som alla modeller bygger dessa på en rad antaganden. Det viktigaste är att djuren kommer att utnyttja betesmarken. Men det finns inga garantier för det. Vid slutet av 2017 hade Sverige 323 000 mjölkkor och 199 000 dikor. Att de existerande naturbetesmarkerna ändå inte hävdas trots det koantalet beror på att djuren och betesmarkerna inte finns på samma ställe och att det kostar för mycket att hävda betesmarken, särskilt de små markerna. Enligt rapporten Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk- och nötköttsproduktion behöver en typisk dikogård en ersättning motsvarande 6 000 kronor per hektar för att få lönsamhet. Nuvarande betesstöd är betydligt lägre.

När man hävdar att betesmark bara kan spela en liten roll för den svenska nötköttskonsumtionen bygger det på antagandet att det som gäller nu är naturgivet, men det är en helt felaktiga slutsats. Det finns givetvis biologiska gränser, men det är inte alls dessa som avgör under rådande förhållanden. Vi har låtit mycket stora arealer betesmark växa igen i Sverige för att det inte har lönat sig att hålla dem betade. Även om man vill ha betande djur är det i normalfallet mycket billigare att låta dem beta på åkermark. Enligt Christel Cederberg, Maria Henriksson och Håkan Rosenkvist är kostnaden för naturbete genomsnittligt ungefär två och en halv gång högre än åkerbete. Hur mycket kött som kan produceras från betesmarken är därför i första hand en ekonomisk fråga.

Samtidigt är det viktigt att inse att under svenska förhållanden är utnyttjandet av naturbetesmark kopplat till användning av åkermark, dvs om vi skall beta naturbetesmarkerna måste vi också odla foder på åkermark (om vi inte i stor skala återupptar forna tiders myr och ängsslåtter förstås). Det är dock inget som är negativt. Odlingen av vall som vinterfoder förbättrar jordarna, binder kol och kan ge högre skörd av andra grödor för human konsumtion. Det går därför inte att meningsfullt diskutera betesdrift isolerat från jordbrukssystemet i stort.

Per person har vi i Sverige ungefär en tiondel av det globala genomsnittet av betesmark. I Mongoliet finns det 30 hektar betesmark per innevånare, i Sverige 0,04 hektar.

* Beräkningarna i studien är scenario för 2030 och skördenivåerna har skrivits upp med 10 procent jämfört med dagens beräknade skördar. I alla fall är beräkningarna osäkra. Skördarna för ekologisk spannmål för denna produktion kan förväntas vara högre på dessa mjölkgårdar med den stora andelen vall än de är på många spannmålsproducerande gårdar idag (vallodlingar i växtföljderna tenderar till att öka skördarna av efterföljande spannmålsgrödor). Syftet med min artikel är inte exakthet utan att få ett grepp om storleksordningar och förhållandet mellan utnyttjandet av olika typer av mark vid olika former av produktion.

** Man kan göra liknande uträkningar för fåruppfödning. På det stora hela blir det nog en liknande bild. Sannolikt kan får med vårlamning utnyttja naturbetesmarkerna något bättre än dikor eftersom deras lamm kan växa till slaktvikt utan vinterfoder, men det är inget jag undersökt i detalj.

Arlas långa armar

Vi är vana med historierna om hur vår konsumtion av olika grödor hotar regnskogen, förbrukar vattnet, förstör jorden eller odlas av barn eller politiska fångar. Av någon anledning diskuteras det sällan, med undantag för vapenexport, vilka effekter vår produktion och export har i de länder där produkterna används. Nedanstående artikel skrev jag för den intressanta tidskriften Balder.

De senaste åren har stora europeiska mjölkföretag, som Danone, FrieslandCampina och Arla expanderat I Västafrika. På fem år har de tredubblat sin export av mjölkpulver. Enligt EPAMonitoring, en organisation som bevakar EUs handelsrelationer med de före detta kolonierna, motsvarar exporten av sådant mjölkpulver till Ghana produktionen från fler än tre hundra lokala mjölkgårdar med hundra kor var. Det skall jämföras med de blygsamma ekonomiska värdena som skapas i Ghana genom importen av mjölkpulvret som säljs i småpåsar till konsument eller som “rekonstitureras” till mjölk. Arlas satsningar i Ghana skapade endast 8 arbeten.

- Folk som lever på mjölk har det svårt sade Adama Ibrahim Diallo, ordförande för Burkina Fasos mjölkproducenter i en intervju i Politico augusti 2018. Herdarnas söner blir jihadister – inte av övertygelse men för att det inte finns något jobb kvar, fortsatte han.

