Jämlika samhällen är grundläggande för att stoppa klimatförstöringen

För ett tag sedan skrev jag en artikel med titeln "Radikal omfördelning minskar inte utsläppen"där jag kritiserade en rapport som Oxfam gjort om de rikas växthusgasutsläpp. Oxfam har skrivit nedanstående replik på min artikel. 

Tjänsteparadoxen - varför en övergång till ett tjänstesamhälle inte sparar resurser

Förädlingsvärdet i tjänstesektorn är betydande och i det privata näringslivet står tjänstesektorn för två tredjedelar av förädlingsvärdet (bidraget till bruttonationalprodukten, BNP). Det är ett vanligt påstående att tjänster inte skulle ha ett lika stort ekologiskt och materiellt fotavtryck som varuproduktion och att ekonomin skulle kunna fortsätta växa genom en sådan förändring. Och visst kan det vara så att tjänster förbrukar mindre resurser än varor om man tittar på en enskild personlig tjänst som massage eller hårklippning. Förvisso behöver de normalt sett lokaler och någon utrustning, men det går givetvis åt mycket mindre resurser än för bonden eller biltillverkaren. Likväl är det en illusion att en övergång till ett tjänstesamhälle minskar vårt ekologiska fotavtryck med en bibehållen eller växande ekonomi.

Ser man den stora bilden finns det inget som helst negativt samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgjorde år 2023 exempelvis 77 procent av BNP i USA och 65 procent i Sverige, medan USA:s ekonomi definitivt är betydligt mer resurskrävande än den svenska. Tjänsternas andel av Kinas BNP har mer än fördubblats mellan 1970 och 2022[1], medan resursförbrukningen per person ökade med 12 gånger under samma tid.[2]

Det ligger kanske nära tillhands att tro att ”tjänster” i första hand är massage, hårklippning, städning, barnpassning eller kultur. Rent personliga tjänster och kultur utgör bara 3 procent av den privata tjänstesektorns förädlingsvärde, medan hälsa, utbildning utgör en betydande de av den offentliga sektorns kostnader. Dessa tjänster har relativt sett blivit mycket dyrare. Det är endast genom subventioner (som ROT, sjukvård, skola) eller mycket höga löneskillnader (svart barnpassning) som man kan upprätthålla en hög nivå av personliga tjänster. Institutet för tillväxtpolitiska studier skrev i en rapport 2008[3]:

”I USA upprätthålls andelen personliga tjänster av stora löneskillnader, i Sverige av stora subventioner. Länder med vare sig stora löneskillnader eller subventioner såsom Tyskland och Japan uppvisar lägre sysselsättning i personliga tjänster.”

På det större planet skapar personliga tjänster av olika slag mycket liten ”eget” ekonomiskt värde utan är beroende av de värden som skapas i andra sektorer i ekonomin. Om vi tänker oss ett extremfall av en ekonomi som består helt av personliga tjänster så inser man snabbt att det inte finns någon egentlig potential för tillväxt i en sådan ekonomi eftersom alla skulle ägna sig åt att städa åt andra, passa deras barn eller klippa deras hår.  

Många av tjänsterna, exempelvis resebranschen och transportsektorn har också en mycket stor resursförbrukning. De flesta ”tjänster” är också en del av varuhandeln eller produktionen. Handel står för 20 procent av tjänstesektorn och all denna handel är en del av varuproduktionen även om den numera i många fall sker i andra länder. Andra delar av tjänstesektorn är utlokaliserade verksamheter som tidigare var en del av tillverkningsindustrin. När en ekonom säljer konsulttjänster till ett tillverkande företag räknas det som tjänst, men om samma ekonom är anställd i företaget anses det som en del av tillverkningsindustrin. Denna typ av tjänster är också resursintensiv i form av utrustning och lokaler. Medan rent personliga tjänster har en löneandel på 90 procent och en kapitalandel på endast 10 procent har dessa icke-personliga tjänster en kapitalandel på 40–90 procent, det vill säga i vissa fall helt i nivå med tillverkningsindustrin. Man kan därför inte påstå att ”tjänster” i allmänhet är mindre resursförbrukande. 

Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser

Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser än ekonomier med låg andel tjänster. I artikeln Dematerialization through services[4] förklarar ekonomen Blair Fix detta genom att diskutera vad som händer när man flyttar arbete från tillverkning till tjänster. På konsumtionssidan finns inga indikationer att folk kommer köpa färre varor i takt med att länder blir rikare och tjänsternas andel av ekonomin ökar. Ser man det från produktionssidan så kräver en ökning av tjänstesektorn att de arbetare som finns kvar i tillverkningsindustri eller jordbruk kan producera mer per person, det vill säga att produktiviteten ökar. Detta sker nästan helt genom att man använder mer resurser i produktionen, antingen i form av mer insatsmedel eller i form av mer mekanisering. Utöver dessa ökade behov i varuproduktionen kommer personen som nu arbetar i tjänstesektorn givetvis också förbruka resurser. Samma samband finns inom industrin. Andelen icke-producerande anställda (chefer, ekonomi, försäljning, jurister, design, HR osv) inom industrin i USA gick från 12 procent 1950 till 28 procent 2018. Samtidigt fördubblades energiförbrukningen per anställd. 

Eftersom världsekonomin är global är det också rimligt att se på den totala globala ekonomin och då ser man att sysselsättningen i jordbruket gick ner från 43 procent till 26 procent mellan 1991 och 2022, medan sysselsättningen i tjänster ökade från 35 procent till 50 procent. Sysselsättningen i industrin ökade svagt från 21 procent till 24 procent under samma period.[5] Man skulle kunna beskriva det som att det är främst jordbrukets mekanisering som drivit tillväxten av tjänstesamhället. Den mekaniseringen och det moderna jordbruket är ju också väldigt resursförbrukande – ett högmekaniserat växtodlingsjordbruks släpper årligen ut växthusgaser motsvarande 1 200 ton koldioxid per anställd.  

Orsaken till den spridda illusionen om att övergång till ett ”tjänstesamhälle” skulle förbruka mindre resurser, hjälpa till att bevara biologisk mångfald eller släppa ut mindre koldioxid beror på att man inte studerar effekterna i hela det ekonomiska systemet utan bara resonerar som att en arbetare slutar att göra bilar och blir konstnär istället eller att jag struntar i att köpa nya skor och går på konsert istället. Men så fungerar inte ekonomin, det tillverkas inte färre bilar för att antalet sysselsatta i bilbranschen minskat och det konsumeras inte färre skor för att det konsumeras mer musik. En övergång till ett tjänstesamhälle med lägre materiellt fotavtryck än det nuvarande kommer bara att ske om den totala varuproduktionen och konsumtionen minskar. Detta är givetvis fullt teoretiskt möjligt, men det finns inga exempel på det i verkligheten. Och det finns goda skäl att anta att det betyder en krympande ekonomi.

Och det finns starka krafter inbyggda krafter i marknadsekonomin som motverkar en sådan omställning.

---

[1] Världsbanken, 2024, Services, value added (% of GDP), https://data.worldbank.org/indicator/NV.SRV.TOTL.ZS

[2] West J, Schandl H, Heyenga S and Chen S (2013). Resource Efficiency: Economics and Outlook for China. UNEP,

Bangkok, Thailand.

Our World in Data (2024). Data adapted from United Nations Environment Programme. Retrieved from https://ourworldindata.org/grapher/domestic-material-consumption-per-capita [online resource]

[3] Näringslivets tillstånd, 2008 (A2008:012). ITPS.

[4] Fix, B. Dematerialization Through Services: Evaluating the Evidence. Biophys Econ Resour Qual 4, 6 (2019)

[5] Världsbanken 2024, Employment by sector, https://data.worldbank.org/indicator/SL.IND.EMPL.ZS

Vilka lagar gäller?

Ni har kanske hört talas om Moores lag. Den säger i sin ursprungliga form att antalet komponenter på halv­ledar­kretsar (transistorer på ett datachip) fördubblas med 12 månaders mellanrum. Det finns också Wrights lag som säger att kostnaderna för att ny teknik sjunker kraftigt med ökad produktion. Dessa två så kallade lagar ger ofta upphov till ohejdad teknikoptimism.

