Miljövänligt jordbruk och frihandel hänger inte ihop

Det rör sig en del i jordbrukspolitiken. En kombination av bondeprotester, uppkommande EU-val, en uppblossande debatt om betesrätten för kor, en utredning om livsmedelsberedskap samt arbetet med en uppdaterad livsmedelsstrategi sammanfaller i tid. Men fortfarande saknas det insikt om de grundläggande motsättningarna mellan ett miljövänligt jordbruk och frihandel.

Det finns en del insikter som börjar sprida sig:

I de flesta fall verkar debattörerna ha släppt det enormt ensidiga konsumentfokuset, dvs föreställningen att det är ”vi” som genom vår konsumtion formar livsmedelssystemet. Lustigt nog är det numera mest lantbrukets egna företrädare som för fram den åsikten, trots att de om några borde veta att konsumenten är den som har minst makt i livsmedelskedjan. Konsumentorganisationerna vet däremot bättre hur begränsad makt konsumenterna har i verkligheten: ”Många hoppas på det, inte minst inom politiken. Och inte minst när det kommer till matproduktionen. Genom att konsumenterna väljer hållbart ska hela sektorn styras om. Men det kommer inte att funka.” skriver den avgående generalsekreteraren för Sveriges konsumenter Jan Bertoft.

Det är svårt att kombinera en fortsatt strukturomvandling och frihandel med förbättrad livsmedelsberedskap. Till och med Centerpartiet, som i princip försvarat den pågående strukturomvandlingen sedan man tillsammans med LRF bytte fot i jordbrukspolitiken i slutet på 1980-talet, talar om “fler småskaliga jordbruk och en mer decentraliserad livsmedelsproduktion”.

Miljöorganisationer av olika slag har slutat att se minskad köttkonsumtion som det viktigaste kravet rörande livsmedelssystemet. Naturskyddsförenningens generalsekreterare Karin Lexén skrev exempelvis nyligen en debattartikel i Land Lantbruk där hon förde fram att den nya livsmedelsstrategin borde:

Öka produktionen av framtidens svenska mat
Fokusera på frisk natur för att framtidssäkra lantbruket
Främja lantbruk i hela landet
Bredda basen för lönsamhet: fler ersättningsmodeller för naturnytta  
Gynna en animalieproduktion baserad på grovfoder, naturbete och restprodukter
Öka beredskap genom minskat beroendet av importerade insatsvaror
Främja en hållbar konsumtion

Många vill ställa om EU:s jordbruksstöd så att det går mindre stöd till areal, dvs till de stora gårdarna, och mer stöd till landsbygdsutveckling och miljö.

Det finns en ökad insikt om att frihandel med livsmedel är problematisk både för vår livsmedelsberedskap och för möjligheterna att införa striktare krav för Sveriges eller EU:s bönder.

I många fall ”kostar” miljöåtgärder och djurskyddsåtgärder en hel del och är svåra att förena med en ständigt ökad produktion, en ökad produktivitet och med frihandel. Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent.

Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga. Det finns flera intressanta saker man kan konstatera i detta:

-        Det finns ingen chans i världen att konsumenterna kommer vara villiga att själva välja att stödja denna utveckling så länge som de samtidigt kan köpa billigare importerad mat från andra länder.

-        Dessa kostnader är dubbelt så stora som de samlade EU-stöden till svenskt lantbruk, varav en del redan går till miljöåtgärder.

-        De kostnadsökningar som LRF förutser motsvarar i stor de som är aktuella för ekologiska produkter. LRF:s förslag till miljöanpassning innefattar saker som inte ingår i det ekologiska konceptet, bland annat fossilfrihet, men saknar å andra sidan mycket av det som de ekologiska bönderna gör. 

-        EU:s gemensamma jordbrukspolitik begränsar möjligheterna för Sverige att stödja sitt jordbruk. I själva verket är det grundläggande skälet till att EU överhuvudtaget har en gemensam jordbrukspolitik just att man vill försäkra sig om den ”rättvis konkurrens” mellan unionens lantbrukare.

