Vem skall bestämma i skogen?

Att hävda att privat ägande av mark är en mänsklig rättighet är historielöst och skymmer den viktigare frågan om vem som skall bestämma över den svenska skogen, och på vilka grunder. 

Anarkisten Proudhon myntade begreppet ”egendom är stöld”. Vad gäller mark hade han onekligen en poäng. Det mesta privata ägande av mark har sitt ursprung i någon form av expropriering eller tillskansande genom våld. I de flesta kulturer skapades privat ägande av mark av att staten eller lokala härskare på olika sätt tilltvingade sig rätten till mark, och sedan fördelade den till bönder, till lokala potentater, till kloster eller till soldater som fullgjort sin militärtjänstgöring. Processen att skapa privat mark pågår för fullt i många länder. I många afrikanska länder betyder det att byarnas mark delas upp på enskilda ägare, i Brasilien och Indonesien betyder det att staten ger kolonister mark gratis, mark som givetvis har haft andra brukare på samma sätt som när den amerikanska staten gav bort eller sålde de amerikanska indianernas land. Den svenska kolonisationen i Norrland hade också sådana inslag.  Med det perspektivet är synen på privat ägande av mark som en mänsklig rättighet eller någon sorts naturrätt smått absurd. 

Det är ännu mer absurt att diskutera äganderätten som någon sorts oinskränkt rättighet, vilket görs av Lantbrukarnas Riksförbund och flera politiska partier. Frågan har aktualiserats i den allt hetsigare skogsdebatten. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag redogör för den konflikten i det senaste numret av Sveriges Natur.

Jag är själv ägare av skog och jord, och har varit i fyrtio år. Jag ser det som ett privilegium att kunna forma denna del av klotet - och inte en rätt, eller rättighet. Privat ägande är ett tänkbart arrangemang av många. Rent filosofiskt är själva tanken att man kan äga natur svårsmält.

I det samhälle vi lever i här och nu är privat ägande en mycket vanlig form för att avgöra vem som har rådighet över en viss bit mark och det kan fungera bra eller dåligt både beroende på vem som är ägare och vilket ramverk som finns runt ägandet. För det finns alltid ett ramverk. I vårt land är det främst staten som sätter ramverket och staten är både garanten för äganderätten och samtidigt den som inskränker äganderätten. Utöver det formella ramverket finns det givetvis också en rad kulturellt betingade normer om vad man får eller inte får göra.

Både i vår egen historia och över hela världen finns det mängder av exempel på att privatisering av naturresurser har lett till sämre skötsel. Samtidigt finns det också mängder av exempel på att resurser utan privat ägande men med oklara brukningsrätter och skötselsystem missköts. Det går inte att leda i bevis att det ena är överlägset det andra. Vad som är ”bra” respektive ”dålig” skötsel är heller inte entydigt. Det som ger högst möjliga produktion eller ekonomisk avkastning av skogen är inte nödvändigtvis bra för miljön, för allmänheten eller för andra särskilda intressen som jakt, fiske, bärplockning, renbete, turism etc.  

Ägande är ingen garanti för att mark tas väl om hand och den som inte äger, utan brukar mark, missköter den inte nödvändigtvis. Stora delar av Sveriges jordbruksmark är arrenderad, och historiskt sett har arrendatorer både i Sverige och i andra länder visat sig driva väl fungerande jordbruk. Det viktiga för bönder är att de har långsiktig brukningsrätt till marken, då blir de motiverade att ta hand om den. Att mark som är ägd av det allmänna, av staten, av kommuner eller samfälligheter skulle skötas illa i allmänhet är knappast korrekt, vare sig i Sverige eller i andra länder. Våra parker och naturreservat är ofta mycket väl skötta. På senare tid har staten däremot skyddat en hel del mark som man sedan inte har resurser att sköta om, vilket är ett otyg.

Oavsett om man äger marken eller ”bara” brukar den så finns det samhällsintressen som måste övertrumfa den enskildes intressen. Det rör sig om självklara saker som rätt att leda väg över annans mark, att inte skita ned, att värna om markens långsiktiga produktionsförmåga, att bevara unika värden (miljö, kultur osv) som finns på marken osv.

Självklart skall staten kompensera privata skogsägare om marken tas i anspråk. Det är dock inte självklart att ersättning skall utgå för alla typer av miljöhänsyn i skogsbruket. Ingen annan näringsverksamhet anser sig ha rätt till ersättning för att man måste följa gällande lagstiftning. Men om lagstiftningen gör själva brukandet omöjligt är det rimligt att staten löser marken. Det hela kompliceras av att priserna på skogsmark har ökat mycket kraftigt och att det inte längre finns något samband mellan priset på marken och dess avkastning. Det gör att staten tvingas ersätta en omfattande skogsmarksspekulation. Värdet på den samlade skogsmarken i Sverige ligger rent teoretiskt på mellan 1000 och 1500 miljarder kronor, att jämföra med cirka 4000 miljarder för alla småhus.  

Jag skriver gärna under på att det finns en mängd situationer när staten, kommuner, EU, grannar eller någon aktivistorganisation ställer orimliga krav på de som försöker driva näringsverksamhet. Men att använda äganderätten som slagträ i miljödiskussioner är inte en konstruktiv strategi – och den kan mycket väl slå tillbaks. 

Diskussionen om skogen borde istället handla om vilka olika intressen som skall tillgodoses och hur de skall tillgodoses. Där tycker jag att makten över skogen - på det stora hela - skall vara nära dem som lever och brukar skogen. Att ge staten - eller ännu värre EU - ökat inflytande över skogen är inte en attraktiv lösning. Privat ägande är i det sammanhanget en form som passar rätt skapligt, men det bygger då på att skogsägaren faktiskt är en del av lokalbefolkningen, vilket inte alls är fallet med en stor del av den svenska skogen. Stora delar ägs av bolag, kyrkan, staten med flera och även bland de enskilda ägarna är det många utbor som äger skog. Jag skulle hellre se att en större del av skogen ägdes av kommuner eller av samfälligheter och var allmänningar där lokalbefolkningen beslutar om hur den sköts.