“Fjärde generationens reaktorer kommer sannolikt att kunna utnyttja kärnbränslet 100 gånger mer effektivt än i dag.” skriver Svenska Dagbladet 29/9 2019.

”Ekonomerna Jonas Grafström, Marcus Lindeberg Goñi och Martin Korpi vid forskningsinstitutet Ratio räknar till exempel med att det med dagens priser skulle kosta motsvarande en fjärdedel av hela världsekonomin årligen att fånga in ett års utsläpp från luften med teknisk koldioxidinfångning. Men de räknar med att kostnaden för att samla in ett ton vara lägre än dagens koldioxidskatt redan 2045. ” säger Expressen i en ledare 24/9 2019).

Katrine Kielos Marçal utropar i DN: ”Tänk er energi mycket billigare än vad den någonsin har varit” när hon redogör för prisfallet för solpaneler.

Att Moores och Wrights lagar inte är en pålitlig kristallkula är uppenbart om man tittar på kostnaderna för kärnkraft eller vindkraft, eller för en rad andra tekniker. För vindkraft sjönk kostnaderna kraftigt fram till år 2000 för att senare vända upp igen, enligt Energimyndigheten. I själva verket finns det en motsatt effekt av en ökande produktion för exempelvis förnyelsebar energi: ju högre andel av elektriciteten som kommer från vindkraft och solkraft desto dyrare blir elektriciteten sannolikt för att det behövs större investeringar för lagring av energi och andra kringtjänster.

I själva verket finns det andra “lagar” som visar på en helt motsatt utveckling. Erooms lag (Moore baklänges) stipulerar att kostnaden för att ta fram ett nytt läkemedel fördubblas vart nionde år. Liknande kan observeras vad gäller forskning i stort där man gör allt färre riktigt stora genombrott trots enorma resurser och trots allt tal om innovation – eller kanske just därför – så har innovationstakten minskat kraftigt de senaste årtiondena.

Om man ser till ekonomin i stort är det definitivt inte Moores lag eller Wrights lag som regerar, produktiviteten i de mest utvecklade länderna växer mycket långsamt eller inte alls, medan den fortfarande växer i de ekonomiskt mindre utvecklade länderna. I själva verket följer både enskilda branscher och ekonomin i stort i huvudsak lagen om avtagande avkastning. Den säger att i en produktion kommer en punkt så småningom att nås där det inte lönar sig att sätta in mer insatser. Det kanske går att pressa produktionen högre, men bara till priset av en ännu större ökning av insatser. Detta kan tydligt observeras med exempelvis konstgödsel eller bevattning. Ännu tydligare gäller den vid plockning av äpplen. Du börjar med att plocka de äpplen som är lätta att nå från marken. Sedan får du använda en mindre trappstege och slutligen en lång stege eller en skylift – och sen är äpplena slut!

För hälsa är det också tydligt att rent vatten, en god kost, vacciner och antibiotika har räddat miljarder liv till en relativt överkomlig kostnad, medan det kan kosta miljontals kronor att rädda ett liv med den alltmer avancerade sjukvården och läkemedlen. 

Det är säkert olika i olika branscher och med olika teknologier, men om man ser en typisk S-kurva för utveckling är det lätt att tro på Moore och Wright när man befinner sig i kurvans branta parti medan det är uppenbart att det är en minskande avkastning när man närmar sig kurvans topp. Och när äpplena tar slut böjer kurvan neråt. 

 Tioisurfather, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons

 

Möjligen är den hårdaste lagen istället Murphys lag: Om det finns två eller flera sätt att göra något på, och ett av dem kan ställa till katastrof, så kommer någon att göra på det sättet.

 

Chocksänka utsläpp utan kött på benen

Det är sannerligen inte bara “klimatförnekare” som hanterar forskningsresultat slarvigt. Jag har flera gånger skrivit om hur media drar alltför långt gående slutsatser av ny forskning och att de inte verkar kritiskt granska forskningen och de påståenden som görs med stöd av forskningen. Ibland gäller detta också forskarna själva och forskningsinstitutionernas PR avdelningar.