Särskilt framgångsrik har exporten varit för fat filled milk powders, ungefär ”fettkompletterat skummjölkspulver”. Eftersom det finns stor efterfrågan på smör och grädde inom EU blir det mycket skummjölk och kärnmjölk över. Det gör man pulver av. För att få pulvret drickbart och mer energirikt så tillsätter man lite socker och en massa fett. Men varför tar man först bort fettet för att sedan tillsätta det igen? Svaret är trivialt, pengarna förstås. Det fett man tillsätter är det billigaste fettet, palmolja. Den kostar mindre än en femtedel än smörfett, ibland så litet som en tiondel. I den lokala marknadsföringen för Arla fram att palmoljan har stora hälsofördelar jämfört med smörfettet. Det är knappast ett budskap man använder sig av när man säljer smöret i Sverige. Här hemma skulle deras produkt inte ens få säljas med användningen av ordet mjölk, som är strikt reglerat i EU-förordningen 1308/2013: ”Med mjölk avses uteslutande det normala juversekret som erhålls vid en eller flera mjölkningar, utan någon tillsats och utan att något avlägsnats från detta.”

Exporten av mjölkpulver till Väst Afrika är inte något nytt. Men den tog ny fart under mjölkkrisen 2015-2016. Grundorsaken var en global överproduktion av mjölk som ledde till fallande priser. För mjölkproducenterna inom EU var situationen särskilt bekymmersam. Mjölkkvoterna, som syftade till att begränsa mjölkproduktionen inom EU, togs bort 2014 och produktionen ökade snabbt (och var en av orsakerna till den globala överproduktionen). Samtidigt införde Ryssland ett embargo mot import av mjölkprodukter från EU som ett svar på de europeiska sanktionerna mot Ryssland på grund av ockupationen av Krim. Mjölkkrisen ledde till en rad åtgärder från EU. Man införde riktade stöd till mjölkbönder till en kostnad av cirka en miljard euro och man köpte in hela 380 000 ton mjölkpulver för att minska trycket på marknaden. Mjölkpulver är det klassiska sättet att omvandla mjölk till en lagringsduglig och standardiserad produkt som kan säljas på den internationella marknaden. Det är det pulvret som finner sin väg till portionspåsar som säljs på marknaderna i Dakar, N’Djamena eller Lagos.

Det här är ingen berättelse som är unik för mjölk och mjölkpulver, utan det finns många liknande historier. Kycklingkonsumtionen i världen ökar snabbt, inklusive i utvecklingsländerna. Kräsna konsumenter i Europa vill inte äta hela kycklingen utan det är bröst och lår som efterfrågas. Konsumtionen av Mcnuggets och andra processade kycklingprodukter kan inte svälja alla vingar och köttslamsor som blir över. En hel del av det samt ”slaktbiprodukter” som fötter kommer att säljas som livsmedel i fattigare länder, exempelvis i Afrika. Där drar det undan mattan från fötterna på lokala kycklingproducenter. Det billiga köttet pressar också priset på herdefolkens traditionella uppfödning av får och nöt.

Många skulle kalla denna handel för orättvis. Och visst är den orättvis. Handel är nästan alltid orättvis. 
*
I den förhärskande marknadsideologin framställs marknad och handel oftast som en affärsuppgörelse mellan två mer eller mindre likvärdiga parter där den ene säljer något till den andre för ett pris – i pengar. Detta pris är rent definitionsmässigt rätt – och därmed rättvist — när det sätts efter tillgång och efterfrågan. Det är märkvärdigt hur svårt det är för folk i vårt påstått rationella tidevarv att se att det faktiskt är en myt — eller en dröm — utan något som helst stöd i verkligheten.

Vän av handel kanske invänder: ”men exemplet med mjölkpulvret är ju ett exempel på en marknad som är helt störd av politiska interventioner, det är ingen fri marknad”.

Mitt exempel är möjligen lite extremt, men det finns knappt några fria marknader, i betydelsen fri från statens inblandning. I själva verket är en aktiv stat en förutsättning för att det skall finnas marknader. Staten garanterar bytesmedlet, pengarna, och upprätthåller en rad andra funktioner och institutioner som marknaden behöver. De flesta marknader är också direkt eller indirekt manipulerade av staten. Dagens politiker är besatta av att skapa ”internationell konkurrenskraft” på olika sätt. Det betyder att man satsar samhällsresurser på forskning, teknisk utveckling, utbildning, infrastruktur, marknadsföring, investeringsstöd eller på något annat sätt stöder en bransch. Det ger givetvis producenter i det egna landet en fördel gentemot andra länders producenter, det är hela poängen. Svensk energikrävande industri är befriad från energiskatter och nu ses datacenter som en framtidsbransch och befrias därför också från energiskatt i syfte att locka till etableringar i Sverige. Det finns också regler för vad man får göra som företagare, att man måste skydda miljön och de anställda till exempel. Dessa regler är av förklarliga skäl olika i skilda delar av världen, men de kommer aldrig att vara ”rättvisa” ur företagens synvinkel.

