(Denna artikel har tidigare publicerats i en kortare version i Ordfront Magasin)
Trots att
klimatet varit en av de dominerande frågorna under lång tid och det skrivits
spaltmil om frågan har det varit tunnsått med djupare analyser skrivna i
Sverige. Richard Hjort Warlenius bok
Klimatet, tillväxten och kapitalismen (Verbal 2022) är i mitt tycke ett av de
bästa försöken att resonera runt de olika strömningar som finns för hur vi
skall hantera klimatfrågan. Den borde vara obligatorisk läsning för de som ger
sig in i klimatdebatten. Han analyserar de tre olika diskurser som, mer eller
mindre tydligt uttryckt, finns i debatten: Grön tillväxt, grön ny giv och
nedväxt. Det senare är mycket svagt representerat i Sverige men är framträdande
i vissa länder. Dessa tre sätts i relation till fyra hypoteser som boken börjar
med: 1. Koldioxidutsläppen behöver minska radikalt om vi ska undvika katastrofala klimatförändringar.
2. Ekonomisk tillväxt leder till ökade koldioxidutsläpp.
3. Kapitalism är otänkbar utan ekonomisk tillväxt.
4. Kapitalismen kommer sannolikt inte att falla inom den tidsram vi har på oss för att åstadkomma drastiska utsläppsminskningar.
Om alla fyra
stämmer är det kört. Finns det en “lösning” så är det att någon eller några av
dem inte stämmer. Bokens uppdrag är därför att kritiskt granska alla fyra. Även
om Rikard Hjort Warlenius sannolikt hade sina aningar om var han skulle landa tycker
jag han gör att bra jobb med att behandla de fyra hypoteserna på ett rättvist
sätt.
En språklig notering: I denna artikel och i Richard Hjort
Warlenius bok används ordet tillväxt i sin klassiska ekonomiska betydelse. Den
mäts som bruttonationalprodukt (BNP). Ekonomisk tillväxt eller ekonomins
storlek uttryckt som BNP skall inte förväxlas med begrepp som ”utveckling”
”eller välstånd”. Det finns en omfattande kritik mot BNP-måttet. Kritiken
handlar för det mesta inte om att det är ett felaktigt mått på ekonomiers
storlek utan på att det inte svarar på om utvecklingen är bra eller dålig. Det
är en korrekt kritik men spelar i detta sammanhang ingen roll.
Jag diskuterar
inte den första punkten i någon större utsträckning. Om man inte anser att
klimatförändringarna är verkliga och att de i alla fall till största del
orsakas av utsläpp av (fossil) koldioxid blir ju de andra hypoteserna
ointressanta och det finns heller ingen mening med att läsa boken. Däremot tar
jag upp frågan om tidsaspekten i artikelns slut.
Den andra
hypotesen innebär att den enda realistiska möjligheten till en minskning av
utsläppen är att ekonomierna krymper, det som kallas för nedväxt (degrowth) om
det är ett resultat av en medveten handling och recession om det är en icke
önskad process. Nedväxtförespråkarna i Sverige är få medan de är betydligt mer
synliga i en del andra länder. Det finns också många olika sorter som lägger
olika mening i ordet.
Sverige är ett av
de (få) länder som brukar föras fram som bevis för att man kan minska utsläppen
även i en växande ekonomi. Under 1970- och 1980-talen minskade Sveriges
koldioxidutsläpp med 40 procent. Detta
drevs inte av någon klimatpolitik utan var ett resultat av utbyggnaden av
vattenkraft och kärnkraft. Dessa gjordes för att säkra den svenska industrins
och hushållens tillgång på billig el samt motiverades också av
säkerhetsöverväganden, något som blev ännu mer betydelsefullt efter de två
oljekriserna på 1970-talet. Utbyggnaden av kärnkraften får nog också ses som en
manifestation av ett framgångsrikt samhälles förmåga, som bygget av ett slott,
ett eifelltorn eller en månlandningar: vi kan tämja atomerna och skapa en
outsinlig energikälla. Visionen var att elektricitet skulle vara mer eller
mindre gratis. Detta gjorde också att affären redan från början var en i
huvudsak statlig angelägenhet – företagen kan ju inte tjäna pengar på det som
är gratis.
