Vi har hört det förr

Det finns en uppenbar risk med att bli gammal – att man (jag) litet drygt kan konstatera att det inte är så mycket nytt under solen. I landet som älskar framsteg och innovation vill man verkligen inte höra på gnälliga gubbar som påpekar att för 150 år sedan var så gott som all ekonomi “cirkulär”, matsvinnet var obetydligt och det som blev återfördes till livsmedelskedjan i form av fläsk, och stålet var fossilfritt, fossilfri konstgödsel producerades för 120 år sedan och att det gick lika snabbt, men bekvämare, att resa tåg till Paris för 60 år sedan som idag. Folk bänkar sig framför historieprogram och Dick Harrissons och Peter Englunds böcker säljer bra, men historien verkar bara ses som intressanta historier utan samband med det som händer idag.

Detta är mycket uppenbart i den nyuppblossande energidebatten – eller kanske snarare eldebatten.

Sveriges elbehov, som i dag ligger på runt 140 TWh av de 170 TWh vi producerar på ett år, beräknas öka till 330 TWh till år 2045 enligt  Energiföretagen, som är en branschorganisation för företag som producerar, distribuerar, säljer och lagrar energi. Största ökningen, enligt dem, handlar om ökad elanvändning i industrin där de främsta posterna är:

Omställningen av gruvor, järn-, stål- och metallindustrin: SSAB, LKAB, H2GreenSteel m.fl. ca 114 TWh

Grön konstgödselproduktion: Green Wolverine och Cinis Fertilizer, ca 5 TWh

Batteriproduktion: Northvolt One och Northvolt Two, ca 2 TWh

Elektrobränslen: Liquid Winds Flagship One och Flagship Two, ca 1 TWh

Flygbränsle Vattenfall och SAS, ca 2 TWh

Jag vet inte om de missade det, men datacenter tar ju också väldigt mycket el, kanske i storleksordningen 3 % av den globala elförbrukningen. Användningen av artificiell intelligens är enormt energikrävande och kommer mer än fördubbla energianvändningen i datacenter.

”Vi behöver investera i kärnkraft för kommande generationer. För mer robust el där det behövs när det behövs - inte bara när vinden blåser.” säger Ebba Busch i samband med att regeringen nu vill storsatsa på kärnkraft med statliga lån och garanterat elpris. Mer av allt! är slagordet. Det finns en hel del att säga om de föreslagna subventionerna av kärnkraften som verkar vara en kombination av det sämsta hos marknadsekonomin och planekonomin. Men det är inte det jag vill fördjupa mig i här.

1972 spåddes fyrdubblad elförbrukning

I den ansvariga myndighetens prognos 1972 förutsågs en ökad elförbrukning från 60 TWh till 250 TWh 1990 och man förespråkade därför 24 kärnkraftsaggregat (Bladh 2021). Elförbrukningen 1990 landade dock på cirka 140 TWh* och har varierat måttligt kring denna nivå sedan dess. Inte ens den totala energianvändningen har ökat något att tala om sedan 1970 trots en kraftigt ökad befolkning. Det som har förändrats är fördelningen mellan energislagen där fossila bränslen minskat kraftigt medan användningen av biobränslen och elektricitet från kärnkraft och vindkraft har ökat. En intressant observation är att större delen av utfasningen av de fossila bränslena inte var resultatet av någon klimatpolitik utan hade helt andra grunder.

Om man tittar på tiden före 1970 blir bilden annorlunda. Den totala energiförbrukningen (obs att jag här talar om total energi och inte bara el) låg mer eller mindre stilla mellan 1938 och 1950 för att sedan rusa från cirka 100 TWh per år till 375 TWh per år 1970, en otroligt snabb ökning. Mats Bladh, doktor i ekonomisk historia och docent i teknik och social förändring, förklarar detta med slöseri. En kombination av billig olja och en snabb utbyggnad av vattenkraften gjorde energi otroligt billig. På 1970-talet var det två oljekriser, vattenkraftens fortsatta utbyggnad stoppades efter stora protester (efter att det mesta hade byggts ut) och kärnkraftens framtid var osäker. Då svängde utvecklingen mot effektivisering. Detta gällde särskilt i industrin och för uppvärmning. Också i transportsektorn var effektivisering viktig, men de ökade transporterna åt upp all effektivisering med råge. (Bladh 2021). Effektiviseringarna stannade dock upp efter 1990 ungefär vilken främst kan förklaras med låga elpriser. Dessa var låga på grund av ett överskott på el orsakad av utbyggnaden av kärnkraften samtidigt med effektiviseringen. Att den totala elförbrukningen inte ökade mer trots de låga elpriserna beror sannolikt på avindustrialisering som ett resultat av hyperglobaliseringen som följde på avregleringarna på senare delen av 1980-talet.

