Kan vi, skall vi driva bilarna på åkerbränsle?

Biodrivmedel stod för 19 % av användningen för inhemska transporter (inte inräknat flyg), vilket motsvarar 17 TWh. En mycket liten del av detta, mindre än 2 TWh, var producerat av svenska råvaror. Den inhemska produktionen domineras av biogas från avfall (1,2 TWh) medan spannmålsetanol utgör en mindre del av användningen då den i rätt stor utsträckning exporteras. Vi använder även 0,4 TWh HVO (hydrogenerad vegetabilisk olja) baserad på inhemsk tallolja.

HVO dominerar helt importen. Drygt häften kommer från europeiska råvaror, en annan stor del är PFAD från Indonesien och Malaysia. PFAD är en restprodukt – eller sidoström (i den alltmer genomreglerade biobränslemarknaden spelar kategoriseringen av olika produkter en avgörande roll för hur de betraktas klimatpolitisk, men jag går inte in på det här) — av palmolja. Sverige och EU är också storimportörer av begagnad frityrolja från andra världsdelar. 

I rapporten Biodrivmedel och markanvändning i Sverige har Serina Ahlgren, Lovisa Björnsson, Thomas Prade och Mikael Lantz från SLU och Lunds universitet beräknat hur stora åkerarealer (permanent betesmark är inte inräknad) som varje svensk gör anspråk på. Efter avräkning för export beräknas medelsvensson använda 0,39 hektar åkermark. 0,25 hektar är åker i Sverige och 0,20 hektar åker i andra länder samtidigt som vi exporterar produkter från i genomsnitt 0,06 hektar (se bild nedan från rapporten).

Produktionen av animalieprodukter är den i särklass största posten i åkeranvändningen. Men hela 12 procent av den svenska åkerarealen används för foder till hästar och 3 procent till öl och sprit, medan biodrivmedel produceras på 4 procent av arealen.  Sex procent av åkermarken är oanvänd. Till det skall läggas att åkermark också tas helt ur drift, nästan en halv miljon hektar har tagits ur drift sedan 1966. 

Att vi använder mark i andra länder beror i mindre utsträckning på att vi importerar saker vi inte kan producera (kaffe och bananer t.ex.), utan i första hand på att det har varit olönsamt att använda all åkermark i Sverige. Det har t.ex. varit billigare att importera nötkött än att använda den numera nedlagda betesmarken för produktion, att importera soja som kycklingfoder än att odla åkerbönor i Sverige eller att importera hallon och jordgubbar (eller färdig sylt) istället för att tillverka sylt på svenska bär.

Forskarna anser att vi kommer att behöva minska våra transportbehov, använda fordon med högre bränsleeffektivitet eller eldrift, samt använda ca 20 TWh biodrivmedel per år för att uppnå målet om 70 % lägre växthusgasutsläpp 2030. Skogen kommer att stå för större delen (jag tar inte upp diskussionen om skogens användning här, den är också mycket intressant). Deras beräkningar pekar på att inhemsk åkermark kan bidra med 4-10 TWh biodrivmedel per år, utan att orsaka ökad markanvändning någon annanstans i jordbrukssystemet (så kallad iLUC, indirect Land Use Change, i klimat-tekno-babbel). De huvudsakliga vägarna är användande av halm och kasserat ensilage, användande av outnyttjade vallar och den åkermark som lagts igen de senaste 20-25 åren, outnyttjade mellangrödor och intensifierad vallodling där huvudgrödan blir djurfoder och återväxten biodrivmedel.

Det är möjligt att de har rätt. Men det är också viktigt att inse att deras beräkningar bygger på en rad förutsättningar vilka kan diskuteras (detta skall inte ses som en kritik mot forskarna de är tydliga själva med detta och diskuterar vissa av de frågor jag har också). 