Minskningen av
utsläppen har varit mycket mindre under de följande årtiondena trots aktiv
klimatpolitik med koldioxidavgifter med mera. Många förklarar de svenska
utsläppsminskningarna som i huvudsak orsakade av att vi har flyttat utsläpp
utomlands, dvs att utsläppande industrier finns i andra länder och vi
importerar varor därifrån. Det finns gott om sådana exempel och det är inte
alls oväsentligt. I en allt mer globaliserad ekonomi är det relativt
meningslöst att föra fram ett lands utsläppsminskningar eller utsläppsökningar
som bevis för vare sig det ena eller andra. Men det räcker inte för att
förklara hela de utsläppsminskningar
som skett i Sverige.
Egentligen är det
rätt självklart att ekonomier inte måste förbränna fossila bränslen för att
växa. Förvisso finns det en mycket stark koppling mellan den framväxande
kapitalismen, den ekonomiska tillväxten och de fossila bränslena (Andreas Malms
Fossil Capital är intressant läsning i sammanhanget). Denna koppling beror på energins mycket
viktiga roll för den ekonomiska verksamheten. Energi är inte en produkt vilken
som helst utan intar en särställning tillsammans med mänskligt arbete som en
grundförutsättning för all ekonomisk verksamhet, kapitalistisk eller inte. Ja,
till och med det mänskliga arbetet handlar ju också om energi. Genom att
använda externa (dvs utanför våra kroppars metabolism) energiresurser har
mänskligheten skaffat sig miljarder energislavar. Annorlunda uttryckt så är energiomsättningen
per person motsvarande ett djur av ungefär 10 tons storlek. Fyra femtedel av denna energi är fossila
bränslen.
Återigen kan
Sverige vara ett intressant exempel. Den tidiga industrialiseringen (och
tillväxten) av Sverige skedde utan fossila bränslen utan drevs av vattenkraft,
vind (för transporter) och träkol. Vattenkraften moderniserades medan de andra
energikällorna konkurrerades ut av fossila bränslen när dessa blev billigare. Det
spelar inte någon som helst roll för företag eller kapitalister vilken
energikälla som driver fabriken så länge den är likvärdig.*
Men även för
energianvändningen är kopplingen till ekonomins storlek dynamisk och det är en
sak vad som händer på företagsnivå eller i ett helt land och en annan sak vad
som händer i den globala ekonomin som helhet. På ett liknande sätt som man
genom ny teknik eller bättre organisation kan få ut mer varor från en arbetare
kan man givetvis också få det från en viss mängd energi. Men att effektivisera
produktionen leder, i en fungerande marknad, till lägre priser. Dessa driver i
sin tur en ökad konsumtion som mycket väl kan äta upp hela effektiviseringen.**
Intressant nog leder inte effektiviseringar i sig inte heller till någon tillväxt
utan effekten på den ekonomiska tillväxten är också på systemnivå och inte på
företagsnivå. Jordbruket ger där värdefull insikt. Få branscher har
effektiviserat så mycket som jordbruket. Från att 70-80 procent av den
arbetsföra befolkningen sysslade med jordbruk för ett par hundra år sedan är
det i de moderna industriländerna bara ungefär en procent som gör det. Men
värdet av jordbrukets produktion har inte ökat alls i den takten, per capita
har den istället minskat kraftigt. Effekten av jordbrukets effektivisering på
tillväxten är istället att fler människor har kunnat ägna sig åt annan produktion.
Lika litet som
att utbyggningen av alternativa energikällor måste hota den ekonomiska tillväxten, lika litet innebär
utbyggnaden av andra energikällor att den fossila energin nödvändigtvis
minskar. Det finns indikationer på att utbyggnaden av förnyelsebar energi lägger
sig ovanpå den existerande förbrukningen av fossila bränslen snarare än att
ersätta den.*** På global
nivå är det otvivelaktigen så att utsläppen inte minskar medan tillväxten
fortsatt. Richard Hjort Warlenius påpekar att utsläppsintensiteten (utsläpp per
krona) trots allt minskar men att tillväxten är snabbare än
utsläppsminskningarna. Rent teoretiskt är det givetvis inte så att utsläppen måste öka bara för att ekonomin växer. Orsakssambandet
är dock, i min mening, snarare det motsatta: det är inte tillväxten som driver
utsläppen utan det är förbränningen av fossila bränslen (och de därmed
förbundna utsläppen) som har drivit tillväxten. Givetvis finns det en dynamik
här som gör att processen inte är helt enkelriktad, men på det stora hela blir
man fet för att man äter (för) mycket och inte tvärtom. Detta perspektiv har
stor betydelse för hur man ser på den framtida utvecklingen.
