Att sätta potatis

Det är inte ovanligt, att åratal av hederligt tankearbete resulterar i en självklarhet. Till exempel den, att det bara finns en sak som är alltigenom hederlig och det är att försöka göra världen bättre. Om det så bara var att gå ut och sätta potatis. (Ingemar Hedenius)

Jag har debatterat sårbarheten i media den senaste tiden. Först skrev jag ett längre inlägg om hur frihandeln påverkar sårbarheten i livsmedelskedjan som i stort går ut på att handel givetvis kan vara viktigt för att föra mat till områden där skördar slagit fel och liknande, fast egentligen är det inte nödvändigtvis handel utan kan lika väl kallas för bistånd eftersom det bör ske oavsett om den mottagande parten kan betala eller inte. På det stora hela skapar dock handel ett ökat beroende av handel och en minskad självförsörjning, det är liksom inbyggt i konceptet.

Sedan skrev jag under en debattartikel (det var de andra som skrev, jag gav bara en del förslag till ändringar) i Dagens Industri tillsammans med Magnus Hedenmark, Karl-Henrik Robèrt och Anders Wijkman som tog avstamp i att det som minskar sårbarheten i mångt och mycket är detsamma som det som behövs för klimatomställningen. Artikeln hade fokus på energi och livsmedelsförsörjningen, de två kanske viktigaste försörjningssystemen vi har. Vi skrev bland annat att:

...det (är) uppenbart att jordbruk som fungerar med regional självtillit och utan inbyggda växande behov av insatsvaror och annat stöd från länder långt bort, har relativt sett större förutsättning att vara långsiktigt livskraftiga och resilienta vid kriser. Denna typ av jordbruk missgynnas dock av dagens typ av jordbrukssubventioner och den fortsatta strukturomvandlingen. Industriella jordbruk är uppbyggda enligt principen om att satsa intensivt på ett fåtal grödor med syftet att maximera avkastningen. Priset som samhället långsiktigt får betala kommer dessvärre att bli högt. Monokulturer som har skjutits långt från ekologisk jämvikt med olika stödinsatser som import av sojabönor till boskap, bekämpningsmedel, och konstgödsel har generellt lägre motståndskraft mot miljöförändringar. Den långt gångna centraliseringen och oligopolen i livsmedelskedjan är något som ökar sårbarheten ytterligare.

Jag deltog också i en debattartikel i MSB:s tidning Tjugofyra7 där vi skriver att:

”Här finns nu en möjlighet att på allvar ställa om till ett mer robust och hållbart livsmedelssystem och samtidigt skapa regional gastronomi utifrån våra olika landskaps förutsättningar. Åtgärder som behövs:

• Främja etableringen av fler gårdar och matproducenter i hela Sverige.
• Förenkla regelverket för småskaliga gårdar och matproducenter.
• Satsa på folkbildning i odling, tillagning, beredning och lagring av mat.
• Återföra näringen från tallrikarna till åkrarna för att minska användningen av mineralgödsel.
• Göra det ekonomiskt möjligt för fler lantbrukare att jobba med varierade växtföljder och andra insatser för att kraftigt minska användningen av kemikalier.
• Satsa mera på nationell/regional växtförädling och avelsarbete för att få fram grödor och djur anpassade för lokala förutsättningar.
• Främja lantbruk som blandar växtodling och djuruppfödning.”

*

Det finns nog ett fönster för att påverka livsmedelssystemet i en bättre riktning med sårbarheten som hävstång. Många andra debatterar frågan. Kravs vd Emma Rung skrev exempelvis i DN 22 januari att: ”Svenska livsmedel räcker inte till i krig och kris, och räknar vi in konstgödsel är självförsörjningsgraden ännu lägre. Lösningen är att öka den ekologiska produktionen. Den är småskalig, spridd över hela landet och inte beroende av import. Det minskar sårbarheten”.

Vad gäller den ekologiska odlingens importberoende jämfört med den konventionella gjorde jag en utredning för några år sedan åt Ekomatcentrum. Den sammanfattade att:

Rapporten visar att också i praktiken är svensk ekologisk primärproduktion i genomsnitt mindre beroende av importerade insatsmedel än svensk konventionell primärproduktion. Detta är särskilt påtagligt för andelen av intäkterna som går till att köpa importerade insatsmedel. Det betyder att för varje krona som konsumenten lägger på svenska ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel jämför med svenska konventionella produkter. Per kilo är skillnaderna mindre, men ändå betydande för de flesta produkter. Skillnaderna är mycket stora för spannmål, där kostnaderna för importerade insatsmedel i den konventionella produktionen är mer än dubbelt så höga per kilo.

