Give pigs a chance

Grisproduktion, grisskötsel, grisuppfödning, att ha grisar.  Sug på de orden, de säger en del. 

Jag skriver väldigt mycket om vikten av kor och andra idisslande djur (får, getter, kameler, jakar) för deras stora fördelar. För det mesta brukar jag prata litet föraktfullt över industriellt uppfödda grisar och kycklingar. Men jag tänkte ägna denna artikel åt en upprättelse av grisen, om än inte av den industriella svinproduktionen.

Konsten med all djurhållning i lantbruket är att ge djuren den rätta funktionen i jordbruket och livsmedelssystemet. För korna och de andra idisslarna är det helt klart förmågan att omvandla gräs till både nyttiga produkter och gödsel samt möjligheterna att integrera deras foder i växtföljder som är det starkaste kortet. Man kan också ha kor som hushållskor och ge dem en massa rester av olika slag, det är exempelvis fallet i Indien. Men överlag är grisen överlägsen korna i att omvandla matavfall och en rad olika typer av rester till mat så länge de inte är för svårsmälta (halm är exempelvis bättre att ge hästar och kor).

Grisen är också ett bättre betesdjur än vad många förstår. De kan mycket väl till stor del försörja sig på att beta i skog och mark. Det var mycket vanligt förr i Sverige där grisar ofta fick beta trädesåkrar. Ännu viktigare var bok- och ekollon for grisarna. Huvudorsaken att dessa inte omfattas av allemansrätten lär vara deras stora värde som svinfoder under goda ollonår. Ollonbetet var noga reglerat. Av okända orsaker (klimatet?) minskade ollonbetet från 1500-talet och framåt även om det bet sig kvar i Skåne (Myrdal 2000).  I Spaniens och Portugals korkeksskogar har betande grisar spelat en stor roll, och det finns fortfarande kvar traditionell produktion även om huvuddelen av Spaniens mycket stora fläskproduktion numera bygger på importerad soja och spannmål.

På vintrarna åt grisarna mest avfall av olika slag. I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet stadgas att bonden inte fick ha fler svin än han kunde föda av restprodukter från tröskningen av spannmål (Myrdal 2000). Sannolikt höll man mest suggor vid liv över vintern för att föda upp en kull om året istället för flera kullar som man gör nu.

Under 1800-talet var korna betydligt viktigare i det svenska folkhushållet än svin. År 1800 åt svenskarna i genomsnitt 19,5 kg nötkött och 12 kg fläskkött, år 1900 20,4 kg nötkött och 16 kg fläskkött. Till det kommer mjölken från korna som ju var viktigare än köttet, i alla fall under senare tid (Svensk kötthandel 1983). Sedan ökade fläskkonsumtionen raskt för att toppa 2011 med över 37 kg fläsk, medan nötköttskonsumtionen endast ökade marginellt (siffrorna avser slaktvikt och inte den konsumerade vikten som är ungefär hälften så stor).

Ökningen av fläskköttet under den första halvan av 1900-talet var förbunden med den kraftigt ökade mjölkproduktionen och därtill hörande ost- och smörtillverkning, där svinen fick stora mängder vassle och skummjölk. Det var till och med vanligt att mejerierna hade egen svinuppfödning. Resterna från brännvins- och öltillverkningen bidrog också till svinuppfödningen och den ökade urbaniseringen och välståndet gjorde att mängden matavfall ökade. Flera städer började också föda upp grisar som ett sätt att nyttiggöra avfallet. Från 1950-talet och framåt blev svinskötseln alltmer industriell i sin karaktär och den ökade tillgången av billig spannmål (som gjordes möjligt med ökad användning av konstgödsel) gjorde grisen till en omvandlare av spannmål. Senare kompletterades detta med proteinfoder som exempelvis soja. Numera får man inte ens föda upp grisar på matavfall.  

På 1930-talet hade fortfarande nästan alla lantbruk i Sverige i alla fall en gris, men idag är det bara 1000 gårdar som föder upp svin, och de allra flesta slaktsvin finns på gårdar som föder upp fler än 2000 svin per år. Svenska grisar har det skapligt bra jämfört med hur grisarna föds upp i många andra länder, men likväl känns den allt större skalan som en osund utveckling. Effektivitetspiskan viner också allt hårdare för svinbonden, de anställda och för suggorna, där målet är att varje sugga skall klämma ur sig 30 levande kultingar per år, jämfört med 16-17 på 1980-talet. Branschens uppföljningar av ”bästa” besättningarna handlar bara om en sak: så stor produktion som möjligt med så små insatser som möjligt. 