Samtidigt är det
ett faktum att den ekonomiska tillväxten och utsläppen samvarierar. Minskade
utsläpp sammanfaller med ekonomiska kriser av olika slag alltifrån oljekrisen
1973 till pandemin. Richard Hjort Warlenius påpekar dock att utsläppen
stabiliserades mellan 2014 och 2016 trots ekonomisk tillväxt och menar att det
visar att en absolut frikoppling av tillväxt och utsläpp är möjlig. Ett närmare
studium visar dock att användningen av kol minskade under denna
period medan användning av fossilgas ökade kraftigt. Kol har minst 50 procent högre utsläpp per energienhet
jämfört med fossilgas (detta inkluderar inte de avsevärda utsläpp av metan som
kan kopplas till fossilgasutvinningen). Så visst kunde man mäta en frikoppling
mellan utsläpp och tillväxt men inte en frikoppling mellan tillväxt och
användning av fossila bränslen.****
De fossila
bränslena har blivit allt dyrare att utvinna eftersom de lättåtkomliga
fyndigheterna av hög kvalitet redan har exploaterats och den fortsatta
produktionen kommer från fracking, oljesand, djuphavsfyndigheter. Till det
kommer de ökande miljökostnaderna för detta. Det finns starka samband mellan
höga energipriser och ekonomiska kriser. Det är lätt att se hur det senaste
årets inflation som i stort har orsakats av ökade energipriser har minskat
tillväxten och gjort folk fattigare. Allt talar för att de alternativa
energikällorna på systemnivå är dyrare att använda än de fossila bränslena. Att
solel och vindel är billiga vid själva källan är i sammanhanget inte särskilt
relevant, olja kostar heller inget där den ligger utan det är omvandlingen till
nyttig energi vid användning som räknas. Högre energipriser eller oregelbunden
energitillgång fungerar som en skatt utan motsvarande nytta och kommer därför
att dämpa tillväxten.
Det kan ju också
vara så att ersättningen av fossila bränslen har minskad
marginalavkastning/marginalnytta. Det vill säga att det finns vissa
tillämpningar (som elproduktion) där det är enkelt och nästan lönsamt redan
idag att göra det, medan det finns andra tillämpningar där kostnaderna är mycket
höga. I sammanhanget bör man också tänka på att en relativt stor del av de
fossila bränslena används som råvara i industriproduktion (plast, kemisk
industri, ammoniak osv) och inte som energikälla.
En annan viktig
fråga, som Richard Hjort Warlenius inte berör i särskilt stor utsträckning, är
den om resursutnyttjande. Det är en sak att frikoppla den ekonomiska tillväxten
från utsläpp av växthusgaser, det är en annan sak att frikoppla den ekonomiska
tillväxten från energianvändning och annat resursutnyttjande. Det materiella
fotavtrycket från alternativa energikällor och de system som de kräver är också
stora. Sedan 1970 har exempelvis Sveriges användning av biobränslen ökat med
350 procent och är numera betydligt större än vattenkraften, vindkraften och solenergin
tillsammans. Stora delar av biobränslena är importerade. Men det är svårt – och
knappast meningsfullt - att jämföra utrotandet av arter eller gruvor med ett
oljekraftverk. På global nivå är mänsklighetens resursuttag, oavsett hur man
mäter det, redan alltför högt. Det finns farhågor att klimatomställningen
kommer att ytterligare öka detta, i alla fall om omställningen drivs av
kraftfull utbyggnad av fossilfri energiproduktion i stil med det som planeras
för Sverige.