Kan en vegetarisk dag i veckan chocksänka utsläppen?

Om höginkomstländerna bara drog ned på sin köttkonsumtion med 13 procent (motsvarande ungefär en vegetarisk dag i veckan) så skulle det kunna avlägsna hela 125 miljarder ton koldioxid från atmosfären. Det är budskapet från den annars pålitliga Natursidan. Några dagar senare och Klimatgranskaren plockar upp parentesen och gör den till rubrik: “Ny forskning: vegetarisk dag kan chocksänka utsläppen.” Tidningen Global skriver att ” En ny studie visar att små minskningar i köttproduktion i höginkomstländer kan minska koldioxidutsläpp motsvarande tre års globala fossila bränsleutsläpp.”

Men det är inte alls detta forskningsartikeln visar.

Artikelns beräkningar bygger på att i princip all betesmark i Europa, och i några andra områden i tempererat klimat, sammanlagt 700 miljoner hektar, skall planteras med skog, med förödande effekter på den biologiska mångfalden. Se mer om detta nedan.

Artikelns egen sammanfattning säger "we identify carbon opportunity areas where removing relatively little pastured beef can result in substantial carbon sequestration, predominantly in high- and upper-middle-income countries. Removing this beef production may be compensated for by improving cattle management in sub-Saharan Africa and Brazil." Artikeln har överhuvudtaget inga beräkningar av köttkonsumtionen. Den enda gång köttkonsumtionen nämns är att man skriver att en minskad nötköttsproduktion i de rika länderna kan kompenseras genom minskad konsumtion, minskad export (EU är faktiskt nettoexportörer av nötkött) eller ökad import. I själva verket skriver artikelförfattarna, som synes av citatet, att den produktion som förloras genom igenplantering av betesmark helt kan kompenseras genom ökad produktion i Afrika och Brasilien. Det är också innebörden i artikelns rubrik: Opportunities for carbon sequestration from removing or intensifying pasture-based production.

Forskningsartikeln har heller inga beräkningar om kött i största allmänhet, inte heller om nötkött utan enbart om nötkött från betesmarker, och något resonemang om vegetarisk dag finns överhuvudtaget inte. Natursidans hemgjorda beräkningar stämmer heller inte alls med artikelns data. Nötkött utgör inte ens en fjärdedel av allt kött som konsumeras i världen utan 22 %. Den 13 procentiga minskningen som det talas om i artikeln handlar om nötkött från betesmarker. Man räknar med att cirka 55 % av allt foder som nötkreaturen äter kommer från betesmarker. Det betyder att det man räknat på i artikeln motsvarar 1,6 procent av världens köttproduktion (13%*55%*22%=1,6%).

Om man trots allt skulle göra en koppling till köttkonsumtionen så handlar det således om 5-6 dagar om året* då svenskar skall avstå från att äta kött från svenska naturbetesmarker, dvs just det kött som miljöorganisationerna säger att vi borde äta mer av. Däremot går det bra att käka allt annat kött, inklusive brasilianskt beteskött, med artikelns logik. Jag tror inte att någon av medierna som citerats har förstått detta.**

Om det låter för bra för att vara sant...

Man skall ha i åtanke att den påstådda kolbindningen är beräknad över en 75 årsperiod, så några ”chocksänkningar” är det inte alls frågan om. Det är också värt att notera att enligt artikelns beräkningar skulle resten av världens betesmark, dvs den som inte planteras med skog, under samma tid binda 165 miljarder ton koldioxid, dvs mer än nettoeffekten av att den föreslagna skogsplanteringens 125 miljarder ton. Den som vill twista budskapen skulle således kunna hävda att ”köttkonsumtionen ökar kolinlagringen” med stöd i denna artikel. Jag gör det inte.***

Tidningen Globals påstående om att igenplanteringen av betesmarker skulle “minska utsläppen” saknar helt stöd i artikeln på samma sätt som Klimatgranskarens ”chocksänkta utsläpp”. De gör sig skyldiga till samma hopblandning av att minska utsläppen och att binda in kol i olika former, ungefär som företagen, och regeringar, gör med sina påståenden om ”netto-noll”. Det är oftast bra att binda in kol i ekosystemen, men det är inte att minska utsläppen. I värsta fall är det bara en ursäkt för att fortsätta släppa ut.