Även helt utan politikens interventioner och manipulationer skulle en fri marknad utvecklas asymmetriskt där några få över tid ackumulerar allt mer kapital, information och makt, och får ett uppenbart övertag över andra aktörer och över konsumenterna. ”Den som redan har, åt honom skall varda givet” är en bättre beskrivning av hur en fri marknad skulle fungera än hur Gud tänker. Det är inbyggt i själva systemet. De minst reglerade marknaderna, exempelvis för olika tjänster på internet, får ofta en extrem marknadsdominans av ett litet antal stora företag.

För att skydda sin egen produktion och landets konsumenter har alla länder regleringar på jordbruksområdet. Det är inget nytt, men särskilt under den nyliberalt dominerade tiden sedan sent 1980-tal, minskade dock regleringarna på jordbruksområdet i de flesta länder. Effekterna syns både lokalt, regionalt och globalt. Stora delar av livsmedelsproduktionen i Sveriges skogsbygder har försvunnit genom konkurrensen från effektivare bönder i södra Sverige, på Irland eller Frankrike. Viss produktion koncentreras i särskilt gynnade områden och konkurrerar ut annan produktion, med eller utan statens hjälp. Idag är det nästan en fjärdedel av all mat som passerar en landsgräns.

Man kan bejaka detta och se det som en lika ”naturlig utveckling” som att Sverige inte längre tillverkar några kläder eller skor, ett utslag av den kapitalistiska marknadens singularitet och effektivitet. Men den internationella handelns logik är massutrotningens logik. Den dödar variation och mångfald, kultur och mening. Samma handel som skapar stora möjligheter för några drar undan försörjningen och begränsar möjligheter för många fler. Istället för att sträva efter en sömlös global marknad där alla krigar mot varandra borde vi skapa lokala system för livsmedelsproduktion och konsumtion. Dessa lokala system bör bygga på relationer snarare än transaktioner. De bör koppla människorna till det landskap och de människor som producerar deras mat, eller ännu bättre göra dem delaktiga i produktionen. Det är den delen av livsmedelssystemet som vi behöver stärka, på bekostnad av både den internationella handeln och statens regleringar. I ett sådant livsmedelssystem skulle det inte finnas vare sig ett behov av eller en möjlighet att dumpa svenskt mjölkpulver i Västafrika.

Teknoutopisternas framtid finns bakom nästa kulle

Efter att jag nyligen hållit ett föredrag om jordbruk och mat kom en ung man fram och undrade om inte modern teknik med självstyrande lastbilar (elektriska antar jag), drönare och robotar skulle kunna upprätthålla ett ekologiskt mångfaldsjordbruk a la permakultur i hela landet. ”Jag tror det när jag ser det sade jag”. Han fortsatte med att beskriva någon variant av inomhusodling av grönsaker som, bokstavligen, skulle gå på räls. Jag kontrade med att säga att grönsaker står för en i det närmaste försumbar andel av mänsklighetens livsmedelsförsörjning, och att de skulle göra det även om folk följde Livsmedelsverkets rekommendation (vilket med förlov sagt väldigt få gör), samt att mänskligheten i princip fortfarande föds med samma varor som vi ätit i tusentals år, även om de tagit nya former. 

Algodling, foto Gunnar Rundgren

Han var uppenbart mycket frustrerad över denna bakåtsträvande surgubbe.

- Du kan ju inte titta bakåt för att förstå framtiden. Utvecklingen nu är exponentiell. Nästa år kommer mänskligheten göra lika många nya tekniska landvinningar på ett år som den gjort under hela sin existens. Vi är mitt i den fjärde industriella revolutionen.

Vad skulle jag säga. Det var inte första gången jag konfronterades av en teknoutopist. Visst, utan tvekan går den tekniska utvecklingen snabbt, och sannolikt snabbare än någonsin tidigare. Under min livstid är det främst datorer, mobiltelefoner och deras sammankoppling som står för det stora språnget i utvecklingen. Och visst har de betytt väldigt mycket. De har skapat nya affärsmöjligheter och dödat andra. I privatlivet har de också förändrat mycket.

