Klädd för dåligt väder? Skämtar du det är ju sol ute!

 -När industrin in köper och säljer på en global marknad får stå modell för svenskt lantbruk får vi billig mat men även nedlagda jordbruk och en ökad sårbarhet.

I Land lantbruks senaste nummer har man gjort ett större reportage om den rapport jag nyligen gjorde åt Ekomatcentrum  Hur svensk är svensk mat? En jämförelse av ekologiskt och konventionellt. Rapporten visade rätt klart att för varje krona som konsumenten lägger på svenska ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel jämfört med svenska konventionella produkter. Per kilo är skillnaderna mindre, men ändå betydande för de flesta produkter. Avgörande för resultatet är användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i det konventionella jordbruket.

Det ingick inte i rapporten att värdera vad och ha en massa åsikter om detta är bra eller dåligt, men in intervjun med Land kunde jag utveckla min analys lite mer. När jag får frågan om svenskt lantbruk skulle vinna på ett lägre importberoende svarar jag att lantbruket bara följer den industriella logiken och att eftersom ingen vill betala för förbättrad krisberedskap och minskad sårbarhet är det kortsiktigt inte lönsamt att ta den typen av hänsyn, varken på bonde eller nationsnivå. Fokus på kortsiktig lönsamhet är det som gör att man importerar insatsmedel.

Att så är fallet bekräftas av flera av de intervjuer som kompletterar artikeln.

Palle Borgström, LRF:s ordförande säger:

- Det [importberoendet] är en konsekvens av den kostnadseffektivisering som behövs för att upprätthålla svensk produktion”

- Hög avkastning är viktigare än att minska den svenska växtodlingens importberoende, säger Johan Karlzén, ordförande i Spannmålsodlarna. Han ser heller inget problem med att jordbruket följer den industriella logiken:

- Jag ser inget negativt med att bli rationellare och det skulle tvärtom förvåna mig om jordbruket inte skulle inspireras av övrig företagsamhet.

Jordbruksminister Jennie Nilsson säger att det förvisso kan vara bra att ”en större andel av värdet inom jordbrukets produktion skapas inom landet", men fortsätter

- Men regeringen bedömer att Sverige även fortsatt kommer att behöva import av viktiga insatsvaror att det därför är centralt att i möjligaste mån säkerställa handelsflödena.

Detta är förstå bara en fortsättning på den politik som gällt livsmedelsförsörjningen sedan avregleringen i slutet på 1980-talet och medlemskapet i EU 1994. Sedan dess har vi kraftigt ökat beroendet av importerade livsmedel, ökat beroendet av importerade insatsmedel och avvecklat alla former av beredskapslager. Det finns inget mål för svensk självförsörjning av vare sig livsmedel eller de insatsmedel som behövs för att producera och distribuera livsmedel. Tvärtom så ökar regeringen aktivt för att ytterligare öka det svenska lantbrukets handelsberoende.  I det som kallas ”livsmedelsstrategin” trots att den inte alls handlar om maten vi äter finns målsättningar för internationella konkurrenskraft och ökad export men inga skarpa mål alls för att stärka livsmedelskedjans robusthet, minska sårbarheten eller öka självförsörjningen.

*

Om det finns en helig ko i den svenska politiken så är det frihandeln. Det finns en klockartro på att resultatet av ett ”fritt” handelsutbyte alltid leder till bäst möjliga resultat, trots att det finns väldigt mycket som visar på motsatsen. Framför allt så tar den ideologin inte hänsyn till svarta svanar, katastrofer eller andra situationer av snabbt förändrade villkor.

Att ett land är beroende av dåligt avlönade migrantarbetare för sin livsmedelsförsörjning är exempelvis ett utmärkt exempel på hur ”bra” frihandel är (i detta fall handel med arbetskraft). När en pandemi gör att gränserna stängs eller att arbetarna blir sjuka på grund av de taskiga förhållandena (som i tyska slakterier eller spanska fruktodlingar) då gäller plötsligt en helt annan logik. Under 9 år av 10 lönar det sig inte för en lantbrukare att hålla lager av varor för att klara sig det där dåliga året, lika litet som det ”lönar sig” för svenska sjukhus att ha intensivvårdsberedskap för en hundraårskatastrof.