Egentligen är det
rätt enkelt: ekonomisk tillväxt drivs av arbete och omvandling av
naturresurser, det är det som kallas ”förädlingsvärde” och utgör grunden i BNP.
Även om tjänstesektorn påstås vara mindre resurskrävande så utgör den i väldigt
stor utsträckning stödfunktioner till varuproduktionen samt handel och distribution
av produkter. Det finns snarast ett omvänt förhållande att länder med en stor
andel tjänster förbrukar mer
resurser. Tjänster utgör exempelvis 80 procent av
BNP i USA. Arbete utan
resursanvändning skapar i princip ingen tillväxt, det är som att vi går hem och
städar åt varandra.
Alldeles
uppenbart är det att kapitalismen eller näringslivet inte kommer att driva
klimatomställningen trots alla fina ord. Visst finns det enskilda individer och
företag som gjort mycket, men på det stora hela styrs klimatomställningen i
första hand stigande kostnader för fossila bränslen och av politiken, i andra
hand av beteendeförändringar och först därefter av näringslivets egna
drivkrafter. Det är politiken som ligger bakom utbyggnad av solenergi och
vindenergi i princip över allt. Det var staten som drev både kärnkraften och
vattenkraftens utbyggnad i Sverige.
Min största
behållning (detta får ses i ljuset av att jag följt och deltagit i
omställningsdebatten i årtionden) av diskussionerna om tillväxten i Klimatet,
tillväxten och kapitalismen är den analys av vad nerväxtscenariona egentligen
skulle betyda. På ett liknande sätt som man rent matematiskt kan visa att en
fortsatt ekonomisk tillväxt leder till rent absurt resursutnyttjande så
granskar Richard Hjort Warlenius nedväxt på ett liknande sätt. Om man särskådar
de argument som framförs av bland annat Jason Hickel och Giorgos Kallis kan
utsläppen bara frikopplas maximalt fyra procent per år i förhållande till
BNP-utvecklingen. Om man kombinerar detta med den minskning av utsläppen på sju
procent per år som anses vara ett minimum för att klara 2-gradersmålet skulle
världsekonomin år 2050 behöva vara 61 procent mindre än 2020. Om man samtidigt
räknar med en världsbefolkning i storleksordningen 10 miljarder skulle BNP per
person i världen falla från 17 500 dollar till 3 500 dollar, ungefär som
Bangladesh idag. För att inte ännu fler människor skall kastas ut i absolut
fattigdom måste också större delen av krympningen ske i de rika länderna. Richard
Hjort Warlenius konstaterar att ”ingen politiker kommer att driva det, ingen
företagsägare kommer att acceptera det, och vanliga människor skulle inte
heller gå med på det”. Det är sannolikt att han har rätt i det. Om ekonomin
kommer att krympa så mycket så snabbt kommer det inte vara ett resultat av
frivilliga val utan av externa chocker.
Medan
nedväxtscenariona verkar politiskt omöjliga att realisera förefaller tanken på
att man kombinera fortsatt hög ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp vara ett
rent önsketänkande. Min sammanfattning
av den andra hypotesen är något mer pessimistisk än Richard Hjort Warlenius: 1.
Rent teoretiskt kan man ha fortsatt ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp av
växthusgaser. 2. Ekonomisk tillväxt är kopplat till användning/förbrukning av
naturresurser. 3. Det är oklart i vilken utsträckning den nuvarande ekonomin är
beroende av de fossila bränslena, men det mesta talar för att omställningen
från fossila bränslen kommer att kraftigt minska tillväxten, helt radera den
eller minska ekonomins storlek.
Vad gäller den
tredje hypotesen att kapitalism är beroende av ekonomisk tillväxt är jag helt
överens med Richard Hjort Warlenius. Det korta svaret är ja. Återigen är det
viktigt med definitioner, i det här fallet vad kapitalism är. Lustigt nog finns
det ingen definition som kan anses vetenskapligt och universellt accepterad. Richard
Hjort Warlenius använder definitionen att kapitalism är ”ett ekonomiskt system
baserat på privat ägande av produktionsmedlen i vilket tillverkning sker för
profit (vinst)”. På det stora hela sammanfaller det med min användning, med
skillnaden att jag anser att marknadsekonomin också är en central del av
kapitalismen och det som i ännu större utsträckning skiljer den från andra
system. Det är marknadsekonomin som gör kapitalismen
till ett system och inte bara spridda förekomster av kapitalister. Både konkurrensen och behovet av att göra vinst gör
att kapitalismen på systemnivå behöver tillväxt.