Men samtidigt är mycket sig rätt likt. Folk bor ungefär på samma sätt som när jag föddes, de färdas på ungefär samma sätt som när jag föddes, de äter ungefär samma typ av jordbruksråvaror som när jag föddes, bara mer processade och förpackade, kläderna är inte särskilt annorlunda från när jag var barn. Mänskligheten bygger gruvor, bygger vägar och järnvägar, flyger i jetplan, bryter sten, hugger skog och pumpar olja som när jag föddes.

Visst, för många av de här aktiviteterna har det skett tekniksprång. I skogen har några tusen stora skördare och skotare ersatt tiotusentals skogshuggare och hästar. I jordbruket har den typiska mjölkgården blivit tio gånger större och korna mjölkas med robotar och inte mänskligt manövrerade mjölkmaskiner. Skriftställare slår inte längre fingrarna blodiga på skrivmaskiner, utan får ont i nacken och musarm, men texterna är desamma.

Även om vi effektiviserat och rationaliserat enormt är de grundläggande materiella strukturerna detsamma. Även om det pratas mycket om disruptiva teknologier är det inte så mycket av den grundläggande materiella strukturerna som förändrats dramatiskt. Rälsen, broarna, vattenledningarna, kraftledningarna, vattenkraftverken och stora delar av byggnadsbeståndet är i stora delar femtio år gamla, ja till och med hundra. Den nya teknosfären är i huvudsak ett nytt lager ovanpå den gamla, snarare än att den ersätter det gamla. De största förändringarna verkar vara i modellerna för försäljning och distribution (där musik och filmbranschen är goda exempel).

Inte heller på det ekonomiska och sociala området har den fjärde industriella revolutionen och digitaliseringen gjort så stor skillnad som man kan tro. Internet och digitaliseringen skulle demokratisera kapitalismen – eller rent av göra den onödig- var det många som hävdade för tjugo år sedan. Vad blev det av det? I själva verket verkar affärslogiken i den digitala världen vara ännu mer monopolistisk än i den analoga världen. Google, Facebook, Microsoft, Apple, är alla exempel på ”The winner takes it all” även om några startade i ett garage. Världen har heller på inget sätt blivit mer jämlik av den digitala revolutionen, snarare tvärtom.

Demokratin har knappast vitaliserats som påstods ungefär samtidigt. Och även om sociala media används för att starta kampanjer och underminera diktaturer, var det demonstrationer på Tahirtorget som störtade Mubarak och inte Facebook. Det är inte Twitter utan en twittrande president som vill bygga en mycket fysisk mur (inte en digital) mot Mexico. Det är tiggare med en kopp framför sig och inte Instagram som får oss att tänka på romernas ställning i Rumänien. En ungdom som sätter sig varje fredag med en skylt utanför riksdagshuset kan ha lika stor påverkan som en hungerstrejkande fånge för femtio år sedan. Globala kampanjer för avskaffande av slaveriet, för kvinnlig rösträtt, mot apartheid fanns långt innan digitala media. Och redan för hundra år sedan kunde ett börsras i London utlösa panik på andra sidan jordklotet. Till och med för fem hundra år sedan spreds Martin Luthers kätterska ord snabbt över Europa. 

  Det kommer alltid finnas folk som vill utforska nya möjligheter, uppfinna, förändra osv. Inget ont i det. Som med allt experimenterande kommer det mesta att misslyckas. Inget ont i det, det ligger i uppfinnandets och vetenskapens natur att misslyckas.

Det onda uppstår först när vi, som den unge mannen, slutar att se kopplingarna bakåt, när fantasierna om framtida teknik tar upp det mentala och mediala utrymmet som vi behöver för att lösa de problem vi har idag med den teknik och kunskap som vi har idag. Jordbruket och maten är utmärkta exempel på det. Visst kan jordbruket förbättras med ny teknik, forskning och nya kunskaper, men på det stora hela vet vi redan hur ett uthålligt jordbruk ser ut och vi har kunskaperna för att driva det. Däremot har vi inte ett ekonomiskt och politiskt ramverk som gör det möjligt.

På samma sätt förhåller det sig med klimatet. Vi vet mycket väl vad som behövs. Sluta pumpa upp olja och gas och bryta kol. Men människor vill inte riktigt ta konsekvenserna av det utan föredrar att gripa efter nya tekniska fiberstrån av ännu ej framställda material.  

Jag tror att vi hittar nya vägar till ett drägligt liv och ett bra samhälle utan olja och kol, med en mix av gammal känd teknik, förändringar av det ekonomiska systemet och nya sociala och tekniska innovationer. De nya teknoutopisterna är däremot besatta av att förändring bara är möjlig och önskvärd när den sker via ny teknik. Deras inställning påminner litet om stalinismen, det kommunistiska lyckoriket ligger alltid bakom nästa kulle, framtiden kommer alltid vara – i framtiden.