Det är dock litet orättvist att lasta Natursidan och Global för att artikelns resultat har övertolkats. Redan kommunikationsavdelningen för New York-universitetet skruvar artikelns innebörd och en av de deltatagande forskarna, Johannes Piipponen, säger i pressmeddelandet att: “For many consumers in high-income regions, like Europe and North America, reducing excessive meat consumption benefits both their health and the environment. However, until now, it has remained rather unclear where the required decreases in production could begin.” Och i en annan artikel i Inside Climate News, säger artikelns huvudförfattare, Matthew Hayek att: “All the best science suggests that we need to be reducing beef consumption either way, in high and middle income countries,” De har båda sin fulla rätt att säga sådant, men det har inget med deras forskningsartikel att göra.

I själva verket har nötköttskonsumtionen inom EU minskat kontinuerligt under lång tid och var nästan 30 procent högre 1990 än nu. Detsamma gäller USA. Inte heller på global nivå har nötköttskonsumtionen ökat utan är i princip densamma nu som för 60 år sedan (se graf).  Om man rent generellt anser att “köttkonsumtionen” är för hög så handlar det inte om nötköttskonsumtionen och ännu mindre den del av nötköttskonsumtionen som kommer från betesmarker i rika länder. Lustigt nog brukar de som driver kampanj mot köttkonsumtionen i rika länder hävda att det är försumbara mängder nötkött som kommer från just betesmarker.

Utöver bristen på förståelse av hur viktiga de betande djuren är för den biologiska mångfalden ser jag rätt många svagheter i själva forskningen som redovisas i artikeln. Deras beräkningar bygger på att kolinnehållet i jorden ökar om man planterat skog på dem. Det finns gott om vetenskapliga artiklar som visar motsatsen eller att resultatet varierar kraftigt beroende på lokala förhållanden och typ av vegetation (vare sig gräsmarker eller skog är särskilt enhetliga begrepp). De har också använt utomordentligt låga värden för betesmarkernas produktivitet, vilket i sin tur påverkar deras beräkningar. De anser att dessa markers produktivitet är ungefär 1 ton torrsubstans per hektar, medan svenska beräkningar ligger på 2,8 ton per hektar. Och då är de svenska betesmarkerna knappast högproduktiva jämfört med andra europeiska betesmarker. 

Enligt forskarnas beräkningar produceras endast omkring 15 kg nötkött per hektar från de marker man föreslår skall beskogas. Det är en mycket lågt beräknad produktion och  en indikation på att många av markerna inte betas idag eller att markerna har så låg bördighet att man kan ifrågasätta om det kommer att växa någon skog att tala om. Det betyder också att artikelns utgångspunkt att ställa köttproduktion och kolbindning i skog mot varandra är tämligen meningslös. Det gör givetvis att effekten per kg kött blir desto större. Sannolikt producerar dessa 184 miljoner hektar mer kött från hjortar, gäss och vildsvin än från kor (detta stycke blev uppdaterat/rättat 4 december).  

Beräkningarna bygger på ett antagande om att den planterade skogen inte kommer att brukas eller avverkas alls, vilket är helt osannolikt. Om någon skog skall skyddas så är det resterna av ”naturskogar” snarare än plantager på betesmark. Efter vad jag kan förstå har forskarna inte heller tagit hänsyn till bränder, översvämningar, viltskador, insekter och sjukdomar och annat som kan påverka skogens förmåga att binda kol. Effekterna på kolsänkan av planterad skog blir därför helt annorlunda än författarnas teoretiska beräkningar.

Jag har också väldigt liten tilltro till den här typen av globala beräkningar som bygger på satellitanalyser och mycket kraftiga generaliseringar. Tidigare beräkningar av hur mycket kol som kan bindas genom skogsplantering har fått mycket kritik både för att de kraftigt överskattat vilka marker som kan beskogas och hur mycket kol (och hur stabilt) detta kan binda samt för att de inte diskuterat andra effekter.

Det är ingen bra idé att plantera igen betesmark i stor skala.