Vårt avsevärda importberoende av mat fortsätter i detta scenario, dvs vi skall vara självförsörjande på biodrivmedel, men inte på livsmedel, en inte helt självklar prioritering i mitt tycke (inte heller något som forskarna rekommenderar). Man förutsätter att lika stora arealer används till djurfoderproduktion, öl och hästar också i framtiden. Om dessa arealer skulle användas till produktion av biodrivmedel skulle de kunna producera 9,5 TWh enligt forskarnas beräkningar (som finns i den vetenskapliga artikeln Can domestic production of iLUC-free feedstock from arable land supply Sweden’s future demand for biofuels? publicerad i Journal of Land Use Science) med 5,8 TWh från animalieproduktionen, 3,3 TWh från hästskötseln och 0,3 från öl och sprittillverkningen. Men eftersom animalierna står för en betydande del av vårt intag och energi, fett och proteiner skulle inte all areal kunna användas för bioenergi eftersom stora delar av den friställda arealen fortfarande skulle behövas för livsmedelsproduktion.    

Våra jordar innehåller avsevärda mängder kol. Det finns odlingssystem som gynnar uppbyggnad av kol i jorden och sådana som missgynnar det. Om kolet i jorden minskar betyder det att jordarna bidrar till växthuseffekten och om det ökar binds koldioxid i matjorden. Att återföra skörderester till jorden är en av de metoder som bidrar till att stabilisera eller öka jordens lagring av kol. Forskarna hävdar att man föreslår uttag på halm som inte är större än att kolförråden kan bibehållas. Utan att ha granskat detta i detalj känns det som tveksamma antaganden. Allt kol som inte återcirkuleras till jorden minskar jordens förråd av kol jämfört med om det skulle återcirkuleras. Kolet kan göra större nytta för klimatet i jorden än i atmosfären, och ökning av kolhalten i jorden har en rad andra fördelar för jordarnas egenskaper och långsiktiga produktionsförmåga.

Om man vet hur jordbrukets ekonomi fungerar finns det heller inget som gör att den enskilde jordbrukarens försäljning av halm, på något magiskt sätt, skulle lägga sig under gränsen för ett hållbart uttag. Det är nog mest sannolikt att det skulle vara på gårdar och i bygder där ensidig spannmålsodling dominerar där halm för biobränsle skulle bli en stor affär, och just de gårdarna skulle behöva återföra all halm till jorden. Samma invändning kan man ha avseende ökat uttag av biomassa från mellangrödor.

Intensivare vallodling torde innebära kraftigt ökad användning av konstgödsel, något som är problematiskt ur miljösynpunkt, men också ur klimatsynpunkt eftersom konstgödselframställning och användning är ett av jordbrukets allra största bidrag till växthuseffekten.

Rapporten visar för övrigt att produktionen av biodrivmedel blir betydligt billigare om de görs av spannmål än om de görs av restprodukter eller andra sidoströmmar. Halm är en billigare råvara än spannmålskärna, men ger trots det ett 20% - 50% dyrare biodrivmedel. Att använda livsmedelsgrödor för biodrivmedel är dock i strid med EU:s förnybartdirektiv (de reglerna är värda en egen visa). 

Det finns inte många gratisluncher i jordbrukssystemet. Om vi tar ut mer av något har det ett pris, eller går ut över något annat. Det finns egentligen inte särskilt stora resurser eller flöden som ”inte används”. Slakteriavfall kan t.ex. bli biogas eller HVO, men det kan också bli kattmat eller foder till insekter eller gödselmedel. Just nu har det t.ex. blivit brist på gödsel till ekoodlingen för att det lönar sig bättre att göra kattmat av visst slakteriavfall. Kattägare har tydligen större köpkraft än ekologiska bönder. 

Den nedlagda åkern och betesmarkerna är de resurser som skulle kunna tas i drift lättast. Men det är viktigt att förstå varför de har lagts ned till att börja med. Betesmarken har fått växa igen för att det är billigare att föda upp djur på det enorma överskott av odlade grödor som världens jordbruk har producerat med hjälp av ökade insatser av konstgödsel och bekämpningsmedel. Och svenska åkrar har lagts igen för att det inte har lönat sig att driva jordbruk. Det finns inget som tyder på man skulle kunna producera ekonomiskt konkurrenskraftiga biodrivmedel på mark där man inte kan producera konkurrenskraftiga livsmedel, det har visat sig över hela världen, jag har sett otaliga misslyckade försök med kommersiell produktion av biodrivmedel på, så
kallat, oanvänd mark eller marginaljordar. 

