Monday, 5 August 2024

Konkurrenskraft = lönsamhet = hållbarhet = FALSKT

Den nuvarande Livsmedelsstrategin är helt fokuserad kring begreppet konkurrenskraft. Men vad menas med det, och är det något att sträva efter, egentligen?  

Cirkelresonemang

I Konkurrenskraftsutredningen från år 2015 som var det enskilt viktigaste underlaget till den nuvarande Livsmedelsstrategin skrev man:

“Lönsamhet, oavsett storlek på företagen inom jordbruks- och trädgårdsnäringen, är nödvändig för en gynnsam utveckling och för konkurrenskraften. En analys som utredningen har låtit göra visar att de större företagen generellt är mer effektiva, i ekonomiskt hänseende, än de små. Utredningens bedömning är därför att strukturomvandlingen kommer att fortsätta och gynna konkurrenskraften.”

I Jordbruksverkets utvärdering av Livsmedelsstrategin 2024 definierar man konkurrenskraft som ”förmågan hos enskilda företag att bedriva verksamhet som är lönsam på lång sikt.”. Så konkurrenskraftsutredningen anser att lönsamhet är nödvändig för konkurrenskraft och Jordbruksverket anser att konkurrenskraft är förmågan att vara lönsam.... Klart som korvspad alltså.

I Livsmedelsstrategin används begreppen konkurrenskraft och lönsamhet ofta tillsammans, utan att man förklarar vad skillnaden dem emellan är. I själva verket blandas konkurrenskraft, lönsamhet och ekonomisk hållbarhet hej vilt i rena cirkelresonemang, typ:

”Företagen måste vara lönsamma för att vara konkurrenskraftiga för att vara ekonomiskt hållbara för att vara konkurrenskraftiga för att vara lönsamma för att vara ekonomisk hållbara för att vara lönsamma”

Inte så affärsmässigt som det låter

Konkurrenskraft låter som att det handlar om företagets egen kraft och marknadskrafter, men i verkligheten är statliga stöd och villkor avgörande både för branschens och företagens konkurrenskraft. Detta erkänns i Livsmedelsstrategin genom att man säger att man skall ha ”ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administrativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.”

Följaktligen motiveras investeringsstöd med att de stärker konkurrenskraften. Den bristande konkurrenskraften för jordbruk i de mindre gynnande områdena (stora delar av Sverige) åtgärdas med stöd: ”För att säkerställa ett konkurrenskraftigt jordbruk i alla delar av Sverige behöver det ske en kompensation för kostnadsnackdelar orsakade av sämre produktionsförutsättningar och högre kostnader” (Sveriges strategiska plan för den Gemensamma jordbrukspolitiken). För närvarande ser man över de svenska djurskyddsreglerna för att föreslå förändringar i dem för att ”stärka konkurrenskraften”.  

I Regeringens sammanställning om vad man gjort för att ”stärka konkurrenskraften” i livsmedelskedjan nämns bland annat krisstöd till jordbruket, bidrag till lanthandeln, stöd till precisionsodling, sänkt referensvärde för antalet vargar (!) och skolfruktsstöd.  

Vem skall man konkurrera med?

Enligt svenskt Ekonomilexikon avser konkurrenskraft “ett företags, en bransch eller hela ekonomins förmåga att klara sig i konkurrensen mot andra, verksamma på samma nivå.”

Alldeles för sällan ställs frågan vem man skall konkurrera med. De främsta konkurrenterna för en svensk bonde är andra svenska bönder, följt av andra bönder inom EU. Först därefter kommer konkurrens från länder utanför EU. Konkurrensen med bönder i andra länder begränsas genom tullar, kvoter och en djungel av tekniska handelshinder som mildrar konkurrenstrycket på EU:s bönder. EU som helhet har ett handelsöverskott på jordbruksområdet dvs man är en nettoexportör av jordbruksprodukter trots att man importerar stora mängder kaffe, te och andra tropiska grödor som inte kan odlas inom EU. Effekten av den globala konkurrensen är en press på priserna snarare än att det är stora mängder som importeras. Som exempel så påverkas den europeiska mjölkmarknaden starkt av världsmarknadspriset på mjölk trots att mycket små mängder importeras. I själva verket är det den stora exporten av mjölkprodukter som gör att världsmarknadspriser blir vägledande också inom EU.

EU:s jordbrukspolitik strävar, precis som den svenska, att stärka konkurrenskraften. Marknaden för jordbruksprodukter domineras av överskott och är på det stora hela en köparnas marknad där den främsta effekten av ökad produktion eller ökad produktivitet är lägre priser. Inget tyder på att lantbrukarna som kollektiv har förbättrat sin lönsamhet trots mycket kraftigt ökad produktivitet


Även om enskilda lantbruk skulle öka sin konkurrenskraft blir resultatet på branschnivå inte ökad lönsamhet. Som mål för ett företag på en marknad är ökad konkurrenskraft möjligen ett rimligt mål, men för lantbruksbranschen som helhet är det tämligen meningslöst. Någon (jag tror han var agronomekonomomprofessor) har hävdat att priset på lantbrukets produkter och lantbrukets ”lönsamhet” regleras av hur billigt det finns folk som är villiga att jobba som bönder.

Minska konkurrensen

Därför är själva utgångspunkten att sätta konkurrenskraften i huvudsätet för den svenska livsmedelsstrategin i sig ett misstag. I stället borde man inrikta livsmedelsstrategin på att minska konkurrensen på en rad olika sätt. Det handlar om att utveckla nischmarknader, relationsmat, öka förädlingsgraden på gårdens produkter eller att skapa distribution utanför den konkurrensutsatta marknaden genom lokal upphandling, kommunal produktion osv.

Självklart behöver de som brukar jorden få rimligt betalt för detta ansvarsfulla uppdrag, men den existerande modellen och strävan efter ökad konkurrenskraft har ju inte levererat, utan är mest ett hinder. I ett större perspektiv borde man lyfta blicken och se till vad som är den egentliga meningen med att vi brukar jorden. Det borde handla om att få fram bra mat på sätt som är långsiktigt hållbara?

 

 

P.S.

Jag håller på att uppdatera den alternativa livsmedelsstrategi som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag utvecklade 2017. Just nu sammanställer jag de svar vi fått på utkastet och läser en del rapporter. Vi skall presentera resultatet på Omställningskonferensen där det hela kommer att diskuteras.

I min förra artikel redovisade jag Jordbruksverkets utvärdering av hur den svenska livsmedelskedjan har utvecklat sig sedan livsmedelsstrategin antogs av Riksdagen 2017.

1 comment:

Jan Wiklund said...

Som Erik Reinert sa om den norska jordbrukspolitiken, och det gäller även den svenska: Den förenar det sämsta hos kapitalismen, tvånget till världsmarknadskonkurrens, med det sämsta hos sovjetsocialismen, byråkratisk detaljstyrning. Klart att det inte går.