Det stora beroendet av diesel är dock mer eller mindre detsamma för eko och konventionellt, och båda är ungefär lika känsliga för störningar i den mycket koncentrerade livsmedelsindustrin och handeln.

*

Det är trist att det skulle till ett krig för att ett sådant skifte skulle ske, om det nu verkligen blir ett skifte. Det finns ju starka krafter som verkar mot någon förändring att tala om. Men vi kan alla dra
vårt strå till stacken. Delta i Potatisuppropet.  

Gör så här:

1. Sätt potatis – gärna tillsammans

2. Berätta för fler – sprid budskapet

3. Fråga din kommun vad de gör för matsäkerheten

https://potatisuppropet.se/

 

Använd naturliga referensvärden för jordbrukets utsläpp

Om de fossila bränslena kommer att avvecklas, vilket är önskvärt men inte verkar ske, kommer jordbrukets andel av utsläppen att öka kraftigt eftersom det egentligen blir den enda kvarvarande utsläppskällan. Detta kan leda till att det kommer att ställas krav på minskningar som är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och ett realistiskt mål att sträva efter. Det skriver jag i en debattartikel i lantbrukstidningen ATL som återges nedan. Syftet är inte att trolla bort jordbrukets utsläpp utan att få fokus på det utsläpp som innebär att de totala utsläppen ökat jämfört med om vi inte drev jordbruk. Med naturliga referensvärden skulle de mer extensiva produktionsformerna som betesdrift och ekologiskt lantbruk framstå i en annan dager än med de nuvarande beräkningsmodellerna. Betesdrift skulle rent av vara klimatneutralt i många lägen. 

"När man diskuterar jordbrukets miljöpåverkan borde denna jämföras mot någon form av referensvärden från andra ekosystem. Låt oss exempelvis se på jordbrukets klimatpåverkan.

Jordbrukssystemen är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” koldioxid, lustgas och metan.

För koldioxidutsläpp från jordbruket är detta inget problem eftersom endast den koldioxid som kommer från användning av fossila bränslen räknas som ”utsläpp” och inte de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas, mikrolivets och djurens ämnesomsättning.

För metan och lustgas räknas däremot alla ”utsläpp” som antropogena och anses bidra till mänskligt orsakad klimatpåverkan. Eftersom alla naturliga ekosystem också har sådana utsläpp är detta inte rimligt. Naturliga ekosystem släpper ut lustgas i ungefär samma storleksordning som en mark som betas av får eller kor, förutsatt att denna inte gödslas.

Naturliga ekosystem släpper också ut stora mängder metan, från våtmarker, från idisslande djur och från en rad andra naturliga processer.

Utsläppen från våtmarkerna är större än alla antropogena utsläpp av metan. När man dikar våtmarker bokas utsläppen av koldioxid och lustgas som antropogena, men samtidigt minskar metanutsläppen från dessa marker betydligt. En rik kärrmark kunde innan dikningen släppa ut 300 kg metan per år enligt Skogsstyrelsen beräkningar. Dessa utsläpp upphör med dikning. Om du sätter kor att beta marken räknas dessa kors utsläpp som antropogena, trots att de sammanlagda utsläppen av metan från marken minskat kraftigt. Är det rimligt? 

De vilda djurens metanutsläpp räknas inte heller trots att det finns beräkningar av att utsläppen av metan från vilda djur innan massutrotningen var i ungefär samma storleksordning som de samlade utsläppen från dagens idisslare. Det är knappast rimligt att räkna metan från kor, får, renar och getter som antropogena och de vilda djurens utsläpp som naturliga.

Att jämföra jordbrukets utsläpp mot naturliga ekosystem har inte bara betydelse för beräkning av jordbrukets andel av utsläppen utan är minst lika viktigt för hur utsläpp från olika produktionsformer inom jordbruket skall beräknas. Utsläppen av metan och lustgas från betesbaserade system blir med det perspektivet i det närmaste försumbara medan den intensiva uppfödningen av djur med odlat foder har höga utsläpp, tvärtemot de beräkningsmodeller som används i dag.