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén säger i en intervju i Svenska Dagbladet att: “energieffektivitet är det bästa energislaget vi har” och jag kan bara hålla med. Men, i nästa mening säger hon att “vi behöver mycket billig el snabbt”. Det är dock uppenbart att mycket billig el inte är vägen till energieffektivisering. Jag är och för sig ingen anhängare av en helt marknadsekonomisk syn på mänskligt agerande, men utan tvekan är det så att man blir mer motiverad av att spara in på något som är dyrt än något som är billigt och att nödvändiga investeringar för effektivisering kommer att göras mer om de “lönar sig”.

Jag ser bara på vår egen kåk som läcker som ett såll och därför drar mycket uppvärmning. Trots att vi har tre eldstäder och gratis ved (vi har egen skog, men alla som hugger ved vet att det är mycket arbete också) så slår de direktverkande elementen på när det är kallt. Hade elen varit dyrare hade vi säkert prioriterat tilläggsisoleringen av huset tidigare (jag tror det kommer att ske nästa vår, eller nästa....).

*

Nu är det dock inte alls sannolikt att elen kommer att bli billig. Kostnaden för kärnkraftsel är definitivt inte låg vilket belyses väl av den generösa prisgarantin som nu föreslagits. Många gör stor sak av hur snabbt priserna på solpaneler har sjunkit och hänvisar till ”Wrights Lag” som säger att kostnaderna för att ny teknik sjunker kraftigt med ökad produktion, i det här fallet att solel blir mer eller mindre gratis. Katrine Kielos Marçal utropar exempelvis i DN: ”Tänk er energi mycket billigare än vad den någonsin har varit”. Men att Wrights lag inte är en pålitlig kristallkula är uppenbart om man tittar på kostnaderna för kärnkraft eller vindkraft, eller för en rad andra tekniker. För vindkraft sjönk kostnaderna kraftigt fram till år 2000 för att senare vända upp igen, enligt Energimyndigheten.

Prissänkningen för solceller har heller inte riktigt bekräftat att Wrights lag gäller och själva panelerna är endast en tredjedel av kostnaden för privata solcellssystem. Detta är givetvis en anledning till att det nu byggs många solcellsparker på åkermark eller skogsmark med lägen nära kraftledningar för att man där kan hålla installations- och nätanslutningskostnader låga. Om Katrine Kielos Marçal, mot förmodan, skulle ha rätt betyder det att de stora industrietableringar som bygger på fossilfri el i Västerbotten och Norrbotten är helt missriktade eftersom den fossilfria konstgödseln och det fossilfria stålet mycket bättre borde tillverkas där solen lyser regelbundet och hela året. Med det pris för framtida kärnkraft som föreslås garanteras, 80 öre, kommer de flesta satsningar vara olönsamma.  **

För solel och vindel tillkommer också att lagringskostnader och andra reglerfunktioner kräver allt större insatser och kostnader ju högre andel av energin som kommer från dessa väderberoende kraftslag. En sorts omvänd Wrights lag alltså. Det intressanta är trots allt kostnaderna för användningen av elektriciteten och inte vad solcellerna kostar. För övrigt använde kärnkraftsförespråkarna använde samma argument om den obegränsade och billiga energitillgången på 1970-talet, säger gamgubben.

Många av de storslagna industriprojekten verkar mest handla om att attrahera offentliga bidrag och riskkapital snarare än att vara affärsmässiga. Projekten framställs ofta som unika, meden det i själva verket pågår liknande projekt på väldigt många ställen, gödda av generösa statliga subventioner. Många projekt i Europa har på senare tid övergivits för att USA har mer generösa bidrag. Man verkar i många fall inte räkna med att de ökade kostnaderna för de fossilfria produkterna kommer att minska konsumtionen. Om den fossilfria konstgödseln blir två till tre gånger dyrare, vilket det mesta tyder på, kommer givetvis användningen att minska. Redan nu har några av de initiativ som finns i Energiföretagens lista av satsningar lagts ned (Flagship One i Övik och Northvolt i Borlänge) och många står på bräcklig grund när riskkapitalismen verkar ha tappat stinget.

Med denna bakgrund så får man ta alla prognoser om framtida energianvändning med stora nävar salt. Och samtidigt inse att ”energibehov” är ett lika relativt begrepp som de flesta andra behov.

*

Cui bono?