Om målet är en ökad självförsörjning av både mat och biodrivmedel krävs politiska styrmedel som gör det lönsamt att producera och konsumera dessa i Sverige. 

Det står dock helt i strid med rådande jordbrukspolitik.

Inte ens om vi slutade äta skulle vi kunna föda våra hungriga bilar.

Om EU-kommissionen verkligen bryr sig om ”hållbarhet” och miljö så borde den bekymra sig mindre över hållbarheten för de 5% etanol som blandas i bensinen och mer över de andra 95%, dvs. oljan. Borde inte samma krav på hållbarhet gälla den? Och om kommissionen verkligen bryr sig om de som lägger sig hungriga i världen så borde man angripa det som orsakar hungern. Man kunde börja med sin egen handels och jordbrukspolitik.

”Ät upp maten – tänk på de svältande barnen i Biafra”, sade min mamma, eller kanske var det någon på TV som sade det. Andemeningen var i alla fall att jag skulle ha dåligt samvete för att jag inte åt upp eftersom andra barn svalt. En annan tanke vore ju att om jag äter mindre så kan någon annan få den maten. Den goda tankegången verkar prägla mycket av debatten om bio bränslen och djurfoder. Tanken att man tar mat från någon som svälter. Ett förslag till nytt EU-direktiv uppges vilja begränsa biobränslen om de konkurrerar med matproduktion. Om ett par år kan förslaget ha tröskats genom EU-maskineriet till färdigt lagförslag.

Biobränslen är en naturlig del av jordbruket. Jordbruket har hela tiden producerat både sin egen energi och gett betydande bidrag till samhällets energiförsörjning, exempelvis var 20 procent av Sveriges hela export havre till Englands hästar 1870. Den indiska kon har försett folk med bränsle till matlagning och skörderester har varit viktiga som energikällor i många länder. En ökad användning av biobränslen är en (av flera) förutsättning för att komma ur beroendet av fossila bränslen.

En betydande del av USA:s enorma majsskörd går till etanoltillverkning. Vissa hävdar att det är omoraliskt att använda mat till biobränslen och att majs och vete som används till bränsle skulle användas till dem som är hungriga. Men så fungerar inte marknaden. Om USA slutade använda majs till etanol (eller sluta föda upp djur på spannmål) skulle man få ett enormt överskott av spannmål. Det kommer, kortsiktigt, leda till kraftigt fallande priser. Då kommer fattiga i megastädernas slum kunna köpa mat de annars inte skulle ha råd med. Men huvuddelen av världens hungriga bor på landet och är beroende av jordbruksekonomin. För dem innebär inte sjunkande priser någon välsignelse, tvärtom. Efter några få år skulle mängder av bönder ha tvingats lämna sina gårdar både i i-länder och u-länder. Det skulle vara fler fattiga, alla bönder som fått lämna sina gårdar och folk som jobbat åt dem, medan priserna på mat skulle gå upp till ungefär den nivå det var tidigare.

Att ställa biobränsleproduktion från jordbruket mot livsmedelsproduktion, som EU-kommissionen gör, är rent populistiskt. Man kan använda samma argument för all användning av jordbruksmark. I Sverige använder vi 540 000 hektar jordbruksmark för nöjeshästar. Det är sällan vi hör att det konkurrerar med matproduktion. Vi odlar 110 000 hektar med råvara till exportsuccén Absolut Vodka (an annan form av etanol). Vi odlar 1 miljon ton spannmål som säljs som foder till tyska och danska grisar (som vi sen importerar). Och sist men inte minst, vi har cirka 800 000 hektar åker som knappt används alls. Man kan invända att det här är en global fråga, och visst är den det, det kommer alla resursfrågor vara i framtiden.

Det finns självfallet gränser för hur mycket jordbruksareal som kan användas för bioenergiproduktion, på samma sätt att det finns gränser för hur mycket areal vi kan använda för att odla foder. Biobränslen i jätteskala kommer ha samma problem som all annan jordbruksproduktion i jätteskala. Det förekommer sk ”landgrabbing” för biobränsle. Men den är inte alls isolerad till biobränslen, utan kan precis lika gärna handla om matproduktion, skogsplantering, ekoturism eller klimatkompensation. Lösningen på problemen med landgrabbing står att finna dels i bättre styre och demokrati i de fattiga länderna men framförallt i utjämning av globala skillnader i välstånd. Så länge som en del är så fattiga och andra så rika kommer vi få se sådant, precis som fattiga säljer sina njurar till rika svenskar, eller indiska kvinnor säljer sina kroppar som surrogatmödrar åt rika svenskar.