Givetvis kan handel fylla en viktig funktion för att förse oss med livsmedel om vår egen produktion slår helt fel. Men samtidigt underminerar handeln vår egen produktion och robustheten i vårt livsmedelssystem. Man måste se båda dessa sidor för att ha en nykter syn på effekten av frihandel. Och sedan måste man se hur det påverkar vår försörjningsförmåga i vått som torrt. Skall man gå på fjället eller ut till havs kan man inte bara vara klädd för vackert väder utan man måste släpa på sådant man kanske inte kommer att behöva.

Biokol – det nya svarta?

Ibland kan man få intrycket att vi lämnar kolåldern bara för att gå in i en ny, biokolets. Jag deltog nyligen i en workshop på KSLA om biokol på (den kommer att följas upp med ett seminarium i vår). Det framgick tydligt att det är mycket som ”vi” fortfarande inte vet vad gäller biokol. De som gör storvulna uttalanden om biokolets välsignelser har inte så mycket vetenskapligt på fötterna – därmed inte sagt att biokol skall avfärdas som irrelevant. Och någon större skada lär den i alla fall inte göra. 

 

Min preliminära åsikt, som utvecklades ytterligare genom workshoppen, om biokolets användning i odling kan sammanfattas så här:

Man kan framställa biokol av väldigt många olika råvaror. Så gott som alla dessa har någon form av alternativ användning. Om det är jordbruksprodukter på gårdsnivå (t.ex. halm) kan de spridas direkt på åkern, om det är rester i senare led i jordbruks och livsmedelskedjan kan de föras tillbaks till jordbruket som de är och användas som foder, strömedel, komposteras eller bli biogas. Alternativt kan de förbrännas eller användas industriellt. Rester från skogsindustri kan användas som energikälla, eller råvara för biobränslen osv. Användningen av biokol som jordförbättring och kollagring i jordbruket måste vägas mot dessa alternativ.

Under svenska förhållanden (det finns däremot en hel del försök från tropikerna som visat goda effekter) finns det inte mycket som talar för att biokol har en betydelsefull effekt som jordförbättring i fältmässig skala. Man kan inte utesluta att det skulle kunna göra nytta i vissa typer av (magra) jordar. Det kan däremot vara mycket användbart i anläggningsarbeten, trädplantering, markbäddar i växthus och andra specialtillämpningar.

För klimatet kan biokol vara ett relativt stabilt lager av kol – däremot saknas kunskaper om hur länge kolet egentligen finns kvar. För kollagringen finns det ingen fördel av att man sprider biokol i åkerjorden jämfört med att lägga det i högar, lägga det i vägbankar eller gruvhål. Kostnaderna och resursåtgången för att sprida det på åkermark är långt högre. Det är ju också sannolikt att biokolet bryts ned betydligt fortare i en biologiskt aktiv åkerjord än på dessa andra ställen.

Om biokolet tillverkas lokalt på gården ställer sig saken i något annat läge. Men då är frågan istället hur de alternativa flödena av råvaran fungerar. Om vi tänker oss exempelvis halm så kan man bruka ned den direkt efter skörd och på så sätt bevara eller öka jorden mullhalt. Halmen bryts förvisso ned så efter ett tiotal år är det en mindre del av den som blir stabil mull. Under tiden har den varit mat för jordens mikroliv. Om vi tar bort halmen och gör biokol av den i en så kallad pyrolyspanna, vilket är den teknik som används, går två tredjedelar av kolet upp i luften som koldioxid i processen (som också alstrar användbar värme förstås). Den resterade tredjedelen är biokol som är stabilt. Mycket talar för att man på det sättet långsiktigt lagrar in mer kol än genom nedbrukning av halmen. Men hur stor skillnaden blir och hur de två alternativen påverkar jordens mikroliv och andra egenskaper är inte på något sätt klarlagt. Det finns (obevisade) farhågor att biokolet kan aktivera nedbrytningen av organiskt material, vilket skulle vara negativt.

För biomassaflöden som skall hanteras i stora energianläggningar, exempelvis fjärrvärmesystemet, ställer sig frågan om vad fördelen är med att låta en tredjedel av energin i biomassan bli biokol jämfört med att låta allt bli energi. Om vi förutsätter att fjärrvärmeanläggningen eldas med biomassa, vilket de normalt sett görs i Sverige, betyder det att man kommer att förbruka mer biomassa än om man inte gjorde biokol.* Sverige är redan nettoimportör av biomassa till fjärrvärmen. Det kan kanske finnas mindre restflöden för vilka tillverkningen av biokol är det bästa alternativet, men jag har svårt att se vilka.