En fråga som stör mig är att det är få som frågar sig vem som kommer att ha nytta av att vi skall bygga ut elproduktionen. En stor del av den ökade elproduktionen handlar om att producera varor (som det fossilfria stålet) för export eller driva datacenter för användning i andra länder. Vissa säger att det handlar om att solidariskt bidra till världens gröna omställning, men egentligen handlar det ju bara om och att vissa kan tjäna pengar på det. Varför skall det svenska samhället bygga ännu fler vindparker, kärnkraftverk eller nya vattenkraftverk för att göda ett fåtal människors plånböcker? När det visar sig att H2 Green Steel skall importera malmen till det planerade stålverket i Boden faller ytterligare ett argument för etableringen just där och i Sverige. På samma sätt förhåller det sig med de flesta av dessa nya industrisatsningar, det är främst utsikterna om relativt billig fossilfri energi som är argumentet för lokaliseringen.

I slutänden stör det mig kanske allra mest att debatten om energin är så fokuserad på själva energikällan och dess miljöprestanda. Detta perspektiv missar helt vad som händer när vi använder energi. Användning av naturresurser har mer än tredubblats under de senaste fem decennierna enligt en ny rapport från FN:s Resurspanel – Global Resources Outlook 2024. Detta är en lika problematisk utveckling som utsläppen av växthusgaser. Om vi tar exemplet elbil så är det väl uppenbart att elektricitet producerad med vindkraft eller vattenkraft är ”bättre” än fossila bränslen. Om man räknar in miljöpåverkan av batterierna börjar det bli litet mer tveksamt (och det är svårt att jämföra olika typer av miljöpåverkan). Men diskussionen tappar bort miljöpåverkan av vägar, garage, däck, snöröjning, skrotning och återvinning samt allt annat som hör till användningen av bilar. För att inte tala om kostnaderna och lidande för sjukvård. Eftersom marginalkostnaden för att köra en elbil är låg kommer man givetvis använda en elbil mer än en fossilbil och transportarbetet kommer att öka. På liknande sätt förhåller det sig med den mesta energianvändning, den har ett avsevärt ekologiskt fotavtryck och mer energi betyder ökat ekologiskt fotavtryck.

Som tur är, så har de som talar om hur billig energin kommer att bli, sannolikt helt fel.

 

* Det figurerar en del olika siffror på elproduktion, elanvändning och elförbrukning. Elproduktionen inkluderar också exporten och elanvändning inkluderar också de betydande förluster, cirka 10TWh som uppstår i elnäten.

** Det finns ytterligare en intressant aspekt på skillnaderna mellan kostnader, pris och möjlighet till vinst för olika energislag. Ett lågt pris, vilket inträffar regelbundet när solel eller vindel går för fullt, är i själva verket ett hinder för utbyggnaden i en marknadsekonomi eftersom det är möjligheten att tjäna pengar som avgör om man skall investera i en viss form av energiproduktion. Jag har för avsikt att titta litet mer på det i ett framtida inlägg.  

Konkurrenskraft = lönsamhet = hållbarhet = FALSKT

Den nuvarande Livsmedelsstrategin är helt fokuserad kring begreppet konkurrenskraft. Men vad menas med det, och är det något att sträva efter, egentligen?  

Cirkelresonemang

I Konkurrenskraftsutredningen från år 2015 som var det enskilt viktigaste underlaget till den nuvarande Livsmedelsstrategin skrev man:

“Lönsamhet, oavsett storlek på företagen inom jordbruks- och trädgårdsnäringen, är nödvändig för en gynnsam utveckling och för konkurrenskraften. En analys som utredningen har låtit göra visar att de större företagen generellt är mer effektiva, i ekonomiskt hänseende, än de små. Utredningens bedömning är därför att strukturomvandlingen kommer att fortsätta och gynna konkurrenskraften.”

I Jordbruksverkets utvärdering av Livsmedelsstrategin 2024 definierar man konkurrenskraft som ”förmågan hos enskilda företag att bedriva verksamhet som är lönsam på lång sikt.”. Så konkurrenskraftsutredningen anser att lönsamhet är nödvändig för konkurrenskraft och Jordbruksverket anser att konkurrenskraft är förmågan att vara lönsam.... Klart som korvspad alltså.

I Livsmedelsstrategin används begreppen konkurrenskraft och lönsamhet ofta tillsammans, utan att man förklarar vad skillnaden dem emellan är. I själva verket blandas konkurrenskraft, lönsamhet och ekonomisk hållbarhet hej vilt i rena cirkelresonemang, typ:

”Företagen måste vara lönsamma för att vara konkurrenskraftiga för att vara ekonomiskt hållbara för att vara konkurrenskraftiga för att vara lönsamma för att vara ekonomisk hållbara för att vara lönsamma”

Inte så affärsmässigt som det låter

Konkurrenskraft låter som att det handlar om företagets egen kraft och marknadskrafter, men i verkligheten är statliga stöd och villkor avgörande både för branschens och företagens konkurrenskraft. Detta erkänns i Livsmedelsstrategin genom att man säger att man skall ha ”ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administrativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.”