Det finns en
strömning som säger sig vara agnostiska i fråga om ekonomisk tillväxt samtidigt
som de förutsätter (alternativt förespråkar) en fortsatt kapitalism, exempelvis
Kate Raworth som förespråkar en ”munkekonomin” där ekonomin håller sig inom
planetens gränser. Men hennes syn på hur ekonomin fungerar bortser från de
grundläggande drivkrafterna och de maktförhållanden som är inbyggda i kapitalismen
skriver Richard Hjort Warlenius. Hon och andra ”ger sken av att vi lever i ett
samhälle som är rationellt, transparent och fullständigt formbart, som kan
anpassas till människors skiftande ideal, och där demokratins rådighet är
oinskränkt”.
Som så många
andra (exempelvis EU:s gröna giv) för Richard Hjort Warlenius fram att den gröna
omställningen kommer att skapa tillväxt, alternativt kräver tillväxt för att
kunna genomföras. Tyvärr är han inte alls grundlig i detta utan framför det som
en självklarhet. Men det är inte alls självklart. På hushållsnivå skapas ingen ytterligare
tillväxt för att jag lägger pengar på en ny elbil istället för på en ny
bensinare. Och om jag väljer att åka tåg och inte köpa någon bil alls eller
avstår från att flyga skapas inte heller någon tillväxt, tvärtom. På
företagsnivå skapas ingen tillväxt av att jag effektiviserar produktionen och
gör av med mindre energi, att jag ersätter gas med biogas eller gör fossilfritt
stål istället för vanligt stål. Detsamma gäller på samhällsnivå. De årliga
investeringarna (här avses verkliga investeringar och inte de finansiella
placeringar/spekulation som ofta kallas för investeringar) i Sverige motsvarar knappa 20 % av BNP, det mesta i form av investeringar i
näringslivet. Detta är mer än hela stadsbudgeten. Man kan givetvis styra om
delar av dessa investeringar till ”grön” teknik och infrastruktur om man så
önskar utan att det skulle få någon särskild effekt på tillväxten.
Man kan givetvis
tänka sig ett scenario där allt annat är lika och gröna investeringar läggs
ovanpå de vanliga investeringarna. Men erfarenheterna från de senaste
årtiondena är att det är mycket svårare än de flesta tror att skapa ekonomisk
tillväxt genom expansiv politik. I grund och botten krävs det ökad
produktivitet för att skapa ekonomisk tillväxt, annars blir det bara ökade
skulder och inflation. Och det finns inget som stöder tanken att förnyelsebar
energi ökar produktiviteten jämfört med deras fossila alternativ, snarare
tvärtom, vilket jag diskuterat tidigare.
*
Det är litet
svårt att följa Richard Hjort Warlenius resonemang i det sista kapitlet som
handlar om den politiska strategin som han rekommenderar. Han för in mängder av
begrepp och landar i en politisk realistisk klimatpopulism. Hans framställning präglas
starkt av föreställningen om att vi befinner oss i ett klimatnödläge. Även om
han hävdar att kapitalismen – och den ekonomiska tillväxten - är ohållbar är
det så bråttom att vi snarast skall betrakta dem som givna förutsättningar
(predikament) och försöka hantera utsläppen inom ramen för systemet. Ett
problem med nödlägesretoriken är den så lätt kan motivera dåligt genomtänkta
åtgärder, orättvisa åtgärder och inskränkningar i människors friheter och
rättigheter. Pandemin, gängvåldet, migrationen och krigen ger en försmak av
vilka åtgärder man kan motivera med krisretorik och dessa skrämmer mig lika
mycket som klimatförändringarna. Ett annat problem är att man lätt bortser från
de större sambanden eftersom huset står i brand och vi inte har tid att bry oss
om orsak och verkan eller långsiktighet.
