Förädlingsvärdet i tjänstesektorn är betydande och i det privata näringslivet står tjänstesektorn för två tredjedelar av förädlingsvärdet (bidraget till bruttonationalprodukten, BNP). Det är ett vanligt påstående att tjänster inte skulle ha ett lika stort ekologiskt och materiellt fotavtryck som varuproduktion och att ekonomin skulle kunna fortsätta växa genom en sådan förändring. Och visst kan det vara så att tjänster förbrukar mindre resurser än varor om man tittar på en enskild personlig tjänst som massage eller hårklippning. Förvisso behöver de normalt sett lokaler och någon utrustning, men det går givetvis åt mycket mindre resurser än för bonden eller biltillverkaren. Likväl är det en illusion att en övergång till ett tjänstesamhälle minskar vårt ekologiska fotavtryck med en bibehållen eller växande ekonomi.
Ser man den stora bilden finns det inget som helst negativt samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgjorde år 2023 exempelvis 77 procent av BNP i USA och 65 procent i Sverige, medan USA:s ekonomi definitivt är betydligt mer resurskrävande än den svenska. Tjänsternas andel av Kinas BNP har mer än fördubblats mellan 1970 och 2022[1], medan resursförbrukningen per person ökade med 12 gånger under samma tid.[2]
Det ligger kanske nära tillhands att tro att ”tjänster” i första hand är massage, hårklippning, städning, barnpassning eller kultur. Rent personliga tjänster och kultur utgör bara 3 procent av den privata tjänstesektorns förädlingsvärde, medan hälsa, utbildning utgör en betydande de av den offentliga sektorns kostnader. Dessa tjänster har relativt sett blivit mycket dyrare. Det är endast genom subventioner (som ROT, sjukvård, skola) eller mycket höga löneskillnader (svart barnpassning) som man kan upprätthålla en hög nivå av personliga tjänster. Institutet för tillväxtpolitiska studier skrev i en rapport 2008[3]:
”I USA upprätthålls andelen personliga tjänster av stora löneskillnader, i Sverige av stora subventioner. Länder med vare sig stora löneskillnader eller subventioner såsom Tyskland och Japan uppvisar lägre sysselsättning i personliga tjänster.”
På det större planet skapar personliga tjänster av olika slag mycket liten ”eget” ekonomiskt värde utan är beroende av de värden som skapas i andra sektorer i ekonomin. Om vi tänker oss ett extremfall av en ekonomi som består helt av personliga tjänster så inser man snabbt att det inte finns någon egentlig potential för tillväxt i en sådan ekonomi eftersom alla skulle ägna sig åt att städa åt andra, passa deras barn eller klippa deras hår.
Många av tjänsterna, exempelvis resebranschen och transportsektorn har också en mycket stor resursförbrukning. De flesta ”tjänster” är också en del av varuhandeln eller produktionen. Handel står för 20 procent av tjänstesektorn och all denna handel är en del av varuproduktionen även om den numera i många fall sker i andra länder. Andra delar av tjänstesektorn är utlokaliserade verksamheter som tidigare var en del av tillverkningsindustrin. När en ekonom säljer konsulttjänster till ett tillverkande företag räknas det som tjänst, men om samma ekonom är anställd i företaget anses det som en del av tillverkningsindustrin. Denna typ av tjänster är också resursintensiv i form av utrustning och lokaler. Medan rent personliga tjänster har en löneandel på 90 procent och en kapitalandel på endast 10 procent har dessa icke-personliga tjänster en kapitalandel på 40–90 procent, det vill säga i vissa fall helt i nivå med tillverkningsindustrin. Man kan därför inte påstå att ”tjänster” i allmänhet är mindre resursförbrukande.
Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser
Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser än ekonomier med låg andel tjänster. I artikeln Dematerialization through services[4] förklarar ekonomen Blair Fix detta genom att diskutera vad som händer när man flyttar arbete från tillverkning till tjänster. På konsumtionssidan finns inga indikationer att folk kommer köpa färre varor i takt med att länder blir rikare och tjänsternas andel av ekonomin ökar. Ser man det från produktionssidan så kräver en ökning av tjänstesektorn att de arbetare som finns kvar i tillverkningsindustri eller jordbruk kan producera mer per person, det vill säga att produktiviteten ökar. Detta sker nästan helt genom att man använder mer resurser i produktionen, antingen i form av mer insatsmedel eller i form av mer mekanisering. Utöver dessa ökade behov i varuproduktionen kommer personen som nu arbetar i tjänstesektorn givetvis också förbruka resurser. Samma samband finns inom industrin. Andelen icke-producerande anställda (chefer, ekonomi, försäljning, jurister, design, HR osv) inom industrin i USA gick från 12 procent 1950 till 28 procent 2018. Samtidigt fördubblades energiförbrukningen per anställd.