Det som artikeln föreslår har redan hänt. De europeiska naturbetesmarkerna har en mycket stor och värdefull biologisk mångfald och stora arealer har övergivits de senaste hundra åren. Mycket av detta har beskogats. Enligt EU:s nyligen antagna naturrestaureringslag skall ekosystemen restaureras. Detta inkluderar vidsträckta extensiva betesmarker och ett mosaiklandskap som ersatts av trädplanteringar. För Sverige handlar det om att kraftigt öka arealen naturbetesmarker och ängar. Precis hur mycket är oklart, buden går från några hundra tusen hektar till 2 miljoner hektar. Möjligen har det lett till mer kolbindning, även om det är tveksamt, och effekterna på den biologiska mångfalden är tveklöst negativ.

Forskningsartikeln gör också sken av att större delen av betesmarkerna i de tempererade klimaten är “naturligt skog”. Det är förvisso en utbredd uppfattning, men den saknar i stort stöd. Det mesta talar för att ett mosaiklandskap med omväxlande skog, gräs, hed, kärr med flera naturtyper är det mest naturliga tillståndet för stora delar av Europa. Stora hjordar av gräsbetande djur utrotades av människan och ersattes stegvis med betande idisslare.

Det finns givetvis områden där det kan vara en idé att plantera skog, men om det är den biologiska mångfalden och kolbindning man är intresserad av är det snarare åkermark som borde planteras, särskilt i områden med hög andel åkermark. Danmark har just beslutat att stimulera till ökad skogsplantering på åkermark. Däremot är det odelat negativt att plantera igen åkermark i de svenska skogs- och mellanbygderna, där all öppen mark ökar den biologiska mångfalden.

 

Jag har påtalat felaktigheterna för Natursidan, Klimatgranskaren och Global, ingen av dem har ändrat sina artiklar vid tidpunkten för denna publicering.

 

* Nu är ju kornas bidrag till kosten (både i Sverige och globalt) inte i första hand kött utan mjölk, men det verkar inte vare sig forskarna eller de citerade artiklarna bry sig om. 

** Artikeln handlar om kolbindning i ekosystemen och har inte räknat på andra utsläpp av växthusgaser från djuren, betesmarkerna eller skog, inte heller på förändringar i albedo som uppstår av skogsplantering.

*** Frågan om kolbindning i betesmark och huruvida den kan ”kompensera” för djurens utsläpp är minst sagt kontroversiell. Jag har skrivit om det här.   

Varför minskar konsumtionen av baljväxter när levnadsstandarden ökar?

Häromdagen höll jag ett föredrag på KSLA:s seminarium om baljväxter (dessa innefattar bland annat ärtor, bönor, lupiner och linser) med fokus på human konsumtion. Hela seminariet kan du höra här.OBS inlägget handlar om mogna baljväxter. När de odlas och äts som grönsaker, typ frysta gröna ärtor, haricot verts osv följer de en helt annan utvecklingskurva.

Mitt jobb var att ge en omvärldsspaning. Nedan några centrala delar av presentationen och en del utvikningar.

Som man kan se i tabellen har den totala produktionen i jordbruket ökat 259 % mellan 1961 och 2020, medan befolkningen ökat med 151 %. Allt prat om brist på mat är därför rent nonsens. Ser man till de olika produkterna är det två grupper som inte hållit takt med befolkningsökningen, rotfrukter (potatis, kassava mfl) och baljväxter (pulses på engelska). Detta reflekterar förändringar som sker när tillgången på mat blir bättre och levnadsstandarden ökar.

Den mest dramatiska ökningen är av oljeväxterna, och där döljer sig två baljväxter, sojabönor och jordnötter. Sojaodlingen har ökat 1200 % under perioden. Men sojan odlas inte för att konsumeras på samma sätt som bönor, linser och ärtor utan odlas för att framställa sojaolja och djurfoder. Det finns mycket mer att säga om soja, men jag har redan skrivit väldigt mycket och ofta om den, exempelvis här: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2024/01/hur-mycket-soja-ater-djuren.html 

Konsumtionen av baljväxter har minskat i hela världen och är lägst i de rika länderna. Även i det ”vegetariska” Indien minskar konsumtionen. 