Även om jag inte
tvivlar på att människan har orsakat global uppvärmning och även om jag inte
tvivlar på att det är en stor utmaning för mänskligheten och för mycket annat
liv om temperaturen tillåts stiga med flera grader, så delar jag inte riktigt
uppfattningen att det skulle vara kört med 2-3 graders temperaturökning – vi
verkar ju för övrigt hamna där trots alla varningar. Jag ser heller inte
klimatfrågan som en isolerad ingenjörsmässig utmaning utan som ett symptom på
en djupare samhällskris, grundad i ett överutnyttjande av det levande (som
symptomatiskt nog brukar kallas för naturresurser). Detta yttrar sig inte bara
i utsläpp av växthusgaser utan också som massutrotning och överladdning av
ekosystemen med reaktivt kväve med mycket mera. Då är trots allt insikten att kapitalismen inte
är ett långsiktigt hållbart system, vilket ju Richard Hjort Warlenius också
anser, mycket relevant och väsentlig.
Det betyder inte
att vägen fram är en våldsam revolution utan snarare bör man anamma den
strategi av grundläggande reformer som samtidigt minskar utsläppen, stimulerar
alternativ och leder till att den kapitalistiska tillväxten fasas ut. Richard
Hjort Warlenius nämner några sådan i boken. Man behöver givetvis inte göra
detta under banderollen “krossa kapitalet” men det är viktigt att det ändå
innefattar just sådana åtgärder som leder bort mot den kapitalistiska hegemonin
och som stegvis förändrar uppfattningen om vad som är politiskt möjligt. Det
betyder samtidigt att klimatåtgärder som exempelvis bygger på finansialisering
av utsläpp eller andra former av marknadsinstrument inte bör ingå i
verktygslådan.
Även om en mycket
snabb klimatomställning teoretiskt sett inte kräver kapitalismens avskaffande
är det min övertygelse att den kommer att leda till att kapitalismen som
samhällssystem förtvinar. En radikal klimatpolitik kan därför inte väja för
frågor om rättvisa och hur ekonomin styrs utan måste tvärtom aktivt bygga upp
alternativa ekonomiska mekanismer. Samtidigt tror jag att sannolikheten för att
en sådan radikal klimatpolitik kommer att drivas är väldigt låg, utan att det
snarare är ökade energikostnader som kommer vara den främsta drivkraften för förändring.
Avslutningsvis,
vår syn på klimatet och kapitalismen präglas i väldigt stor utsträckning av - ofta
icke uttryckta – värderingar och syn på vad som är meningen med livet och vad
vi skall ha ett samhälle till. Klimatet, tillväxten och kapitalismen berör
egentligen inte detta vilket gör att boken har en teknokratisk slagsida. Med
det sagt så är det ändå en mycket läsvärd bok.
*Återigen kan
Andreas Malms Fossil Capital vara en intressant läsning för att förstå varför
planerbarhet, flyttbarhet och kontroll är viktiga egenskaper hos energikällan.
Detta ser man ju också i dagens debatt. I den tidigare situationen av
elöverskott och en välfungerande elinfrastruktur var företagens intresse för
egen kraftproduktion mycket litet eftersom samhället tillhandahöll detta. Men i
takt med att elinfrastrukturen är överansträngd och priserna på el svänger
kraftigt blir det allt mer intressant för företagen att investera i egen kraftproduktion,
alternativt att sluta mycket långsiktiga avtal.
** Det finns en
rad andra mekanismer som gör att effektiviseringar sällan leder till
besparingar. Jag har utvecklat dessa i mer detalj i artikeln Hur ökad effektivitet leder till ökad
förbrukning.
*** Detta kan givetvis tolkas som att ökningen av
fossila bränslen skulle ha varit ännu större utan tillskotten av förnyelsebar
energi, men det går knappast att föra i bevis.
**** Man skall
också vara medveten om att utsläppsstatistiken (den är en summering av
nationell rapportering och inte bygger på mätningar av egentliga utsläpp) har
stora brister och metoder och schabloner ändras allteftersom vilket gör att
data för något eller några år måste tolkas med stor försiktighet.