Samtidigt är det viktigt att inse att biobränslen inte kan försörja världens transportapparat med bränsle nog. Den totala energianvändningen i transportsektorn i världen 2006 var 25 000 TWh, varav biobränslen utgjorde bara en procent. Det totala energiinnehållet i maten var ungefär 7 000 TWh, och bruttoenergin i all jordbruksproduktion (inklusive allt foder och annat som vi inte äter direkt) var 20 000 TWh. (Agriculture as Provider of Both Food and Fuel, Kersti Johansson, Karin Liljequist, Lars Ohlander, Kjell Aleklett). Det vill säga, inte ens om vi slutade äta skulle vi kunna föda våra hungriga bilar.

Till saken hör också att vårt livsmedelssystem idag inte alls producerar ett överskott av energi till resten av samhället, utan tvärtom självt är beroende av fossila bränsle, främst för konstgödsel och som drivmedel.  Framställningen, framförallt odlingen, av biobränslen är oftast så energikrävande att det inte medför någon stor besparing av energi. Energikvoten för spannmålsbaserad etanol är i genomsnitt 1,6 – dvs man får ut cirka 1,6 gånger mer energi än vad man sätter in, med en spridning mellan 0,7 till 2,8. Sockerrörsetanol uppvisar normalt sett bättre energibalans.

Biobränslen behöver inte bara komma från åkermark. Björn Gillberg propagerar för skogsbaserade biodrivmedel i ett inlägg i GP 5 oktober.
"Etanolsatsningarna är och förblir dock en återvändsgränd. För svenskt vidkommande behövs cirka 60 miljoner ton spannmål per år för att ersätta konsumtionen av bensin och diesel. Vår årsskörd är cirka fem miljoner ton. Vi har cirka 23 miljoner hektar skog att jämföra med cirka två miljoner hektar åker. Tillväxten i skogen har under de senaste 70 åren överskridit avverkningen med 20-30 procent. Virkesförrådet har under perioden mer än dubblats. I skogen finns med andra ord biomassa för produktion av fordonsbränsle.”

Visst ligger det en del i Gillbergs påståenden. Satsningen på metanol i Hagfors är ett bra initiativ (som Gillberg har stora intressen i). Samtidigt borde det faktum att det behövs 50 stycken fabriker som den i Hagfors få oss att inse det vansinniga i att satsa på bilism i den utsträckning som görs. Det är inte alls troligt att skogen och den biologiska mångfalden i skogsmarkerna tål ett så kraftigt uttag, utan det kommer att styra våra skogar ännu mer emot gödslade virkesåkrar.  Och när inte ens vårt glesbefolkade land med enorma skogsresurser kan föda bilarna, vem kan det?

Om EU-kommissionen verkligen bryr sig om ”hållbarhet” och miljö så borde den bekymra sig mindre över hållbarheten för de 5% etanol som blandas i bensinen och mer över de andra 95%, dvs. oljan. Borde inte samma krav på hållbarhet gälla den? Och om kommissionen verkligen bryr sig om de som lägger sig hungriga i världen så borde man angripa det som orsakar hungern. Man kunde börja med sin egen handels och jordbrukspolitik.

(detta är en kortare version av en artikel som publicerats på Newsmill)



Läs mer i en tidigare artikel på Newsmill, Bränna upp maten?
Biofuel in many shapes, om biobränsle för den lokala marknaden i Zambia
BBC hade en mycket intressant artikel om biobränslen i Tyskland
Miljöaktuellt, Ekot, TT, TV4,  Lantbrukets affärstidning ATL.
Energiminister Anna Carin Hatt (C) är kritisk till EU förslaget (Radioinslag), men grunderna för hennes ställningstagande är oklara i mitt tycke.
 

