Är vi redskap åt imperialistiska bakterier?

Det verkar finnas ett behov hos de flesta (människor) av att människan skall vara unik. Många kopplar också detta till tankar om att vi därför har rätt att exploatera naturen och andra arter på en rad olika sätt. I Biocivilizations – A new look at the science of life (Chelsea Green 2023), hävdar Predrag Slijepčević att vi inte alls är unika, och inte heller så allsmäktiga som vi tror.

Som titeln antyder handlar boken om biologiska civilisationer. Slijepčević identifierar vad som vi normalt sett sammankopplar med en civilisation; kommunikation (språk), jordbruk, konst, läkekonst, vetenskap och ingenjörskonst och visar med en rad exempel att även relativt enkla organismer verkar kunna bemästra alla eller flera av dessa. 

“Human civilization is the tip of the iceberg; all forms of civilized behaviour, from art to medicine to engineering, can be identified in cultures developed by other species.”

Inte ens städer som brukar anses vara civilisationers främsta uttryck (själva ordet civilisation kommer också från ett ord för stad) är något unikt mänskligt. Myror och termiter bygger städer som kan tävla med människans om man tar hänsyn till deras storlek och Slijepčević tycker även att biofilm av bakterier kan betraktas som en sort städer med en historia på tusentals miljoner år.  

Slijepčević är inte imponerad av vad vi åstadkommit och är inte ens säker på att vi skall ta åt oss äran för våra framsteg. Med tanke på att människan bara existerat ett ögonblick i världens historia och att vi, tillsammans med så gott som alla andra arter kommer snart vara utplånade är det rätt förmätet att tro att vi är så smarta. De som är riktigt smarta, och som överlevt åtminstone fem massutdöenden och säker också det sjätte, är bakterierna. Vi och andra flercelliga organismer är också bärare av mängder av bakterier. Om och när människor flyger till Mars så är vi kanske främst redskap för bakteriernas galaktiska imperialism!

Syftet med Slijepčević resonemang verkar i första hand handla om att att få oss människor mer ödmjuka.  Jag är inte helt övertygad av Slijepčević resonemang, men låt oss anta att han har rätt och det finns många andra arter som är lika utvecklade som oss. Spelar det någon egentlig roll? Är det bara om andra arter står på vår nivå som vi bör vara ödmjuka? Kan vi inte vara unika samtidigt som andra arter också är unika på sina sätt. I själva verket är det en viss uppsättning av unika egenskaper som definierar en art. Att vara unik är inte att vara bättre, eller sämre.

Jag håller helt med Slijepčević att vi människor behöver vara mer ödmjuka men det är inte i för att vi inte är unika utan för att 1) andra arter "har lika stor rätt" att leva som vi har och 2) vi är inte alls så mäktiga som vi tror. Jag delar Slijepčević kritik mot användningen av begreppet Antropocene på ett sätt som betyder att människan nu har kontroll över planetens framtid.* 

I vår bok Det levande skriver vi bland annat: 

"Naturen och planeten agerar och skapar förutsättningar för oss och kan dra mattan undan våra fötter, på grund av vad vi g jort (som klimatförändringarna) eller utan någon särskild orsak. Insikten att vi inte kan kontrollera allt är svår att omsätta i någon handling, men den manar till en större ödmjukhet." 

Samtidigt så är det svårt att finna ledning för hur mänskligheten skall förhålla sig till det andra levande i dessa resonemang. Att vi bryr oss mer om våra artfränder än om andra arter - och allra mest om vår familj - är ju inget konstigt, det gör ju andra arter också. Det är i mitt tycke en illusion och inte ens önskvärt att vi skall omfamna allt liv på samma sätt som vi omfamnar vår barn. Vi bör nog också i framtiden bekämpa virus eller rovdjur som tänker döda vårt barn och vi både kommer och bör äta andra organismer, växter eller djur utan att plågas av dåligt samvete. Däremot bör vi känna tacksamhet, också något vi diskuterar i Det levande.

Om man anser att vi har ett ansvar för att inte utrota andra arter eller förändra klimatet så har vi redan tillskrivit oss unika egenskaper och ett unikt ansvar, vi förväntar oss inte att några andra arter skall ta denna typ av hänsyn, och de gör det heller inte. Det första massutdöendet på jorden orsakades exempelvis av cyanobakterier (brukar kallas blågröna alger) som utvecklade fotosyntes och kraftigt förändrade atmosfärens sammansättning. De arter som vi kallar invasiva bryr sig inte om att de tränger undan andra arter - och tro inte att invasiva arter är något som uppstod med människan, de har alltid funnits. Redan när vi säger att andra arter har rätt att leva har vi egentligen tagit på oss gudarnas skor att avgöra vad som är rätt eller fel.   

Frågan kvarstår hur man skall använda insikten om att vi inte är unika och att vi inte har tillnärmelsevis så mycket makt som vi inbillar oss. Och på ett mer praktiskt plan, vad betyder det när jag odlar, föder upp djur, fiskar, bedriver skogsbruk eller bara är i naturen?  

* Jag är också skyldig till att använda mig av uttryck av denna hybris exempelvis genom att använda begreppet "planetskötare", redan i min bok Trädgården Jorden 2010.