-        Sveriges och EU:s åtaganden inom det globala jordbruksavtalet (Annex 2, 12(b)) inom Världshandelsorganisationen begränsar kraftigt möjligheterna att införa stöd till jordbruket som överstiger direkt kostnadskompensation för miljöåtgärder. Denna sista punkt verkar ha gått förbi alla som propagerar för ökade miljöstöd, även de som gör ett tappert försök att ”förklara hur det är” i en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen.  

Ett skepp kommer lastat med billig mat.

Faktum kvarstår att: ett miljövänligare och djurvänligare jordbruk kommer att kosta mer*: Antingen måste maten bli dyrare (1)** eller så måste lantbruket få ökade bidrag riktade för att skapa lönsamhet i miljöarbetet (2). Båda lösningar strider mot den fria handeln.

1. Maten kommer bara bli dyrare om det läggs tullar eller kvoter på importen från andra EU-länder och länder utanför EU (om inte, blir resultatet bara att svenska bönder konkurreras ut). Detta strider mot EU:s inre marknad samt mot jordbruksavtalet inom världshandelsorganisationen (WTO). **

2. Ökade bidrag till svenska bönder utanför EU:s gemensamma jordbrukspolitik strider mot EU:s regler. Ökade bidrag till alla EU-bönder för att göra miljöåtgärder lönsamma strider mot jordbruksavtalet inom världshandelsorganisationen. Det löser heller inte det faktum att för rätt många lantbruksprodukter är andra EU-länders lantbruk mer konkurrenskraftiga än det svenska. Det största konkurrenstrycket på svenskt jordbruk är inte från länder utanför EU utan från andra EU-länder.

Det tredje alternativet är att man ställer samma krav på importen som för den inhemska produktionen. Detta strider också mot EU:s inre marknad. Och EU kan heller inte göra det för import till EU eftersom det strider mot WTO-avtalet. WTO-rätten är oerhört komplicerad och det finns hyllmetrar skrivna om möjligheterna att ställa krav på hur produktionen i andra länder bedrivs för att få importeras. I korthet är det bara om det påverkar själva produkten som krav kan ställas, inte hur produkten har producerats, även om det finns en del gränsfall.  EU har just infört en sorts klimattull, Carbon Border Adjustment Mechanism som omfattar all import från utanför EU (samt Norge och Schweiz) av järn och stål, aluminium, cement, gödsel, vätgas och energi. Man skulle kunna tänka sig att denna skulle utökas till livsmedel, men det skulle vara oerhört komplicerat, och det skulle i vilket fall som helst bara gälla livsmedlens klimatpåverkan och inte annan miljöpåverkan eller djurvälfärd. Nettoeffekten skulle ju också vara att maten blir dyrare. Åter till ruta 1 alltså.

Utöver detta är själva tanken att alla skall ha samma villkor helt i strid med de grundläggande teorierna för vad som är poängen med frihandel, och eftersom gemensamma regler inte betyder svenska regler utan något i still med EU:s allt mer detaljerade regler – något som lantbrukarna med all rätt protesterar mot. I själva verket är samma regler inte alls eftersträvansvärt. Vi har inte ens samma regler inom Sverige. det utgår ju exempelvis särskilda jordbruksstöd för jordbruk i de områden där förhållandena, främst klimatet, är svåra. Dessa områden omfattar större delen av Sveriges yta. Samtidigt finns det miljöregler som bara gäller i områden som är nitratkänsliga, vilket är helt rimligt.    

Tyvärr finns det ingenting som tyder på att den uppdaterade livsmedelsstrategi som skall presenteras i höst kommer att grundas i denna analys. Allt som hittills hörts från näringsdepartementet antyder att den ”nya” strategin i allt väsentligt kommer att ha samma ansats som den gamla, med svepande målsättningar om ”ökad konkurrenskraft”, möjligen med litet större fokus på beredskapsfrågan.

 

* Det finns givetvis en del miljöåtgärder som inte alls innebär ökade kostnader, som sparsammare körning, effektiviseringar av olika slag osv. Men det är relativt få av lantbruket problem som kan åtgärdas på ett sätt som är lönsamt i sig.

** EU har redan en hel del kvoter och tullar, men har förbundit sig att inte öka dem. Och i varje nytt frihandelsavtal man skriver luckrar man upp dessa.