Ny metanmatematik

Påståenden som att utsläppen från ett kilo nötkött motsvarar att köra en bensinbil 12-15 mil är helt ovetenskapliga eftersom de inte tar tillräcklig hänsyn till skillnaderna i vilka gaser de släpper ut. Om man fryser metanutsläppen på nuvarande nivå kommer de att bidra marginellt till fortsatt temperaturökningarna, medan fortsatta koldioxidutsläpp på dagens nivå leder snabbt mot kraftigt ökade temperaturer. Att minska förbränningen av fossila bränslen är och förblir det centrala för att minska den framtida globala uppvärmningen. Som grädde på moset får man kraftigt minskade metanutsläpp på köpet.

Bortsett från alla andra svagheter som finns i livscykelanalyserna gör omräkningen av metanutsläpp till koldioxidekvivalenter resultaten gravt missvisande. Detta leder till att påståenden som att utsläppen från ett kilo nötkött motsvarar att köra en bensinbil 12-15 mil är rent nonsens och att jämförelser mellan olika livsmedels klimatpåverkan är felaktiga.

När man gör livscykelanalyser för klimatpåverkan har man oftast uttryckt metanets klimatpåverkan i ”koldioxidekvivalenter” genom användning av metriken GWP-100. Problemet med detta är tiden och gasernas livslängd i atmosfären. I ett kort tidsperspektiv orsakar metan mycket kraftigare uppvärmning än koldioxid, men eftersom metan bryts ned snabbt i atmosfären är effekten kortvarig, medan koldioxidens utsläpp ackumulerar år från år. Den verkliga uppvärmningseffekten av metan skiljer sig dramatiskt från de värden GWP-100 ger i alla lägen utom när metanutsläppen ökar i en viss stabil och jämn takt. På senare tid har detta uppmärksammats i en rad vetenskapliga artiklar (till exempel Cain et al 2019 och Smith et al 2021).

Enligt GWP-100 motsvarar konstanta metanutsläpp en kraftig fortsatt uppvärmning, medan den verkliga effekten på klimatet är nästan obefintlig*.

Om utsläppen minskar blir bristerna i GWP-100 ännu mer tydliga. Enligt GWP-100 skulle, säg halverade, metanutsläpp fortsatt bidra till kraftig global uppvärmning år efter år, medan den verkliga effekten är att de skulle leda till en mycket snabb temperatursänkning. I själva verket är minskade metanutsläpp att jämföra med negativa koldioxidutsläpp.

Den senaste IPCC rapporten ägnar mycket utrymme åt de olika metriker (sätt) att uttrycka metanets klimatpåverkan på och konstaterar att GWP-100 för att uttrycka metanets klimatpåverkan på mycket sällan ger rätt resultat. (kapitel 7. sid 124-125). IPCC:s egna klimatmodeller använder sig inte av denna typ av koldioxidekvivalenter. 

Vad betyder detta i praktiken?

Låt oss titta på korna, eftersom de ofta står i skottgluggen och metan är deras främsta bidrag till den globala uppvärmningen enligt GWP-100 beräkningar.

Ökade metanutsläpp från kor bidrar till fortsatt global uppvärmning

Om metanutsläppen ökar, oavsett var de kommer från, kommer det leda till en ökning av den globala temperaturen. Metanutsläppen från all världens idisslare har gått från 65 000 kton 1961 till 100 000 kton 2019 (FAOSTAT). Utsläppen ökar därmed betydligt långsammare än befolkningen, och utsläppen av metan från idisslare har minskat med 35 % per capita sedan 1961. Det är därför rimligare att diskutera dessa metanutsläpp som en effekt av befolkningsökningen i första hand, snarare än en effekt av folks konsumtion av mjölk och kött.

Nötköttskonsumtionen per capita har heller inte ökat under samma period, medan mjölkkonsumtionen ökat något.  

Svenska kors metanutsläpp bidrar inte till den globala uppvärmningen

Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor. Idag finns det en halv miljon vuxna kor. De svenska kornas metanutsläpp har inte ökat de senaste hundra åren utan har tvärtom minskat (Kander 2007). Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning.

