Naturen är ingen marknad

"Naturhänsyn i brukande är mycket sällan lönsamt. Det är inte lönsamt med hyggesfritt skogsbruk, tvärtom, man får vara glad om det går plus minus noll. Det är inte lönsamt att bruka ett småskaligt mosaiklandskap, precis som det inte är lönsamt att odla en mångfald av grödor. Mindre odlingsplättar och fler grödor tar helt enkelt längre tid att sköta om och är svårare att mekanisera. Det är inte lönsamt att ha mer ogräs i åkern eller att låta gäss och vildsvin äta delar av skörden. Det är inte lönsamt att låta korna gå ute och beta jämfört med att ha dem inne och föda upp dem med kraftfoder. Det är inte lönsamt att låta skogen i Amazonas stå eller att skydda fisken i havet, men inte heller att bedriva agroforestry (jordbruk integrerat med odling av träd, trädjordbruk) eller uthålligt, småskaligt kustfiske.”

 

skriver vi i Det levande. Man kan tackla detta på flera olika sätt.

I dagens Uppsala Nya Tidning har vi en debattartikel där vi diskuterar de olika marknadsinstrument som växer fram eller föreslås för att skapa ”affärsmodeller” för naturvård och klimatreglering. Några sådana exempel: 

• I höstas föreslog Skogsstyrelsen i en rapport att man skall utveckla nya affärsmodeller som gör ”skogar med höga naturvärden till en lika naturlig del av marknadsekonomin som skogsprodukter”.
• Swedbank har just köpt de första svenska biodiversitetskrediterna.
• Representanter för LRF och Södra Skogsägarna föreslog nyligen att man skulle införa ”artpremier” där skogsägare skulle få betalt så länge en namngiven art fortfarande väljer att vistas på den aktuella marken.
• Numera kan man ”investera” i noshörningsobligationer där man får 9,2 procents ränta om antalet noshörningar i en nationalpark i Sydafrika ökar med mer än fyra procent på fem år.
• Det finns sedan länge marknader för ekologisk kompensation där man möjliggör exploatering av naturen på en plats genom att kompensera för skadorna någon annanstans.
• Klimatkompensation är en mer känd variant av detta där man kompenserar växthusgasutsläpp genom att binda kol på annan plats. 

Vi diskuterar i artikeln om dessa fungerar. I många fall gör de inte det: En internationell genomgång av 32 utvärderingar av ekologisk kompensation visar att i endast en tredjedel av fallen har åtgärderna varit tillfredsställande. En internationell granskning av världens största tjänst för klimatkompensation, Verra, visade att inte ens en tiondel av deras klimatkompensationsprojekt i regnskogen höll vad de lovade.

Det kan också finnas motsättningar mellan naturvård och andra värden på samma sätt som det finns en intressekonflikt mellan virkesproduktion och miljö. I en riktig urskog kan det exempelvis vara väldigt svårt att ta sig fram där döda träd ligger huller om buller. När man restaurerar en våtmark så är det inte samma vattennivå som är bäst för klimatet och för fågellivet, grodor och fiskar. Vad händer när den art som skogsägarna får betalt för att skydda, jagas på grannfastigheten, eller när naturturismen stör häckande fåglar?

Det finns mycket mer att säga om hur dessa så kallade marknadslösningar fungerar och vi diskuterar det ingående i ett av bokens slutkapitel. Men den tunga invändningen mot att miljö- natur- och klimatvården i större utsträckning ska kommersialiseras är dock att det stärker föreställningen att en hotad art eller ett landskap har ett specifikt monetärt värde och därför är utbytbart mot andra varor och tjänster som en t-shirt, en hårklippning eller en bil. Att formulera naturens ”värde” i pengar eller andra marknadstermer, leder därför ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste tvärtom överge allt språkbruk som klär naturen i ord som ”investering” och ”kapital”. Marknadslösningar innebär också förr eller senare att ägandet och kontrollen av naturen flyttas från det allmänna till privata företag.

De flesta av oss förstår instinktivt att det inte är en god idé att föra in alla aspekter av mänskligt liv i marknader. De flesta tycker inte att man skall köpa och sälja barn och kärlek och det mest värdefulla i livet, familj, vänskap och självförverkligandet ligger utanför marknadsekonomin. På samma sätt bör vi resonera om vår relation till det levande i stort. I inledningen av artikeln diskuterar vi att det inte är lönsamt med naturhänsyn. Men istället för att göra det lönsamt genom att införa låtsasmarknader kanske vi skall ifrågasätta om det verkligen är ”lönsamhet” som skall definiera vår relation med det andra levande.

”felet är kanske inte alls att det inte är lönsamt utan att vi är så besatta av lönsamhet. Är det verkligen lönsamheten som ska fortsätta att styra oss om vi vill sköta vår del av naturen på ett bättre sätt än vad vi gjort hittills?” skriver vi i Det levande.

 

Vi avslutar artikeln i UNT med ”det kan det vara relevant att ge skogsägare bidrag för att driva hyggesfritt eller skydda arter på samma sätt som man ger bönder stöd för att driva ekologiskt lantbruk eller hävda naturbetesmarker. Men man behöver inte kalla ekonomiska styrmedel för marknadsekonomi eller affärsmodeller, lika lite som vi kallar studielån, bostadsbidrag eller arbetslöshetsersättning för affärsmodeller. Framför allt skall vi inte göra det till varor, tjänster eller produkter som kan säljas på en marknad.”