På det stora hela tror jag att biokol bara blir lönande och/eller meningsfullt om 1) man kan få ersättning för kolinlagring och 2) man hittar applikationer där användningen av biokol är fördelaktig jämfört med andra alternativ (t.ex. markanläggning i städer) eller 3) man kan använda biokolet i en process innan slutlig lagring, till exempel för vatten eller luftrening, som djurfoder, i ströbäddar för djur eller annat.

Personligen funderar jag på hur det skulle vara att använda biokol i dräneringssystemen, där man ju behöver ett filtermaterial runt dräneringsrören. Detta är ofta grus eller kokosfiber. Skall man ändå transportera material kan det ju lika gärna vara biokol som dessutom är betydligt lättare än grus.

 

* Saken skulle ställa sig annorlunda om man antar att samhället skulle gå mot en kraftig minskning av energianvändningen (vilket sannerligen inte är det som pågår), eller att sol och vind också skulle kunna ta över fjärrvärmen (vilket är helt orealistiskt), eller att bionergi med biokol ersätter fossila bränslen (vilket skulle kunna vara fallet i en del andra länder, men inte i Sverige).

Djurens roll i ett hållbart jordbruk.

Djur och växter kompletterar varandra i odlingssystemen, livsmedelskedjan och på tallriken, att ställa dem mot varandra saknar ekologisk, miljömässig, hälsomässig, näringsmässig och ekonomisk grund.

Nyligen höll jag ett föredrag om djurens roll i ett hållbart (ekologiskt) lantbruk för finska lantbrukare. Hela föredraget finns att lyssna på här. 

Viktiga punkter från föredraget är:

• Ökningen av animaliekonsumtionen per capita i Finland, Sverige och världen är inte alls så stor som man får intryck av i media. Den ökning som trots allt varit handlar i stort sett om kött från de enkelmagade djuren kyckling och gris.
• Ökningen av kyckling och gris är en mer eller mindre direkt funktion av den kraftiga ökningen av jordbruksprodukter (som majs, vete och soja) genom ökad användning av konstgödsel, bevattning mm.
• Den kraftiga ökningen av jordbruksproduktionen är också en viktig drivkraft till övervikt och matsvinn.
• De idisslande djurens klimatpåverkan överdrivs kraftigt av det felaktiga sätt som används när man räknar om metan till koldioxidekvivalenter i livscykelanalyser. Klimatpåverkan av extensiva former av uppfödning, betesdrift och ekologisk produktion missgynnas både av detta samt ogrundade beräkningar av lustgasutsläpp. Idisslande djur som betar, äter endast vallfoder som inte gödslats med annat än deras egen gödsel har rimligen mycket låga utsläpp, särskilt jämfört med de utsläpp som ändå skulle ske från marken vid annan användning (skog, odling, gräsmark som betas av vilda djur).
• Den moderna (kapitalistiska) djurhållningen har omvandlat lantbrukets djur till resurskonsumenter istället för medproducenter, men det finns både plats och behov för djur i det uthålliga lantbruket.

Djur och växter kompletterar varandra i odlingssystemen, livsmedelskedjan och på tallriken på ett positivt sätt:

• Djur skapar ingen växtnäring, men bidrar ändå på flera olika sätt till lantbrukets växtnäringsförsörjning genom bra växtföljder med vall, import av näring via betesmark, återcirkulation av näring från livsmedelskedjan, möjlighet att flytta näring inom gården.
• Utöver detta skapar de ökad biologisk mångfald både i jordbrukssystemet och i landskapet, ger möjligheter till effektiv ogräsreglering och minskade angrepp av skadegörare.
• Det finns andra, mindre utforskade, positiva effekter av betande eller bökande djur på åkrar och av gödsel på jordhälsan.
  
• Det finns stora flöden av restprodukter i livsmedelskedjan vars bästa användning är som djurfoder. Det blir också varje år stora partier av grödor som inte duger till humankonsumtion vilka kan användas som djurfoder.
• Idisslarna är utan tvekan de viktigaste djuren i ett uthålligt lantbruk under nordiska förhållanden, men det finns plats för höns och gris också, fast i lägre antal än de nuvarande.
• Det är mycket enklare att komponera en fullvärdig kost med en blandning av vegetabilier och animalier. Andelen animalier i kosten bör bestämmas av de lokala förutsättningarna där man bor, snarare än teoretiska resonemang om globalt hållbara koster.

 

Här lämnar jag inga källor men min blogg har ett stort antal artiklar som tar upp alla dessa saker, med bra källhänvisningar. En översikt av bloggen finns här: Hitta på bloggen.