Om de fossila bränslena kommer att avvecklas, vilket är önskvärt men inte verkar ske, kommer jordbrukets andel av utsläppen att öka kraftigt eftersom det egentligen blir den enda kvarvarande utsläppskällan. Detta kan leda till att det kommer att ställas krav på minskningar som är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och ett realistiskt mål att sträva efter."

 

Dyrare mat nu

(Rubriken har jag lånat av initiativet Dyrare mat nu som lanserades av bland annat Linus Källander 2010. Jag tror den är insomnad nu). 

Hållbarhetsansvarige på Coop Danmark, Thomas Roland, skrev nyligen en strålande debattartikel i danska Altinget. Han för bland annat fram att maten är alldeles för billig och att varje gång vi sparar 50 öre bidrar vi till "att stänga en lanthandel, att slå ihop två jordbruk till ett större eller att utnyttja en bananarbetare en stund till."  Han noterar också att man inte skall skylla på konsumenterna utan att detta är precis som marknadsekonomin skall fungerar enligt läroböckerna. 

FN:s jordbruksorganisations årsbok för 2023 beräknade de dolda kostnaderna, för mat och jordbrukssystemet till 12,7 biljoner (12 700 miljarder alltså). Det handlar alltså om kostnader för skador på miljö och hälsa som inte är inkluderade i priset (ekonomer kallat sådant för externaliteter). Detta är ungefär lika mycket som det totala värdet av den globala livsmedelsmarknaden, dvs maten skulle vara dubbelt så dyr om dessa kostnader räknades in.*  

I sin artikel framför Thomas Roland vidare att vi måste inse att "den gröna omställningen har ett pris. 

"Vi bliver både som borgere og som forbrugere let efterladt med det indtryk, at den grønne omstilling er gratis, kan klares ad teknologiens vej, og at vi kan bevare vores konkurrencekraft samtidig med, at vi omstiller." (litet danska får du klara av!.

Hans budskap är detsamma som den debattartikel jag skrev i Aktuell Hållbarhet, Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala. Nedan kan du läsa en ännu längre variant av den artikeln (som DN inte ville ta in...). 

Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala

Utan tvekan behövs en grön omställning, men berättelsen om denna domineras av föreställningen att vi skall kunna ta ut mer från naturen och samtidigt skydda eller restaurera den. Detta är så nära man kan komma ”att äta kakan och ha den kvar”. 

De senaste månaderna har Europas bönder stoppat trafik, tippat gödsel och blockerat gränser – och skrämt upp EU-kommissionen och nationella politiker. Vågen av protester började i Nederländerna efter ett beslut av regeringen för att minska lantbrukets stora utsläpp av kväve. Många gårdar skulle få kraftiga begränsningar och ett antal gårdar tvingas upphöra med sin produktion. Även om de utlösande orsakerna för böndernas protester är olika i de olika länderna så är det samma grundproblem överallt.

Jordbruket har under årtionden drivits som en varuproduktion vilken som helst under starkt konkurrenstryck. Detta har lett till en konstant ekonomisk press och att många jordbruk lagts ned. Fem miljoner bönder, tusen om dagen, inom EU har parkerat traktorn för gott mellan 2005 och 2020. Jordbruk har samtidigt stor miljöpåverkan och miljöreglerna har successivt skärpts och på senare tid har jordbruket hamnat i skottgluggen för sin klimatpåverkan. Mängder av regler för djurskydd, smittskydd och livsmedelsproduktion har också införts. Naturvårdspolitik, som inte har jordbruket som mål, har också spillt över på jordbruket, med kraftigt ökade viltstammar som gör stora skador på grödor och i viss mån också på djur. Allt detta kostar.

På det stora hela kan många av dessa lagar och regler vara rimliga, men bönderna som drabbas har bara gjort det som samhället förväntat sig, producerat stora mängder billiga jordbruksråvaror. Deras ilska är därför befogad även om ilskan ofta är riktad åt fel håll.

Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent. Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga.

Eftersom jordbrukets lönsamhet är mycket låg, jordbrukarnas inkomster släpar hela tiden efter andra grupper, är det enda sättet för jordbrukarna att ta ut dessa kostnader att höja priserna. Men det går inte att göra så länge jordbruket skall konkurrera med produkter från länder som kan producera billigare för att de har lägre löner och andra kostnader, bättre förhållanden, eller att de inte behöver uppfylla så höga krav – ofta allt detta samtidigt.

