Greenpeace missar målet

Greenpeace har inte många siffror rätt när de driver kampanj mot "den industriella djurhållningens metanutsläpp". Man kan kritisera den industriella djurhållningen för mycket, men just metanutsläppen är mer kopplade till extensivt uppfödda idisslare medan den mest industriella djurhållningen, kyckling, i princip inte släpper ut något metan alls. 

Jag har skrivit en debattartikel om detta i Altinget. En längre version finns nedan. 

Greenpeace driver i dagarna en kampanj och namninsamling mot jordbrukets metanutsläpp. Man skriver: ”Industriell djurhållning gör att jordbruket idag orsakar en fjärdedel av alla växthusgasutsläpp globalt... En stor del av jordbrukets utsläpp består av den superstarka växthusgasen metan.”

Men det finns många fel i detta. Hur stora jordbrukets utsläpp är beror mycket på hur man räknar. IPCC och den svenska klimatrapporteringen räknar inte in stora delar av jordbrukets utsläpp som tillverkningen av konstgödsel, drivmedel till traktorer eller de utsläpp som är inbäddade i jordbrukets alla maskiner och byggnader. I själva verket räknar man bara in utsläpp från djuren och marken, vilket givetvis får djurhållningens andel att se betydligt större ut än den är i verkligheten. Enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan FAO, släpper all djurhållning ut 6,19 miljarder ton koldioxidekvivalenter,  dvs 11,2 procent av de globala utsläppen. Av detta utgör metanutsläppen 2,8 miljarder ton, dvs ungefär 5 procent av utsläppen.

Det är oklart hur Greenpeace definierar “industriell djurhållning”. Om man med industriell menar en standardiserad produktion i stor skala och med linjära flöden är det utan tvekan kyckling och ägg som är den mest industriella animalieproduktionen, både i Sverige och globalt. Gris är huvudsakligen industriell även om småskalig grisuppfödning lever kvar i stora delar av östra och sydöstra Asien. Av de idisslande djuren, nötkreaturen, kameler, renar, getter, får med flera finns ett mycket stort antal djur som sköts i traditionella system och en mycket liten andel i rent industriella system. Av världens 4 miljarder tama idisslare uppskattas cirka en tredjedel skötas av ett hundratal olika herdefolk (pastoralister). Det är främst mjölkproduktionen som industrialiseras i snabb takt, både i Sverige och utomlands, men huvuddelen av världens mjölkproduktion kan inte klassas som industriell.

Det finns mycket man kan kritisera den industriella djurhållningen av fågel och gris för, men inte för metanutsläppen. Metanutsläppen handlar främst om idisslarna eftersom det är en helt naturlig del av deras matsmältning. Mycket högt räknat skulle man möjligen kunna hävda att metanutsläpp från industriell djurhållning står för två procent av de globala växthusgasutsläppen, sannolikt är det närmare en procent.

Kossan Borta (hon heter så) vårdar naturbetesmarker och släpper ut cirka 100 kg metan per år. Bort! säger Greenpeace

Industriell och intensiv djurhållning släpper ut mer koldioxid och lustgas per kilo produkt än mer extensiva system, medan de extensiva systemen släpper ut väldigt mycket mer metan per kilo produkt. Afrikanska kor på bete, vilket är det vanliga, släpper exempelvis ut ungefär sex gånger mer per kilo kött eller mjölk än europeiska kor. Även om de producerar mindre så är ändå de totala utsläppen från Afrikas kor dubbelt så stora som från de europeiska korna. Genom ett ensidigt fokus på minskning av metanutsläpp är det den minst industriella djurhållningen, svenska dikor, får och renar som betar naturbetesmarker, indiska heliga kor (en femtedel av världens kor!) och fattiga nomader som hamnar i skamvrån.

Greenpeace väljer att redovisa det mest negativa sättet (GWP-20) att räkna om metan till koldioxidekvivalenter. Om man väljer det mer vanliga (GWP-100) är metanets uppvärmande effekt en tredjedel så stor. Men båda sätten att räkna gäller för nya utsläpp av metan. Eftersom metan bryts ned på ett tiotal år i atmosfären orsakar inte konstanta metanutsläpp någon ytterligare global uppvärmning utan mängden som tillförs och bryts ned balanserar varandra. Detta är helt olikt koldioxid och gör att inget sätt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter ger en riktig bild av utsläppens effekt på klimatet.

Greenpeace påstår att antalet kor har ökat ”lavinartat” de senaste 50 åren. Men antalet kor har ökat med 50 % på femtio år medan befolkningen har ökat med 110 % under samma tid, det kan knappast uppfylla kravet på lavinvarning. I Sverige har antalet kor och deras metanutsläpp minskat kontinuerligt under hundra år, vilket gör att de inte alls bidrar till ytterligare uppvärmning.

Greenpeace verkar anta att om man slaktade ut alla idisslare så skulle man få en nettominskning av metanutsläpp motsvarande deras utsläpp. Men det stämmer givetvis inte. Biogent metan är en lika naturlig del av de biologiska kretsloppen som den koldioxid som vi andas ut eller syret vi andas in. Det gräs som inte längre betas av kor, kommer att ätas av vilda djur och insekter vilka också släpper ut metan. Om klimatet är fuktigt kommer det gräs som inte äts ruttna och bilda metan och om klimatet är torrt kommer det brinna och avge metan. Precis hur mycket vet varken jag eller Greenpeace. Idisslarna tillför också betydande mängder protein och annat nyttigt till livsmedelsystemet, långt mer än vad som finns i det foder de äter, till skillnad från de industriellt uppfödda djuren vilka är nettoförbrukare av mänskligt ätbart protein.

