Jag skrev en debattartikel i ATL riktad till lantbrukets organisationer om vådan av att man har accepterat en problemformulering på klimatområdet som bygger på bräcklig och ibland helt felaktig grund.
Enligt en nyligen publicerad forskningsrapport har Nya Zeelands mjölkproduktion lägst utsläpp i världen, 0,77 kg koldioxidekvivalenter per kg mjölk. Det kan jämföras med Danmarks 0,9 kg och Sveriges 1,0 kg. På kampanjsidan Hjärta mjölk kan vi samtidigt läsa att: ”Tack vare friska djur och högproducerande kor har svensk mjölkproduktion hela 44 % lägre utsläpp av växthusgaser än världsgenomsnittet. Vill du äta klimatsmart ska du därför välja svenska mjölkprodukter.” Man kan ju undra varför de svenska mjölkproduktionen skall jämföras med ett världsgenomsnitt och inte mot de främsta konkurrentländerna.
Men det verkliga problemet med de två exemplen är att de bekräftar och förstärker en felaktig problembeskrivning genom att de bygger på en tvivelaktig metod, livscykelanalyser, som använder felaktiga data och beräkningsgrunder.
Hur man fördelar utsläppen mellan huvudprodukten och biprodukter påverkar analysernas resultat mycket och leder ibland till rent absurda resultat. Som man räknar nu har läder, lever och talg från en ko noll i klimatpåverkan medan köttet från samma ko är värsta klimatförstöraren. Ett ännu större problem är att de växthusgaser som enligt analyserna orsakar de största utsläppen, lustgas och metan, inte kan bestämmas och kontrolleras på samma sätt som koldioxid. Forskningsrapporten från Nya Zeeland visar att utsläppen i själva verket varierar mellan 0,74 kg och 1,31 kg koldioxidekvivalenter beroende på hur man räknar.
De som gör livscykelanalyser mäter inte de faktiska utsläppen av lustgas utan beräkningarna bygger på schabloner som förutsätter en linjär relation mellan tillfört kväve i form av konstgödsel och stallgödsel och lustgasutsläppen. Men det finns ingen sådan relation, tvärtom visar forskningen att utsläppen per kg kväve ökar med ökad giva. Det betyder att utsläppen från djur som betar naturbetesmarker (eller från ekologisk produktion) är mycket mindre än de som räknats fram. Eftersom lustgas står för ungefär en tredjedel av jordbrukets utsläpp har det stor betydelse.
Metan utgör större delen av de beräknade utsläppen från de idisslande djuren, kor, får och getter. Ledande klimatforskare vid Oxforduniversitetet har klargjort att omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter inte är korrekt på grund av metanets korta livslängd i atmosfären. Det som är avgörande för metanets klimatpåverkan är om utsläppen ökar, är konstanta eller minskar. För koldioxid behövs stora negativa utsläpp för att temperaturen skall minska, medan för metan leder redan små minskade utsläpp till minskad temperatur. Eftersom metanutsläppen från de svenska korna har minskat kraftigt sedan 1990 finns det ingen anledning för svensk mjölk- eller nötköttsproduktion att acceptera påståendena om att kornas metan skulle utgöra ett klimatproblem.
Genom att bygga kommunikation, forskning, rådgivning och olika branschers klimatinitiativ på resultat av livscykelanalyser bidrar lantbrukets företrädare till att förstärka en felaktig problembeskrivning. Man riskerar också att göra saker värre genom att exempelvis förespråka en intensifiering av odling och djuruppfödning för att minska metanutsläppen per producerad enhet, medan man samtidigt ökar utsläppen av både koldioxid och lustgas.
(Debattartikel införd i ATL 1/3 2021)
No comments:
Post a Comment