Det finns en liknande motstridiga målsättningar inom skogsbruket där insatser för artskydd, krav på mer avsättningar till naturvård, bevarat renbete och kolinlagring står i bjärt motsättning till samhällets förväntning om att produktionen av virke skall öka med tjugofem procent. Skogspolitiken påstås ställa produktionsmål och miljömål bredvid varandra som lika viktiga, men eftersom produktionsmålet är kopplat till betydande intäkter, cirka 30 miljarder om året i avverkningar, och miljömålet mest innebär kostnader eller uteblivna intäkter ur ett snävt ekonomiskt perspektiv är det lätt att inse vilket som egentligen väger tyngst.

Som det ser ut nu är det skogsägarna som får ta de ekonomiska konsekvenserna och den stora osäkerhet som finns om en enskild avverkning kan genomföras eller inte. Om en exempelvis en fjärdedel av Sverige skog skulle undantas från aktivt skogsbruk så handlar det om många hundra miljarder i direkt intrångsersättning. Utöver det skulle skogsbrukets och skogsindustrins samlade årliga inkomster på 250 miljarder och sysselsättningen på cirka 120 000 personer minska kraftigt.

Det finns goda skäl att kritisera jord- och skogsbruket för hur det bedrivs och de negativa effekter som det har på naturen, men det är viktigt att komma ihåg att dessa näringar bara har utvecklats enligt den modell som samhället har efterfrågat och enligt de marknadsmässiga villkor som styr företagsamhet i Sverige. Att miljöanpassa dessa näringar innebär ökade kostnader eller minskade intäkter, ofta bådadera. Någon måste betala.

EU, de svenska regeringarna av skilda kulörer och en rad lobbyorganisationer försöker ge sken av att den gröna omställningen är ett nytt framstegsprojekt som alla tjänar på - den kommer ge EU:s ekonomi en nystart och ökad konkurrenskraft. Det finns dock många grundläggande förhållande och begränsningar som inte har tekniska lösningar eller där de nya system som behövs är betydligt dyrare än de nuvarande, se bara debaclet med biobränslen och reduktionsplikten.

Vi behöver utan tvekan en omställning av samhället till att fungera inom planetens gränser. Det handlar inte bara om växthusgasutsläpp utan vår användning av naturens resurser måste minska och den biologiska mångfalden måste öka. Detta har ett pris. Vilka politiker vill erkänna det och se till hur vi skall kunna göra omställningen rättvis och inkluderande för befolkningen i stort, såväl som för jord- och skogsbrukare? 

 

 

* Jag tror i och för sig att FAO:s beräkningar är diskutabla vad gäller kostnaderna för hälsan. Efter vad jag kan förstå har man räknat med alla hälsokostnader som kan härledas till mat, inklusive både övervikt och undernäring. Men även om de bara är hälften så stora är det ändå anmärkningsvärt.

Jordbruk för jorden

Adam betyder jord och Eva betyder liv. Det mesta tyder därför på att de som kritade ned Bibelns skapelseberättelse var jordbrukare. Att jordbruket bara är en kort parantes i mänsklighetens historia visste de inte, eller struntade i (vem tror att historierevisionismen uppfanns av Sovjetunionen?). Under större delen av historien var vi som bekant samlare, jägare och fiskare (i litet olika ordning beroende på omständigheterna). Många hävdar att jordbruket var ett misstag: genom ett framgångsrikt jordbruk har vi blivit för många och samtidigt förstör jordbruket själva grunden för dess existens, jorden.

Göte Bertilsson och Peter Sylwan delar delvis den historieskrivningen i den nyutkomna boken Jordbruk för jorden (Ekström & Garay). Global jordförstöring är möjligen ett större hot än klimatförändringarna menar de. Men de tror att vi genom en agrar revolution, den fjärde, kan få till ett jordbruk som är hållbart, mångfaldsrikt, klimatsmart och högproducerande samtidigt som det bevarar jordens bördighet och fruktsamhet. Då kan vi också föda fler än de vi är nu.

Boken är en bred och populärvetenskaplig framställning av de grundläggande mekanismerna i jordbruket med fokus på själva jorden. Utgångspunkten är naturens förmåga att bygga upp jord och ekosystemens mångfald. Livet strävar efter mera liv och fyller alla tomrum och skapar sin egen förutsättning. På den konstgjorda ön Pepparholmen i Öresund har 550 växtarter, 700 insektsarter och 30 fåglar etablerat sig på tjugo år och på vulkanön Surtsey har det bildats 20 ton mull per hektar på 35 år. Skog, kärr, stäpp och savann har ofta högre, biologisk produktion än de åkrar som ersatt dem (det finns undantag, framför allt när man introducerar bevattning i torra klimat). De naturliga ekosystemen kan vara så produktiva för att de är bevuxna hela året, de har en stor mångfald av växter och djur som utnyttjar alla ekologiska nischer, jorden och näringen hålls på plats och för att den mesta näringen cirkuleras lokalt.