Eftersom världsekonomin är global är det också rimligt att se på den totala globala ekonomin och då ser man att sysselsättningen i jordbruket gick ner från 43 procent till 26 procent mellan 1991 och 2022, medan sysselsättningen i tjänster ökade från 35 procent till 50 procent. Sysselsättningen i industrin ökade svagt från 21 procent till 24 procent under samma period.[5] Man skulle kunna beskriva det som att det är främst jordbrukets mekanisering som drivit tillväxten av tjänstesamhället. Den mekaniseringen och det moderna jordbruket är ju också väldigt resursförbrukande – ett högmekaniserat växtodlingsjordbruks släpper årligen ut växthusgaser motsvarande 1 200 ton koldioxid per anställd.
Orsaken till den spridda illusionen om att övergång till ett
”tjänstesamhälle” skulle förbruka mindre resurser, hjälpa till att bevara
biologisk mångfald eller släppa ut mindre koldioxid beror på att man inte
studerar effekterna i hela det
ekonomiska systemet utan bara resonerar som att en arbetare slutar att göra
bilar och blir konstnär istället eller att jag struntar i att köpa nya skor och
går på konsert istället. Men så fungerar inte ekonomin, det tillverkas inte
färre bilar för att antalet sysselsatta i bilbranschen minskat och det
konsumeras inte färre skor för att det konsumeras mer musik. En övergång till
ett tjänstesamhälle med lägre materiellt fotavtryck än det nuvarande kommer
bara att ske om den totala varuproduktionen och konsumtionen minskar. Detta är
givetvis fullt teoretiskt möjligt, men det finns inga exempel på det i
verkligheten. Och det finns goda skäl att anta att det betyder en krympande ekonomi.
Och det finns starka krafter inbyggda krafter i marknadsekonomin som motverkar en sådan omställning.
[1] Världsbanken, 2024, Services, value added (% of GDP), https://data.worldbank.org/indicator/NV.SRV.TOTL.ZS
[2] West J, Schandl H, Heyenga S and Chen S (2013). Resource Efficiency: Economics and Outlook for China. UNEP,
Bangkok, Thailand.
Our World in Data (2024). Data adapted from United Nations Environment Programme. Retrieved from https://ourworldindata.org/grapher/domestic-material-consumption-per-capita [online resource]
[3] Näringslivets tillstånd, 2008 (A2008:012). ITPS.
[4] Fix, B. Dematerialization Through Services: Evaluating the Evidence. Biophys Econ Resour Qual 4, 6 (2019)
[5] Världsbanken 2024, Employment by sector, https://data.worldbank.org/indicator/SL.IND.EMPL.ZS
3 comments:
Hmmm....det här stämmer ju ine överens med din kommentar till Oxfam-rapporten där du säger att jämnare fördelning av inkomsterna inte skulle leda till mindre utsläpp eftersom miljardärerna lägger en större del av sin konsumtion på lakejtjänster?
Jag försöker inte vara felfinnare här eftersom jag rent spontant skulle ge dig rätt på båda punkterna. Men det stämmer inte överens.
Handlar det inte istället om hur produktionen sker och hur produktmixen ser ut i stort? Att "tjänster" är ett för grovt begrepp för att säga något (prospektering efter nya oljekällor är ju en sorts tjänst)? PLUS förstås totalmängden som du så riktigt säger.
Litet motsägelsefull får man väl vara?
Men skämt åsido så skriver jag ju också här att förutsättningen för att det skall finnas personliga tjänster är att det är stora löneskillnader (eller att de är subventionerade). OCH, det är väl värt att notera, personliga tjänster skapar väldigt litet förädlingsvärde.
En poäng med inlägget var ju också att visa att "tjänster" är ett väldigt trubbigt begrepp. För några år sedan klassade SCB om Ericsson från "tillverkning" till "tjänster"...
I övrigt så är min huvudsakliga tes att man måste se ekonomin som ett sammanhängande system och inte som summan av enskildheter.
Jag är osäker på hur stor roll produktmixen egentligen har, det är något jag håller på att "utforska". Min preliminära utgångspunkt är att ekonomisk volym, BNP, i ett större perspektiv egentligen bara består av arbete och förbrukning av naturresurser. Man kan förbruka olika resurser och därigenom ha olika miljöpåverkan, men det handlar ändå om resursanvändning.
Jag tror för min del att BNP bara är en bokföringsteknisk term som inte betyder särskilt mycket alls. Möjligen kan man som Björn Eriksson, salig i åminnelse, brukade säga – det är ett mått på hur mycket man anstränger sig.
Dessutom borde man kunna använda stora resurser utan att det vållar någon skada alls på någonting, och man kan använda små resurser med otrolig skadeverkan (låt oss säga utsläpp av cyankalium i dricksvattnet...). Det beror på vad och inte minst hur.
Man kan förstås säga att om man anstränger sig mycket (=mycket BNP) är det troligt att ganska mycket blir slarvigt gjort och att skadeverkningarna därför blir stora. Men jag tror man ska fokusera mer på slarvet i sig.
Jag tror det var Donald Hughes som påpekade att miljöförstöringen har tagit tre stora steg framåt vid tre tidpunkter. Först med de första staterna. Sen med kolonialimperierna. Och sen med de stora industriföretagen. Alla tre har varit exempel på hur man har kunnat fatta stora beslut utan risk för att behöva drabbas av dom själv. Och därmed inte dragit sig för slarv.
Post a Comment