Det finns en viss motreaktion mot den allt hårdare drivna svinskötseln, men den totala omfattningen av alternativt uppfödda grisar är liten. Störst av de alternativa koncepten är ekologiska grisar som utgör cirka 2,5 % av den svenska produktionen.

Fortfarande spelar olika former av restprodukter en stor roll i den svenska grisproduktionen (som någon gång bestämde sig för att gris låter bättre än svin). Enligt en helt ny genomlysning av den svenska grisproduktionen gjord av Rise utgör biprodukter från livsmedelsindustrin hälften av svenska grisars foder. Viktigast är vassle från mejerierna, drank från etanoltillverkningen följt av rester från kvarnar, bryggerier och bagerier. Utöver det äter de också rapsmjöl (1,7%) och sojamjöl (2,3%) vilka också är restprodukter från produktionen av vegetabilisk olja (det finns en ständig diskussion om sojamjölet eller sojaoljan är huvud eller bi-produkt, men i verkligheten är det en meningslös diskussion för båda produkterna är helt nödvändiga för sojaodlingarnas ekonomi). Mer än en tredjedel av fodret utgörs av spannmål, en liten del är ärtor och bönor. 

Grafik; Svenskt Kött

I Riserapporten framgår dock att användningen av biprodukter i grisproduktionen har minskat sedan 2005. Detta beror på att livsmedelsindustrin har hittat nya användningsområden för vissa restprodukter. Det är klart att det är mer intressant för Arla att sälja vasslepulver till kroppsbyggare som har betydligt högre betalningsförmåga än grisbönder. En annan orsak är att olika typer av restprodukter har använts till bioenergi. Utvecklingen belyser de motstridiga intressen som finns i mellan olika aktörer och användningsområden för olika restflöden.

Enligt rapporten är klimatavtrycket från ett kilo slaktad gris i genomsnitt 2,5 kg koldioxidekvivalenter, där foderproduktionen står för 54 % av klimatpåverkan och lagring och hantering av gödseln för 36 %. Det är således odlingen som står för den största klimatpåverkan och inte grisen självt (till skillnad från kor där kons egen matsmältning (felaktigt) anses vara det största bidraget). Klimatpåverkan från odlingen beror i sin tur på hur man odlar. 

Som alltid med livscykelanalyser får man ta resultaten med en viss försiktighet, men rapporten är välgjord och transparent avseende de överväganden, begränsningar och allokeringar som gjorts. Man har också redovisat hur vissa förändringar skulle förändra klimatavtrycket. En fossilfri odling (dvs fossilfria drivmedel men också fossilfri konstgödsel) skulle till exempel sänka utsläppen med 13,5 %.

Författarna konstaterar att en ökad effektivisering i form av ännu fler smågrisar per sugga och en minskad foderförbrukning skulle minska miljöbelastningen per kg fläsk ytterligare. Det är samma logik som används både i växtodling och andra former av djurhållning, att ökad effektivitet ger minskad miljöpåverkan. Och i ett begränsat perspektiv är det förstås sant, men på systemnivå håller oftast inte effektivitetsresonemangen.

Det begränsade klimatperspektivet missar också frågorna om djurvälfärd och den större frågan om vilken relation vi skall ha till lantbruksdjuren. I specialiserad slaktsvinsuppfödning ägnas varje gris cirka 10 minuters arbetstid under sin (korta) livstid. I en ekologisk grisuppfödning ägnar skötaren någonstans mellan 35 och 90 minuter per gris, och enligt uppgift (kommer inte ihåg källan för det) ägnades varje gris cirka 8 timmar på 1930-talet.

Hur man än vrider och vänder på saken så finns det både plats och behov av grisar i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet. Hur många och hur de skall födas upp kan man gärna diskutera. Precis som för idisslarna gäller det att optimera grisens roll som omvandlare av avfall, i vissa fall också som jordbearbetare eller markberedare i skogen. Eftersom det är större brist på fett än protein bör man också sträva efter att föda upp grisar till högre ålder då de blir fetare – och smakar godare.

 

PS. För den som vill veta mer om grisar kan jag rekommendera Martin Ragnars Grisens historia.