Kolinlagring i betesmark och vallodling gör stor klimatnytta

Diskussionen om balansen mellan den kolinlagring i mark som sker i samband med vallodling eller bete och metanets klimatpåverkan förändras också när man tar hänsyn till metanets korta livslängd. Det är väl fastlagt att kol kan lagras in i betesmark och vid odling av vall, flerårigt foder till kor, får och hästar. Under svenska förhållanden anses vallodling leda till inlagring av cirka 2 ton koldioxid per år och betesmark ett par hundra kilo.** I flera rapporter (till exempel Kor och Klimat och Grazed and Confused) påstås att denna inlagring av kol inte kan motverka metanutsläppen, men det bygger på två felaktiga förutsättningar. Den första är att man använder GWP-100 för att räkna om metanutsläpp till koldioxid och den andra är att kolinlagring mark är högst temporär och klingar av efter några årtionden. Verkligheten är precis tvärtom: Om vi betraktar en bit betesmark avgörs hur många kor som kan födas på den marken av markens produktivitet. Om vi inte gödslar marken (huvuddelen av världens betesmarker gödslas inte) kommer metanutsläppen att vara konstanta från de kor marken föder och bidrar därför inte alls till den globala uppvärmningen (tvärtemot vad de flesta tror har heller inte arealerna gräsmark ökat i världen utan är mer eller mindre desamma som för 150 år sedan). Samtidigt finns det inga bevis för att kolinlagringen upphör. De svenska betesmarker som binder kol har ju redan varit betesmarker i hundratals, ja i många fall tusentals år och fortsätter att binda kol. På global nivå anges också mycket högre värden för kolinlagring i betesmark än de svenska. Detsamma gäller odlingen av vall på de svenska åkrarna. Med tanke på att antalet kor inte ökat så bidrar deras metanutsläpp inte till någon uppvärmning alls, samtidigt som kolinlagring i vall och betesmark motsvarar minst 2 miljoner ton koldioxid per år.  

Intensiv produktion är inte nödvändigtvis klimatsmart

Skillnaden mellan metan och koldioxid påverkar inte bara hur man ska se på köttet eller mjölkens växthusgasutsläpp utan också för hur man värderar olika sätt att hålla korna på. Precis som för oss människor går en stor del av kornas mat åt till att hålla igång kroppen. Om kon producerar mycket mjölk eller om kalven växer snabbt så går det givetvis åt mer foder, men per liter mjölk eller per kilo kött går det åt mindre foder när avkastningen ökar. Det är också det främsta skälet till att uppfödningen har blivit mer intensiv, uppfödarna vill ju spara på foder. Samtidigt så innebär den intensivare produktionen i de allra flesta fall ökade utsläpp av koldioxid och lustgas. Inomhusuppfödda tjurar som äter mycket kraftfoder och aldrig får gå ut, växer snabbt och släpper ut mycket mindre per kilo kött än kor som lever på bara bete och hö enligt livscykelanalysernas matematik. Men det resonemanget ställs på ända om man tar hänsyn till metanets korta livslängd. Det påverkar också hur man rankar klimatpåverkan av kött från idisslare i förhållande till kött från de enkelmagade djuren gris och kyckling.

*

Men måste vi inte minska metanutsläppen snabbt?

En minskning av metanutsläppen ger en betydligt snabbare effekt på klimatet än en minskning av koldioxidutsläppen. Detta har gjort att många drar slutsatsen att det är mycket viktigt att snabbt minska metanutsläppen, exempelvis en nyligen publicerad rapport av UNEP. Men även om metan orsakat en relativt stor andel av de historiska temperaturökningarna, är IPCC:s scenarion mycket tydliga med att det är koldioxidutsläppen som är helt avgörande för om man skall kunna begränsa den framtida globala uppvärmningen.

Det finns de som anser att man kan ”köpa tid” genom att minska metanutsläppen. Frågan är vad den tiden skall användas till: de forskare från Chalmers som oftast syns förespråka en vegansk kost skriver exempelvis i en artikel 2017 att man genom att slakta ut alla idisslare skulle kunna öka utrymmet för utsläpp av koldioxid med 250GtCO2. Många ledande klimatforskare (exempelvis Dave Frame och Ray Pierrehumbert) anser att argumenten att köpa tid genom att minska metanutsläppen är felaktiga och att det påverkar utvecklingen av den globala uppvärmningen marginellt.

Till saken hör också att om man minskar utvinningen av de fossila bränslena så får man en betydande minskning av metanutsläppen på köpet eftersom fossilbränsleutvinningen står för en stor del av metanutsläppen. De senast 20 åren står metanutsläppen från energi- och industrisektorerna för i princip hela ökningen. Utöver det så har metanutsläppen från de fossila bränslena en långtidseffekt som inte gäller för biogent metan.****

Att minska förbränningen av fossila bränslen är och förblir det centrala för att minska den framtida globala uppvärmningen. 

 

 

* Enligt de senaste beräkningarna krävs en årlig minskning av utsläppen på 0,3 % för att metanets klimatpåverkan skall vara noll.

** Det är ett stort gap mellan de svenska uppskattningarna av kolinlagringsförmågan hos betesmark och de internationella studier som finns. Med tanke på att förhållandena för inlagring av kol i mark är goda i vårt klimat antyder det att de svenska siffrorna är underskattade.