Farligt positiva nyheter

Det finns ingen gräns för hur mycket energi som skulle kunna komma från förnyelsebara källor i framtidens energisystem, det visar en ny rapport från FN:s klimatpanel. Professor i energisystem Lars Nilsson vid Lunds universitet är en av huvudförfattarna till rapporten.
– Mängden förnybar energi är många gånger större än de behov samhället har, säger han. I Klotet

Det är knappast någon nyhet dock. Alla som studerat energifrågorna har vetat under lång tid att solenergin som träffar jorden innehåller många många gånger vårt energibehov. Och det är viktigt att notera att det är just solenergin som har denna potential, inte biomassa, vattenkraft eller vinkraft. Och visst är det så att om vi beslutade att ersätta all annan energi med solenergi så skulle det vara tekniskt möjligt - men mycket dyrare. Och om energin blir mycket dyrare så kommer ju också mindre att användas. 

Den rapport som refereras,Special Report on Renewable Energy Sources and Climate Change Mitigation , tror nu heller inte att förnyelsebar energi kommer att ersätta alla annan energi, inte ens den energi som används idag, och ännu mindre den energi som kommer att användas 2050, då ju energianvändningen beräknas ha ökat. Rapporten säger att inte ens de mest optimistiska scenarion (av 164 stycken!) har enbart förnyelsebar energi. Transportsektorn är den som kommer ha svårast att klara en sådan omställning, och biobränslen har inte potential att ersätta dagens bensin och diesel, ännu mindre morgondagens. 

Risken med sådana här "goda nyheter" är att de får folk att bortse från allvaret i situationen - ja men forskarna säger att det finns förnyelsebar energi så det räcker - dvs jag behöver inte spara, dvs jag behöver inte ändra min livsstil. Man skall inte heller glömma bort att det finns en rad komplikationer med alla de förnyelsebara energiformerna. Så gjorde tex de generösa tyska bidragen till solenergi att man helt sonika täckte åkrar med solceller, för det är så - om man bara ser till energiproduktion så är det det mest effektiva sättet att använda åkermark på. Men vi skall ju också äta, resten av planetens liv behöver ytor och livsmiljöer. 


Hur Sverige har "avvecklat kärnkraften" är ett bra exempel på vad som händer när man invaggar folk i tron att vi skall hitta nya tekniska lösningar. 

Det är bra att visa på vilka möjligheter det finns i förnyelsebar energi - och de finns utan tvekan. Men det är tvivelaktigt när det presenterad på ett sätt som ger intrycket att vi egentiligen inte behöver göra något, det är bara att byta ut en teknik mot en annan. 

De måste gnugga händerna...

...de svenska pelletsproducenterna. I England planeras nu en jättelik anläggning för energiproduktion från träpellets, helt baserad på importerade pellets. Förbrukningen, 7 miljoner ton per år, motsvarar ungefär hela Storbritanniens virkesproduktion. Anläggningen kommer få 400 miljoner pund om året i stadsbidrag.

Jag är ju inte principmotståndare mot biobränslen, tvärtom, men det är viktigt att förstå att vårt nuvarande energisystem inte kan "ställas om" till biomassa - naturen kan helt enkelt inte producera så mycket, inte ens om vi kalhugger varenda plätt.  Läs tidigare inlägg om biobränsle

30^th March 2011 - Plans were approved on 14 March 2011 to convert RWE power’s Tilbury B power station from coal to burning imported wood pellets – over 7 million tonnes per year. Biofuelwatch estimates that this would, if implemented, push the UK's planned demand for biomass to around 60 million tonnes of wood per year.  This is more than six times the UK's annual wood production and poses a major threat to forests, local as well as forest-dependent communities and to the climate.  RWE claim that most of the wood will be sourced from North America, but they have permission to source it from anywhere. RWE expects to have the Tilbury power station running on wood by the end of the year. This will nearly double the amount of wood pellets burned in the entire EU – 9 million tones in 2010.  RWE will receive around £400m in 'renewable energy' financial subsidies a year for this power station alone.
Most of the wood to fuel British power stations will have to be imported as the Forestry Commission has calculated that only an additional 2 million tonnes of wood fuel per year could be produced from within England by 2020. This is why these facilities are based at ports like Southampton, Holyhead, Tyneside and Avonmouth, where they will receive shipments of wood from Brazil, the USA, Canada, West Africa, Russia and elsewhere. Läs mer