Som kontrast står människans försök att få fram mera mat. ”...ända sedan den första svedjebondens tid har vi tärt på och förändrat tre livsviktiga resurser som inte går att köpa på någon marknad eller tillverkas i någon industri: jorden själv, markens mull och livets myllrande mångfald.”, skriver de. Och så har det fortsatt även genom den andra jordbruksrevolutionen (plogen, växtföljder, integrering av boskap och foderodling) och den tredje jordbruksrevolutionen (konstgödsel, bekämpningsmedel och traktorer).

Ytligt sett har jordbruket varit utomordentligt framgångsrikt. Antalet människor har ju växt enormt och samtidigt har ett snabbt minskande antal bönder lyckats producera mer mat än någonsin. Baksidan är stora miljöproblem. Tio miljoner hektar jordbruksmark förstörs varje år av de som brukar dem. Jordbruket eller uppodling av mer mark är den främsta orsaken till förlust av biologisk mångfald. I Sverige är dock igenväxning av ängs- och betesmarker samt igenväxning av åkrar i skogsbygderna det största hotet. Författarna påminner läsarna om att framgångssagan bygger på fossila bränslen både för arbetet och för tillförseln av växtnäring.

Bertilson och Sylwan noterar att det finns många bra principer i det ekologiska jordbruket men de anser inte att det ekologiska jordbruket avståndstagande till konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel eller genmodifierade växter vare sig är rimliga eller meningsfulla, samt att det inte klarar av att producera all den mat som kommer att behövas i framtiden (det är ingen hemlighet att jag har en annan åsikt). Inte heller det konventionella jordbruket är hållbart eftersom det inte levererar på den ekologiska hållbarheten.

I slutet av boken görs nedslag hos fyra stora, men relativt okonventionella konventionella jordbruk, de kallar dem eko-konventionella. Det är intressanta historier om bönder som tänker litet annorlunda och prövar sig fram med plöjningsfritt jordbruk, precisionsodling, slutna kretslopp, mellangrödor, biogasproduktion med mera. De får representera de första stegen på det som författarna kallar för den fjärde jordbruksrevolutionen. Författarna, som båda har en gedigen bakgrund inom jordbruket, uppvisar stor optimism i att det faktiskt går att få ett jordbruk som ger ”extra allt” utan att förstöra jord och natur, med naturlik odling, smart teknik, genteknik, digitalisering med mera.

Ibland skulle jag önska att jag delade deras optimism. Den nya tekniken, som ofta skall lösa problem eller brister som vi själva skapat, har så gott som alltid en baksida. Tar vi ut ännu mer från åkrarna torde det vara svårt att samtidigt öka markens förråd av mull och lämna mer plats för den biologiska mångfalden, det är trots allt samma kolatomer vi talar om oavsett om de lagras i jorden, förs bort som spannmål eller är mat till fjärilar.

En annan invändning mot bokens argumentation är att den ofta upprepade prognosen att det behövs 50 procent mer mat 2050 jämfört med 2010 spelar en framträdande roll. Prognosen är sannolikt överdriven i största allmänhet eftersom den förutsätter en fortsatt global ekonomisk tillväxt som ganska säkert inte kommer att inträffa. Redan idag produceras mycket mer mat än mänskligheten behöver, med det främsta resultatet att folk blir tjocka, matsvinnet är stort, enkelmagade djur äter i ökad utsträckning sådant människor kan äta och stora mängder livsmedel blir till biobränslen. Resonemangen bygger också på ett antaget orsakssamband som saknar empiriskt stöd; att det produceras mer mat för att mätta fler människor. Det verkliga sambandet är snarare det motsatta – det är ökad tillgång på mat som leder till en ökad befolkning. Även för den enskilde bonden handlar inte ökad produktion om att föda fler utan att förbättra lönsamheten.

Med dessa två invändningar så är det ändå en läsvärd, och lättläst, bok skriven av två kunniga personer som brinner för jorden. Göte Bertilsson avled innan boken publicerades.