Följaktligen motiveras investeringsstöd med att de stärker konkurrenskraften. Den bristande konkurrenskraften för jordbruk i de mindre gynnande områdena (stora delar av Sverige) åtgärdas med stöd: ”För att säkerställa ett konkurrenskraftigt jordbruk i alla delar av Sverige behöver det ske en kompensation för kostnadsnackdelar orsakade av sämre produktionsförutsättningar och högre kostnader” (Sveriges strategiska plan för den Gemensamma jordbrukspolitiken). För närvarande ser man över de svenska djurskyddsreglerna för att föreslå förändringar i dem för att ”stärka konkurrenskraften”.  

I Regeringens sammanställning om vad man gjort för att ”stärka konkurrenskraften” i livsmedelskedjan nämns bland annat krisstöd till jordbruket, bidrag till lanthandeln, stöd till precisionsodling, sänkt referensvärde för antalet vargar (!) och skolfruktsstöd.  

Vem skall man konkurrera med?

Enligt svenskt Ekonomilexikon avser konkurrenskraft “ett företags, en bransch eller hela ekonomins förmåga att klara sig i konkurrensen mot andra, verksamma på samma nivå.”

Alldeles för sällan ställs frågan vem man skall konkurrera med. De främsta konkurrenterna för en svensk bonde är andra svenska bönder, följt av andra bönder inom EU. Först därefter kommer konkurrens från länder utanför EU. Konkurrensen med bönder i andra länder begränsas genom tullar, kvoter och en djungel av tekniska handelshinder som mildrar konkurrenstrycket på EU:s bönder. EU som helhet har ett handelsöverskott på jordbruksområdet dvs man är en nettoexportör av jordbruksprodukter trots att man importerar stora mängder kaffe, te och andra tropiska grödor som inte kan odlas inom EU. Effekten av den globala konkurrensen är en press på priserna snarare än att det är stora mängder som importeras. Som exempel så påverkas den europeiska mjölkmarknaden starkt av världsmarknadspriset på mjölk trots att mycket små mängder importeras. I själva verket är det den stora exporten av mjölkprodukter som gör att världsmarknadspriser blir vägledande också inom EU.

EU:s jordbrukspolitik strävar, precis som den svenska, att stärka konkurrenskraften. Marknaden för jordbruksprodukter domineras av överskott och är på det stora hela en köparnas marknad där den främsta effekten av ökad produktion eller ökad produktivitet är lägre priser. Inget tyder på att lantbrukarna som kollektiv har förbättrat sin lönsamhet trots mycket kraftigt ökad produktivitet. 

Även om enskilda lantbruk skulle öka sin konkurrenskraft blir resultatet på branschnivå inte ökad lönsamhet. Som mål för ett företag på en marknad är ökad konkurrenskraft möjligen ett rimligt mål, men för lantbruksbranschen som helhet är det tämligen meningslöst. Någon (jag tror han var agronomekonomomprofessor) har hävdat att priset på lantbrukets produkter och lantbrukets ”lönsamhet” regleras av hur billigt det finns folk som är villiga att jobba som bönder.

Minska konkurrensen

Därför är själva utgångspunkten att sätta konkurrenskraften i huvudsätet för den svenska livsmedelsstrategin i sig ett misstag. I stället borde man inrikta livsmedelsstrategin på att minska konkurrensen på en rad olika sätt. Det handlar om att utveckla nischmarknader, relationsmat, öka förädlingsgraden på gårdens produkter eller att skapa distribution utanför den konkurrensutsatta marknaden genom lokal upphandling, kommunal produktion osv.

Självklart behöver de som brukar jorden få rimligt betalt för detta ansvarsfulla uppdrag, men den existerande modellen och strävan efter ökad konkurrenskraft har ju inte levererat, utan är mest ett hinder. I ett större perspektiv borde man lyfta blicken och se till vad som är den egentliga meningen med att vi brukar jorden. Det borde handla om att få fram bra mat på sätt som är långsiktigt hållbara?

 

 

P.S.

Jag håller på att uppdatera den alternativa livsmedelsstrategi som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag utvecklade 2017. Just nu sammanställer jag de svar vi fått på utkastet och läser en del rapporter. Vi skall presentera resultatet på Omställningskonferensen där det hela kommer att diskuteras.

I min förra artikel redovisade jag Jordbruksverkets utvärdering av hur den svenska livsmedelskedjan har utvecklat sig sedan livsmedelsstrategin antogs av Riksdagen 2017.