Inom EU används huvuddelen av baljväxterna som foder

Inom EU, och i Sverige, används större delen av baljväxtsskörden som foder. Linser och kikärtor odlas nästan inte alls inom EU, trots att de mycket väl skulle kunna odlas. De är oftast importerade från Kanada, som trots sitt kärva klimat är världens största exportör av baljväxter. Dessa odlas huvudsakligen på mycket stora gårdar med mycket hög mekaniseringsgrad. Europas bönder kan inte konkurrera med kanadensarna.

För sojan är importberoendet ännu mycket större. Inte ens en tiondel av all soja som förbrukas inom EU produceras inom EU. Den som trots allt odlas används nästan uteslutande för humankonsumtion eftersom den marknaden betalar bättre.

De flesta EU-länder stöder - men inte Sverige

EU har under många årtionden stött odlingen av baljväxter och proteingrödor (med detta menas främst soja) och de flesta EU-länder utnyttjar dessa möjligheter till stöd. Dock inte Sverige som både är emot att EU skall ha sådana stöd och absolut inte vill ha dem i Sverige. Den svenska linjen – oberoende av vilka som för tillfället sitter i Rosenbad – är att ”marknaden skall bestämma” vad som odlas.

Det är ungefär samma mönster för stöd för soja, linser och kikärtor

 

Varför odlas det inte mer baljväxter?

Den helt avgörande orsaken till varför det inte odlas mer baljväxter, oavsett om det är för human konsumtion är att lönsamheten är alltför dålig jämfört med andra grödor (I Sverige främst vete som är det man jämför med, längre söderut främst majs). Den låga lönsamheten beror främst på låga skördar och osäkerhet i odling och skörd. När skördarna är låga slår också markpriserna igenom mycket på kilopriset och de europeiska markpriserna är för höga för att betalas med bönor. I de flesta EU-länder är markpriserna ungefär 10 gånger så höga som i exempelvis Kanada (Övre Norrland är den region i EU som har lägst markpriser, men där kan man heller inte odla bönor i kommersiell skala....).  

Det är endast med statligt stöd som odlingen av baljväxter har ökat inom EU och så var det också i Sverige under den period när vi inte hade en marknadsfundamentalistisk jordbrukspolitik, dvs innan 1990. Andra faktorer som eventuellt skulle kunna öka produktionen av baljväxter är förbättrad avkastning, ökade produktionskostnader i konkurrentländerna samt ökade kostnader för kvävegödsel. Baljväxter har ju den nästan unika egenskapen att de kan binda luftens kväve och om konstgödseln blir dyrare, vilket den kommer att bli om den skall bli fossilfri, så kommer baljväxternas konkurrensförmåga jämfört med andra växter öka betydligt. Redan nu är ju odlingen av baljväxter betydligt mer omfattande hos ekologiska odlare än hos deras konventionella kollegor.

Det framställs ibland som att det är ett problem att baljväxter används som foder och inte för human konsumtion. Men det finns ingen sådan motsättning. Matmarknaden betalar normalt sett betydligt bättre än fodermarknaden så finns det en efterfrågan och kvaliteten är god nog kommer bönderna sälja till human konsumtion. Det är också en fördel att det finns stora kvantiteter att välja och vraka från. Vissa baljväxter har ofta kvalitetsskador, exempelvis förstör insekten bönsmyg ofta skörden av åkerböna, men dessa bönor duger i alla fall som foder. Du kanske kommer ihåg att de gula ärtorna aldrig blev mjuka förra året. Det var litet av ett mysterium som jag inte tror man har rett ut ännu, men i vilket fall som helst var det tur att det fanns djur som kunde äta upp dessa otjänliga ärtor. Flera baljväxter skalas och skalet kan också användas till foder.

Hur skall vi öka konsumtionen – behöver vi göra det?

Konsumtionen då? Det var inte mitt uppdrag att prata om hur man skulle kunna öka konsumtionen. Men det var trots allt utgångspunkt för seminariet, så jag sade några ord i mitt inlägg och litet mer i den avslutande debatten. Och här skriver jag litet mer.