*** Tillförs konstgödsel till marken förändras resonemanget på en rad olika sätt. Dels uppstår en betydande klimatpåverkan både av framställningen av konstgödsel och av användningen. Dels ökar antalet kor som kan födas per ytenhet. Men det är en effekt av intensifieringen av odlingen och inte av korna.

**** När det fossila metanet oxideras blir det till fossil/antropogen koldioxid, medan när ko-metanet oxideras är koldioxiden att likställa med koldioxid från djurs utandning. Man kan tycka att IPCC är inkonsekvent i detta att man betraktar metanet från kor som antropogent men inte den koldioxid som bildas vid samma metans nedbrytning.

 

Några andra metanperspektiv

Det finns en rad andra förhållanden rörande hur man räknar metan som är värda att peka på. Man brukar dela upp metanutsläppen i antropogena (orsakade av människan) och naturliga. Och det är bara de extra, antropogena, utsläppen som anses bidra till växthuseffekten. Utsläpp från risodlingar och idisslare räknas som antropogena, medan utsläpp från vilda djur och våtmarker anses vara naturliga. Men håller verkligen ett sådant betraktelsesätt?

Det lilla jordbruk vi har ligger vid en sjö. För hundrafemtio år sedan sänktes sjön, vilket gjorde att våtmarker kunde dikas ut för odling. På liknande sätt har mycket stora arealer omvandlats från våtmark till åker. När man dikar våtmarker minskar man metanutsläppen men å andra sidan ökar koldixidutsläppen. Är inte arealen våtmark kontrollerad av människan på samma sätt antalet kor eller arealen skog? Regeringen har just beslutat att återskapa våtmarker blir metanutsläppen då antropogena? Om man dikar en våtmark för att odla våtmarksväxten ris, varför räknas utsläppen från samma mark som antropogena, medan de var naturliga förut? 

Det är svårt att få fram siffror på antalet vilda djur historiskt, men det är ingen vild gissning att det fanns väldigt många fler vilda djur tidigare, varav många var idisslare. Om vi ersätter hjortar med får, ökar vi verkligen utsläppen då? Det finns ungefär lika många älgar som dikor (dvs kor som föds upp för kött) i Sverige, och älgstammens storlek bestäms av människan, varför räknas dikornas utsläpp som antropogena men inte älgarnas? 

Det finns också en rad processer i jorden och naturen som påverkar metanets nedbrytning, främst metanoxiderande bakterier. Det finns teorier om att dessa kan spela en stor roll. 

När man på fullaste allvar föreslår att man skall slakta ut alla, eller delar av tamdjuren, har man inte undersökt konsekvenserna av detta för jordbrukssystemet eller hur de påverkar utsläppen från den mark som använts. Huvuddelen av kornas metanutsläpp kommer från konsumtion av bete och olika former av skörderester. Om de stora arealerna gräsmarker betas av vilda djur kommer dessa att släppa ut (lika mycket) metan. Om de inte betas kommer gräset att ruttna, ätas av termiter eller gräshoppor eller brinna upp i häftiga gräsbränder. Allt detta orsakar också växthusgasutsläpp, vilket gör att nettoeffekten på klimatet är mycket osäker. Endast en mindre del av världens gräsmarker är möjliga att omvandla till skogsmark, och även i det alternativet är de långsiktiga effekterna på klimatet osäkra.

Kander, Astrid, Blir det bara värre? Svensk klimatpåverkan under 200 år. Ur Svensk mosskultur från 1700 till 1950, Leif Runefelt, KSLA 2007

Vem skall bestämma i skogen?

Att hävda att privat ägande av mark är en mänsklig rättighet är historielöst och skymmer den viktigare frågan om vem som skall bestämma över den svenska skogen, och på vilka grunder. 

Anarkisten Proudhon myntade begreppet ”egendom är stöld”. Vad gäller mark hade han onekligen en poäng. Det mesta privata ägande av mark har sitt ursprung i någon form av expropriering eller tillskansande genom våld. I de flesta kulturer skapades privat ägande av mark av att staten eller lokala härskare på olika sätt tilltvingade sig rätten till mark, och sedan fördelade den till bönder, till lokala potentater, till kloster eller till soldater som fullgjort sin militärtjänstgöring. Processen att skapa privat mark pågår för fullt i många länder. I många afrikanska länder betyder det att byarnas mark delas upp på enskilda ägare, i Brasilien och Indonesien betyder det att staten ger kolonister mark gratis, mark som givetvis har haft andra brukare på samma sätt som när den amerikanska staten gav bort eller sålde de amerikanska indianernas land. Den svenska kolonisationen i Norrland hade också sådana inslag.  Med det perspektivet är synen på privat ägande av mark som en mänsklig rättighet eller någon sorts naturrätt smått absurd. 

