Monday, 7 October 2019

Markanvändningen spelar en viktig roll för klimatet

Artikel publicerad  i Ordfront Magasin September 2019
 
Mer än 70 procent av alla isfria landytor används i dag för att producera mat, foder, virke, energigrödor och fibrer för textiltillverkning. Hur vi använder marken har en avgörande roll för växthusgasutsläppen, för hur vi kan binda kol i mark och vegetation samt hur vi kan klara de klimatförändringar som trots alla åtgärder kommer att ske. För att nå 1,5-gradersmålet krävs stora omställningar i hur vi brukar marken. Skogsskövlingen måste upphöra, jorderosionen och ökenspridningen måste minska och hela livsmedelskedjan behöver bli mer hållbar, enligt IPCC:s nya specialrapport om markanvändning, jord och skogsbruk, som presenterades i början på augusti. 


Medierapporteringen runt rapporten har haft mycket svårt att ta in rapportens komplexa budskap. Rapporteringen har ofta missat att det är en sektorsrapport och att man diskuterar vad som kan göras inom den sektorn. Det betyder inte att IPCC pekar ut markanvändning och matproduktion som det största problemet. Fossila bränslen är och förblir den viktigaste orsaken till den globala uppvärmningen, men de behandlas inte i den här rapporten. 

Kostförändringar har tagit stor plats i nyhetsrapporteringen trots att de spelar en liten roll i rapporten. Flera media har felaktigt hävdat att rapporten förespråkar en vegetarisk eller vegansk kost. Men IPCC är noga med att betona att det inte finns någon globalt ”riktig” kost, att animaliska livsmedel är näringstäta och värdefulla och att det råder stor osäkerhet om effekterna av kostförändringar på utsläppen. Det närmaste man kommer en kostrekommendation i IPCC-rapporten är att man skriver att ”konsumtion av hälsosamma och hållbara dieter, så som de som är baserade på grövre spannmål, baljväxter och grönsaker, nötter och frön, samt animaliska livsmedel som producerats i uthålliga system med små växthusgasutsläpp”, skapar stora möjligheter för att reducera växthusgasutsläppen. Rapporten pekar också på många möjligheter att minska utsläppen i själva produktionen, vilket minskar effekten av, eller behovet av kostförändringar. Utsläppen per kilo mjölk eller kött har exempelvis gått ner med hela 60 % sedan 1960.


Kolflöden i vegetation och mark är stora. Avskogning (framför allt i tropikerna), nyodling och nedbrytning av organiskt material orsakar utsläpp runt 20 gigaton koldioxidekvivalenter (GtCO2e). Det motsvarar mer än en tredjedel av de totala växthusgasutsläppen. Ökat virkesförråd efter avverkning och att jordbruksmark överges binder dock samtidigt 14 GtCO2e, vilket gör att nettoutsläppen beräknas till 6 GtCO2e. Men ekosystem förändras också av klimatförändringarna. Hittills har dessa förändringar lett till ökad växtlighet, och därmed inbindning av kol, i stora områden. Det beror på gödslingseffekter av koldioxid och kväve, skogsplantering samt ökade temperaturer närmare polerna. Mindre områden har fått minskad växtlighet på grund av torka eller värmestress. Denna kolinbindning uppskattas vara dubbelt så stor som nettoutsläppen från markanvändningen, 11 GtCO2e. Beroende på vilken del av uträkningarna man betonar kan man kommunicera mycket olika bilder av hur markanvändningen påverkar klimatet, något som märks tydligt i den svenska skogsdebatten.   




Utöver denna nettoinbindning i ekosystemen på land tillkommer en betydande bindning av koldioxid i oceanerna. Det betyder att ekosystemen i ganska hög utsträckning buffrar utsläppen av fossila bränslen, vilka uppgår till 34 GtCO2e. Det är dock osannolikt att nettoinbindningen av kol kommer att fortsätta. Att ekosystemen binder in mycket av det fossila kolet kan därför inte användas som ett argument för fortsatta utsläpp.


Koldioxidutsläppen från markanvändning har varit relativt konstanta under det senaste århundradet vilket betyder att deras relativa betydelse minskar eftersom utsläppen från fossila bränslen fortsätter att öka. Utsläppen av metan från jordbrukssektorn kommer främst från idisslande djurs (kor, får m.fl.) matsmältning och risodlingar. Den tredje viktiga växthusgasen från jordbruket, lustgas, har ökat betydligt över tid och takten ökar. Det är främst konstgödsel som driver detta. I praktiken är även de ökade utsläppen från djurgödsel en effekt av konstgödseln eftersom kvävet i djurens foder i den storskaliga och intensiva djurhållningen oftast kommer från konstgödsel. Användningen av konstgödsel har ökat åtta gånger sedan 1961.