Greenpeace namninsamling syftar till att minska metanutsläppen till hälften de kommande 20 åren. Det är bra, men det finns ett enklare sätt att göra det på än att slakta ut renar, får eller kor: Om man avvecklar de fossila bränslena minskar man samtidigt metanutsläppen till hälften och man minskar samtidigt de stora utsläppen från tillverkning och användning av konstgödsel.

 

Är vi redskap åt imperialistiska bakterier?

Det verkar finnas ett behov hos de flesta (människor) av att människan skall vara unik. Många kopplar också detta till tankar om att vi därför har rätt att exploatera naturen och andra arter på en rad olika sätt. I Biocivilizations – A new look at the science of life (Chelsea Green 2023), hävdar Predrag Slijepčević att vi inte alls är unika, och inte heller så allsmäktiga som vi tror.

Som titeln antyder handlar boken om biologiska civilisationer. Slijepčević identifierar vad som vi normalt sett sammankopplar med en civilisation; kommunikation (språk), jordbruk, konst, läkekonst, vetenskap och ingenjörskonst och visar med en rad exempel att även relativt enkla organismer verkar kunna bemästra alla eller flera av dessa. 

“Human civilization is the tip of the iceberg; all forms of civilized behaviour, from art to medicine to engineering, can be identified in cultures developed by other species.”

Inte ens städer som brukar anses vara civilisationers främsta uttryck (själva ordet civilisation kommer också från ett ord för stad) är något unikt mänskligt. Myror och termiter bygger städer som kan tävla med människans om man tar hänsyn till deras storlek och Slijepčević tycker även att biofilm av bakterier kan betraktas som en sort städer med en historia på tusentals miljoner år.  

Slijepčević är inte imponerad av vad vi åstadkommit och är inte ens säker på att vi skall ta åt oss äran för våra framsteg. Med tanke på att människan bara existerat ett ögonblick i världens historia och att vi, tillsammans med så gott som alla andra arter kommer snart vara utplånade är det rätt förmätet att tro att vi är så smarta. De som är riktigt smarta, och som överlevt åtminstone fem massutdöenden och säker också det sjätte, är bakterierna. Vi och andra flercelliga organismer är också bärare av mängder av bakterier. Om och när människor flyger till Mars så är vi kanske främst redskap för bakteriernas galaktiska imperialism!

Syftet med Slijepčević resonemang verkar i första hand handla om att att få oss människor mer ödmjuka.  Jag är inte helt övertygad av Slijepčević resonemang, men låt oss anta att han har rätt och det finns många andra arter som är lika utvecklade som oss. Spelar det någon egentlig roll? Är det bara om andra arter står på vår nivå som vi bör vara ödmjuka? Kan vi inte vara unika samtidigt som andra arter också är unika på sina sätt. I själva verket är det en viss uppsättning av unika egenskaper som definierar en art. Att vara unik är inte att vara bättre, eller sämre.

Jag håller helt med Slijepčević att vi människor behöver vara mer ödmjuka men det är inte i för att vi inte är unika utan för att 1) andra arter "har lika stor rätt" att leva som vi har och 2) vi är inte alls så mäktiga som vi tror. Jag delar Slijepčević kritik mot användningen av begreppet Antropocene på ett sätt som betyder att människan nu har kontroll över planetens framtid.* 

I vår bok Det levande skriver vi bland annat: 

"Naturen och planeten agerar och skapar förutsättningar för oss och kan dra mattan undan våra fötter, på grund av vad vi g jort (som klimatförändringarna) eller utan någon särskild orsak. Insikten att vi inte kan kontrollera allt är svår att omsätta i någon handling, men den manar till en större ödmjukhet." 

Samtidigt så är det svårt att finna ledning för hur mänskligheten skall förhålla sig till det andra levande i dessa resonemang. Att vi bryr oss mer om våra artfränder än om andra arter - och allra mest om vår familj - är ju inget konstigt, det gör ju andra arter också. Det är i mitt tycke en illusion och inte ens önskvärt att vi skall omfamna allt liv på samma sätt som vi omfamnar vår barn. Vi bör nog också i framtiden bekämpa virus eller rovdjur som tänker döda vårt barn och vi både kommer och bör äta andra organismer, växter eller djur utan att plågas av dåligt samvete. Däremot bör vi känna tacksamhet, också något vi diskuterar i Det levande.

Om man anser att vi har ett ansvar för att inte utrota andra arter eller förändra klimatet så har vi redan tillskrivit oss unika egenskaper och ett unikt ansvar, vi förväntar oss inte att några andra arter skall ta denna typ av hänsyn, och de gör det heller inte. Det första massutdöendet på jorden orsakades exempelvis av cyanobakterier (brukar kallas blågröna alger) som utvecklade fotosyntes och kraftigt förändrade atmosfärens sammansättning. De arter som vi kallar invasiva bryr sig inte om att de tränger undan andra arter - och tro inte att invasiva arter är något som uppstod med människan, de har alltid funnits. Redan när vi säger att andra arter har rätt att leva har vi egentligen tagit på oss gudarnas skor att avgöra vad som är rätt eller fel.   

Frågan kvarstår hur man skall använda insikten om att vi inte är unika och att vi inte har tillnärmelsevis så mycket makt som vi inbillar oss. Och på ett mer praktiskt plan, vad betyder det när jag odlar, föder upp djur, fiskar, bedriver skogsbruk eller bara är i naturen?  

* Jag är också skyldig till att använda mig av uttryck av denna hybris exempelvis genom att använda begreppet "planetskötare", redan i min bok Trädgården Jorden 2010.