Det metaboliska matsvinnet

Jag har kommit på mig själv med att äta upp all mat som lagats för att undvika svinn. Men minskar det verkligen svinnet?

Det metaboliska matsvinnet – det som äts för mycket - är i samma storleksordning som allt annat matsvinn i konsumentled. Frågan är varför det uppmärksammas så litet medan det som slängs i soporna eller avloppet ständigt diskuteras. I den kartläggning av maten och jordbrukets kolcykel som jag nyligen slutförde åt KSLA (rapport, data och presentation är tillgängliga här) fick jag fram värden som visar att överätningen är ungefär lika omfattande som mängden mat som slängs. Frågan är om vi inte angriper matsvinnsproblematiken i fel ände? 

Mängden livsmedel som levereras (handlas) till konsument och andra slutanvändare (restauranger, storkök och så vidare) motsvarar ungefär 3 200 kcal per dag. Det verkliga dagliga intaget ligger enligt mina beräkningar på ungefär 2600 kcal per dag. Med tanke på att relativt stora delar av befolkningen är överviktig är det ett rimligt resultat. Det stämmer också väl med beräkningarna för människans utsöndringar. Allt som konsumeras skall ju också komma ut antingen som avföring eller utandning eller resulterar i förändrad biomassa. Sannolikheten i uppskattningen har också bekräftats av Livsmedelsverket samt av en oberoende expert. Vårt egentliga behov ligger snarare runt 2100 kcal per dag.

Det betyder att svinnet innan konsumentens mun motsvarar 600 kcal samt det metaboliska matsvinnet, dvs det som äts för mycket, motsvarar 500 kcal per person och dag. Med tanke på att en rätt stor del av matsvinnet innan munnen är ”oundvikligt”, dvs sådant som man normalt sett inte äter; skal, kaffesump, ben, stekflott är det metaboliska matsvinnet minst lika stort som det som slängs.*

Utöver dessa beräkningar visar mina beräkningar att matsvinnet innan munnen måste vara avsevärt högre än Naturvårdsverkets beräkningar. Enligt Naturvårdsverket uppgår det totala matavfallet i hushåll och restaurang drygt 1 miljon ton, dvs 100 kg per person. Det motsvarar 10 procent av maten. Mina resultat tyder på att svinnet innan munnen är minst det dubbla.

Man kan tycka att dessa resultat pekar ut konsumenterna som de som har de största ansvaret för matsvinnet. Men det tycker jag bygger på en felaktig analys. Givetvis kan man alltid skylla allt på konsumenten, men faktum är att alla aktörer innan konsumenten gör sitt bästa för att hen skall köpa så mycket som möjligt. Att köpa är konsumentens roll i en marknadsekonomi. Om det köpta sedan slängs eller bidrar till övervikt och fetma struntar de som säljer blankt i. Att maten samtidigt blivit så billig på grund av industrialiseringen av jordbruket, djurhållningen och livsmedelsindustrin förstärker givetvis detta. 

En alldeles färsk analys av livsmedelshandeln i Storbritannien konstaterar att denna driver matsvinnet:

”left us with a food system characterised by over-purchasing, over-eating, over-production and waste. Food is transferred to store cupboards in consumers’ homes and then left unused; empty calories are stored in our bodies; and edible food often ends up in bins.”

Med den bakgrunden är det svårt att förstå varför inga av alla dessa handlingsplaner och initiativ för minskat matsvinn innehåller åtgärder som helt enkelt syftar till att försäljningen av mat skall minska. I stället ägnas det stor energi åt att få konsumenterna att köpa mer av sådant som annars skulle slängas, vilket ofta bara flyttar svinnet från butiken till konsumenten. 

Man brukar tala om nudging (lätt knuff) för att få konsumenterna (du och jag alltså) att göra rätt. Men verkligheten är ju att samtidigt som vi påminns att slänga mindre mat så vallas vi ett matsystem vars främsta syfte är att vi skall köpa mer. 

 

 

* Nästan samtidigt med min rapport publicerades forskningsartikeln The climate impact of excess food intake - An avoidable environmental burden av Niina Sundin med flera. Den beräknar det metaboliska matsvinnet genom att beräkna hur energi som finns i befolkningens övervikt. De kommer fram till att överkonsumtionen motsvarar 480 000 till 710 000 ton mat, dvs värden lägre än mina resultat, men likväl så höga att de bekräftar att det metaboliska matsvinnet är så stort att det förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.