Baljväxter har inte några så unika egenskaper att vi måste äta dem. Allt vi kan få från dem kan vi också få från animaliska livsmedel, spannmål och andra vegetabilier i lagom blandning. Strängt taget är det få livsmedel vi måste äta, och mänsklighetens historia visar ju att vi kunnat leva gott på många olika kombinationer av råvaror. Den främsta fördelen med baljväxterna är i odlingssystemet och inte på tallriken.

Jag tror att baljväxterna skulle må bra av att inte marknadsföras med argument om deras hälso- eller miljöfördelar jämfört med kött, utan helt enkelt på sina egna meriter som goda livsmedel. Åtminstone tre olika former av maträtter med baljväxter har ökat i Sverige de senaste årtiondena, chili con carne, falafel och hummus. Intressant nog är de enkla, lågprocessade och traditionella matvaror/maträtter och inga tillkrånglade – och dyra – ärtproteinbiffar. Falafel och hummus passar också bra för snabbmat och plockmat vilka är två starka trender för hur vi äter, vilka delvis ersätter ”måltiden” (att jag inte gillar dessa trender är en annan sak). Utöver dessa har färdigkokta baljväxter på tetra ökat*, men det är nog (?) mest på bekostnad av de torra som numera knappt säljs alls. Denna förändring speglar också den minskade betydelsen av ”lagad mat”.

Ärtsoppans renässans?

I den svenska traditionen har baljväxter samsats alldeles utmärkt med kött i rätter som ärtsoppa och bruna bönor med fläsk, dessa är värda en renässans. Inger-Cecilia Mayer Labba visade på seminariet att ett intag av animalier tillsammans med baljväxter kraftigt ökade järnupptaget från baljväxterna, medan om man äter baljväxter utan animalier kan kroppen inte ta upp större delen av järnet. Även ur det perspektivet är det olyckligt att man framställer baljväxterna som ett alternativ till kött, särskilt som de som lyssnar mest på det budskapet är de som behöver järn allra mest.

Det är viktigt att vara litet ödmjuk inför det faktum att baljväxtskonsumtionen faller globalt i takt med ökat välstånd, samtidigt som konsumtionen av animaliekonsumtionen, vegetabilisk olja, frukt och grönsaker stiger. Jag avslutade min presentation med denna tabell.

Vad driver de förändrade kostmönstren?

I min analys drivs ökningen av animaliekonsumtionen (som i stora drag handlar om kyckling i de flesta länder och gris i Kina) av en produktion av jordbruksgrödor som kraftigt överstiger befolkningsökningen. Denna produktion ”måste” ta vägen någonstans och detta är till djuruppfödning, biobränslen eller industriprodukter (som man kan läsa ut av tabellen har andelen av åkerproduktionen som omvandlar till animalier dock minskat rätt kraftigt på sextio år). Med ökad animalieproduktion och -konsumtion och ökad levnadsstandard tappar baljväxterna sin viktiga roll i kosten och måste hävda sig helt på de rent kulinariska meriterna. Om man på olika sätt begränsade produktionen på åkrarna, skulle animalieproduktionen minska. Om denna begränsning skedde genom ekologisk odling eller andra metoder som utesluter eller kraftigt minskar konstgödselanvändningen skulle baljväxterna säkert öka i odling igen, både för foder och humankonsumtion.

Sammanfattningsvis ser jag den minskade rollen av baljväxterna (detsamma gäller rotfrukterna) i odling och konsumtion som ett uttryck för en omställning från ett samhälle som levde med ”naturliga” begränsningar i cirkulära system till ett samhälle drivet av extern fossil energi och linjära processer. Det är samma faktorer som driver matsvinn, förändringen av djurhållningen från effektiv resurscirkulation till linjär industriproduktion, övervikt och en mängd andra matrelaterade förändringar. Dessa kommer bara förändras på djupet om man ändrar de underliggande drivkrafterna och processerna.

 

* Företaget Bönland gör kokta bönor på burk, de enda svenska bönor som också konserveras i Sverige, medan böntetrorna görs långt härifrån (i Italien om jag minns rätt).  Utmärkta bönor!