Det är ännu mer absurt att diskutera äganderätten som någon sorts oinskränkt rättighet, vilket görs av Lantbrukarnas Riksförbund och flera politiska partier. Frågan har aktualiserats i den allt hetsigare skogsdebatten. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag redogör för den konflikten i det senaste numret av Sveriges Natur.

Jag är själv ägare av skog och jord, och har varit i fyrtio år. Jag ser det som ett privilegium att kunna forma denna del av klotet - och inte en rätt, eller rättighet. Privat ägande är ett tänkbart arrangemang av många. Rent filosofiskt är själva tanken att man kan äga natur svårsmält.

I det samhälle vi lever i här och nu är privat ägande en mycket vanlig form för att avgöra vem som har rådighet över en viss bit mark och det kan fungera bra eller dåligt både beroende på vem som är ägare och vilket ramverk som finns runt ägandet. För det finns alltid ett ramverk. I vårt land är det främst staten som sätter ramverket och staten är både garanten för äganderätten och samtidigt den som inskränker äganderätten. Utöver det formella ramverket finns det givetvis också en rad kulturellt betingade normer om vad man får eller inte får göra.

Både i vår egen historia och över hela världen finns det mängder av exempel på att privatisering av naturresurser har lett till sämre skötsel. Samtidigt finns det också mängder av exempel på att resurser utan privat ägande men med oklara brukningsrätter och skötselsystem missköts. Det går inte att leda i bevis att det ena är överlägset det andra. Vad som är ”bra” respektive ”dålig” skötsel är heller inte entydigt. Det som ger högst möjliga produktion eller ekonomisk avkastning av skogen är inte nödvändigtvis bra för miljön, för allmänheten eller för andra särskilda intressen som jakt, fiske, bärplockning, renbete, turism etc.  

Ägande är ingen garanti för att mark tas väl om hand och den som inte äger, utan brukar mark, missköter den inte nödvändigtvis. Stora delar av Sveriges jordbruksmark är arrenderad, och historiskt sett har arrendatorer både i Sverige och i andra länder visat sig driva väl fungerande jordbruk. Det viktiga för bönder är att de har långsiktig brukningsrätt till marken, då blir de motiverade att ta hand om den. Att mark som är ägd av det allmänna, av staten, av kommuner eller samfälligheter skulle skötas illa i allmänhet är knappast korrekt, vare sig i Sverige eller i andra länder. Våra parker och naturreservat är ofta mycket väl skötta. På senare tid har staten däremot skyddat en hel del mark som man sedan inte har resurser att sköta om, vilket är ett otyg.

Oavsett om man äger marken eller ”bara” brukar den så finns det samhällsintressen som måste övertrumfa den enskildes intressen. Det rör sig om självklara saker som rätt att leda väg över annans mark, att inte skita ned, att värna om markens långsiktiga produktionsförmåga, att bevara unika värden (miljö, kultur osv) som finns på marken osv.

Självklart skall staten kompensera privata skogsägare om marken tas i anspråk. Det är dock inte självklart att ersättning skall utgå för alla typer av miljöhänsyn i skogsbruket. Ingen annan näringsverksamhet anser sig ha rätt till ersättning för att man måste följa gällande lagstiftning. Men om lagstiftningen gör själva brukandet omöjligt är det rimligt att staten löser marken. Det hela kompliceras av att priserna på skogsmark har ökat mycket kraftigt och att det inte längre finns något samband mellan priset på marken och dess avkastning. Det gör att staten tvingas ersätta en omfattande skogsmarksspekulation. Värdet på den samlade skogsmarken i Sverige ligger rent teoretiskt på mellan 1000 och 1500 miljarder kronor, att jämföra med cirka 4000 miljarder för alla småhus.  

Jag skriver gärna under på att det finns en mängd situationer när staten, kommuner, EU, grannar eller någon aktivistorganisation ställer orimliga krav på de som försöker driva näringsverksamhet. Men att använda äganderätten som slagträ i miljödiskussioner är inte en konstruktiv strategi – och den kan mycket väl slå tillbaks. 

Diskussionen om skogen borde istället handla om vilka olika intressen som skall tillgodoses och hur de skall tillgodoses. Där tycker jag att makten över skogen - på det stora hela - skall vara nära dem som lever och brukar skogen. Att ge staten - eller ännu värre EU - ökat inflytande över skogen är inte en attraktiv lösning. Privat ägande är i det sammanhanget en form som passar rätt skapligt, men det bygger då på att skogsägaren faktiskt är en del av lokalbefolkningen, vilket inte alls är fallet med en stor del av den svenska skogen. Stora delar ägs av bolag, kyrkan, staten med flera och även bland de enskilda ägarna är det många utbor som äger skog. Jag skulle hellre se att en större del av skogen ägdes av kommuner eller av samfälligheter och var allmänningar där lokalbefolkningen beslutar om hur den sköts.