En förvånansvärd liten del av matdebatten handlar om utsläpp i hela kedjan utan har fokus på utsläppen i själva jordbruket. Totalt uppskattar IPCC att hela livsmedelssystemet har utsläpp på mellan 10,7 GtCO2e och 19,1 GtCO2e, eller någonstans mellan 25 % och 30 % av alla växthusgasutsläpp. Av dessa utsläpp kommer ungefär 10-11 procentenheter från själva jordbruket, inklusive djuren, 8-10 procentenheter från förändrad markanvändning och 5-10  procentenheter från processer efter gården. I industrialiserade länder med hög andel fossila bränslen är utsläppen av livsmedelskedjan efter gården i samma storleksordning som de i jordbruket. Koldioxidutsläpp från jordbrukets direkta (maskiner och energianvändning) och indirekta (tillverkning av konstgödsel, stål och cement i infrastruktur, plast osv) användning av fossila bränslen är betydande men ingår inte i IPCC:s rapport eftersom de inte räknas till jordbruket i klimatrapporteringen.


Vad skall man då göra? Den som tror att IPCC skall ge några enkla globala lösningar blir besviken. Tvärtom, betonar man hur komplexa markanvändning och livsmedelssystemet är och hur mycket som hänger ihop. Flertalet åtgärder handlar om restaurering och vitalisering av jord- och skogsbruk, betesmarker och andra ekosystem. I många fall finns det positiva synergier mellan åtgärder för att minska utsläppen, hur man kan anpassa sig till klimatförändringar, markens hälsa och livsmedelsförsörjningen.  Ökad produktivitet i jordbruket, förändrad kost och minskat matsvinn leder till att mark kan frigöras för exempelvis skogsplantering eller bioenergi. Mellangrödor, skogsjordbruk (agroforestry), betesmark och andra perenna grödor kan binda kol i jorden och samtidigt minska jorderosionen och övergödning. 

Men det finns också klimatåtgärder med negativa bieffekter. IPCC pekar på att storskalig skogsplantering, återskapande av torvmarker, bioenergi och biokol eller minskad nyodling kan påverka livsmedelsproduktionen negativt. Konkurrens om mark kan också driva upp livsmedelspriserna samt leda till ökad användning av konstgödsel och konstbevattning vilket i sin tur hotar den biologiska mångfalden. Rapporten betonar att åtgärder behöver anpassas till de lokala förhållandena och lyfter särskilt behovet av att inkludera urfolk och kvinnor i utformningen av politiken.


Många av de områden som berörs i rapporten är fortfarande dåligt utforskade. Kol och kvävecyklerna är komplexa och de samverkar på ett sätt som gör det svårt att fastställa orsakssamband. IPCC slår också fast att det är svårt att göra en skarp gräns mellan vad som är naturligt och vad som orsakas av människan, är antropogent, i dessa processer. Det är bara de antropogena utsläppen som redovisas i klimaträkenskaperna. Klassificeringen av utsläpp kan ha märkvärdiga effekter. Om en våtmark dikas för risodling minskar metanutsläppen med i genomsnitt tre gånger, men utsläppen från risodlingen kommer nu räknas som jordbrukets påverkan på klimatet trots att de egentliga utsläppen minskat.


Av de föreslagna åtgärderna är de som i ett svenskt perspektiv kan vara både genomförbara och viktigast: restaurering av torvjordar och våtmarker i jord och skogsbruket som står för mycket stora utsläpp, minskat matsvinn och minskad användning av konstgödsel. Kolbindning i mark, förbättrade produktionsmetoder och förändrade konsumtionsmönster kan också spela en stor roll. Ökad inhemsk produktion av bioenergi kan vara en möjlighet, men frågan är fortsatt kontroversiell. En fossilfri livsmedelskedja är också en uppenbar åtgärd, men drivmedlens utsläpp ingår inte i den här IPCC rapporten.  

IPCC:s sammanfattning av de olika åtgärderna som diskuteras i rapporten.




CO2e, koldioxidekvivalent är ett mått som används för att uttrycka påverkan på den globala uppvärmningen av de olika växthusgasernas, koldioxid metan och lustgas. Metoden har vissa brister eftersom den inte på ett korrekt sätt kan reflektera de olika gasernas livslängd i atmosfären. Det har speciellt stor betydelse för metan vars livslängd i atmosfären är cirka 10 år.  


Fakta om IPCC

Förenta nationernas klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, förkortat IPCC) bildades 1988 av två FN-organ, Meteorologiska världsorganisationen (WMO) och FN:s miljöprogram (UNEP), för att förse världen med ett tydligt vetenskapligt perspektiv över det rådande kunskapsläget vad gäller klimatförändring. IPCC utför ingen egen forskning utan IPCC:s rapporter är en sammanställning och värdering av existerande forskning och baseras på konsensus, vilket betyder att de inte befinner sig längst fram i forskningsfronten utan en bit bakom den. Sammanfattningarna, som innehåller slutsatser och rekommendationer måste godkännas av de deltagande ländernas politiska representanter, medan de underliggande forskningssammanställningarna inte gör det.


Fakta om IPCC:s senaste rapport

”Klimatförändringar och marken: En specialrapport om klimatförändringar, ökenspridning, markförstöring, hållbar markförvaltning, livsmedelssäkerhet och växthusgasflöden i markbundna ekosystem” är en del av en sammanfattning av kunskapsläget i klimatfrågan. 205 forskare har deltagit i processen. Över 7 000 vetenskapliga publikationer har gåtts igenom för att få underlag till rapporten. Rapporten består av en 40-sidig Sammanfattning för beslutsfattare samt de 7 kapitlen som uppgår till 1500 sidor.

Rapportens alla delar finns på https://www.ipcc.ch/srccl-report-download-page/


Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

No comments :