Lyssna på vetenskapen - med förnuft

Lyssna på Vetenskapen säger många klimataktivister. Och visst skall vi lyssna, men vetenskapen ger oss inte svaren på alla våra frågor och de frågor vi ställer och hur vi formulerar dem formas av våra värderingar och antaganden. Därför behöver vi också diskutera dessa värderingar och vad den egentliga meningen med den mänskliga civilisationen är.

Många verkar övertolka vad FN:s klimatpanel, IPCC, egentligen säger. I den första punkten för 1,5 gradersrapporten säger man exempelvis:

“Human activities are estimated to have caused approximately 1.0°C of global warming above pre-industrial levels, with a likely range of 0.8°C to 1.2°C. Global warming is likely to reach 1.5°C between 2030 and 2052 if it continues to increase at the current rate. (high confidence)“

IPCC uttrycker således en betydande osäkerhet genom att använda ord som ”uppskattat”, ”ungefär” och ”är sannolikt” vilket inte alls är konstigt, klimat är komplicerat. Detta försiktiga sätt att uttrycka sig är vetenskapligt och ger mer trovärdighet till IPCC:s rapporter jämfört med trosvissa påståenden.

IPCC utför ingen egen forskning utan IPCC:s rapporter är en sammanställning och värdering av existerande forskning och baseras på konsensus. Det betyder att IPCC inte befinner sig längst fram i forskningsfronten utan en bit bakom den. Det finns mycket stora osäkerheter på väldigt många områden och det kommer en strid ström av forskning som på olika sätt modifierar det som IPCC:s rapporter har visat. Man kan med ganska stor säkerhet anta att en del av det som IPCC säger kommer att visa sig att vara felaktigt. Det är inget konstigt med det och det betyder inte att IPCC är inkompetent eller korrupt, utan är ett naturligt resultat av den vetenskapliga processen. Det är ju också ett av skälen till att IPCC fortsätter sitt arbete istället för att konstatera att ”vi har ju redan sagt hur det är”.

För en lekman (som mig) är det rimligt att ansluta sig till IPCC:s bedömningar snarare än till några andra bedömningar. Eftersom IPCC:s bedömningar är de bästa vi har är det rimligt att låta det vara grund för kraftfullt agerande inom klimatpolitiken. Det svåra är att bedöma hur viktigt allt det där som vi inte vet är. Dessa tider av coronakris belyser väl problematiken. ”Svarta svanar”, oförutsedda viktiga skeenden, som coronavirusets spridning, är ofta av mycket större betydelse än allt det där vi planerat för.  

Vi lever i en tid där alternativa fakta anses spela en stor roll och vetenskapen påstås vara hotad av detta. Men förekomsten av alternativa fakta är snarast ett uttryck för hur viktig vetenskap har blivit för att tolka och förhålla sig till en komplicerad verklighet. Tidigare fick man försöka stöd i religionen (eller någon annan auktoritet) för det man ville driva, och vetenskap eller fakta spelade mycket liten roll. Nu får man söka samma sorts stöd i fakta och vetenskap eftersom de är sanningen.

“Så kan det väsentliga i vetenskapen som livsform endast vara trohet mot det som under seklers kamp vunnits av sanning och en aldrig sviktande tro, att denna sanning en gång skall göra alla människor fria.”

Så skrev min far, Frithiof Rundgren, i essän Vetenskapen som livsform, 1972. Han menade säkert väl och jag är övertygad att han trodde på det han skrev vid tillfället. Men vetenskapen är inte så allvetande som de flesta tror och är en produkt av den mänskliga tanken. Naturlagarna är inte några absoluta lagar utan ”människans högst preliminära försök att förklara och förutsäga vad som händer, i väntan på att hitta ett bättre sätt att göra samma sak” skriver författaren och fysikerna Helena Granström i Svenska Dagbladet 14 april 2020. Att vi är imponerade av kvantmekaniken och IPCC:s modeller är inte detsamma som att universum är det.

Många debattörer verkar förväxla det faktum att det finns mycket stor samstämmighet om att klimatförändringarna pågår och att de i stor utsträckning orsakats av människor, med att det därför också finns en liknande samstämmighet om hur stora skadorna blir, hur bråttom det är eller vilka åtgärder som är bäst lämpade för att tackla problemet. Vetenskapen kan – med viss nöd – förklara hur det är, men det finns ingen samstämmig vetenskap som talar om hur det borde vara eller hur vi skall ta oss dit. Eller, rättare sagt, det finns samstämmighet om att vi skulle förhindra den globala uppvärmningen genom att sluta använda fossila bränslen i alla dess former. Men inget av IPCC:s scenarion innefattar en total avveckling av fossila bränslen. Jag antar att det beror på att IPCC inte anser det vara realistiskt. Däremot förutsätter IPCC:s scenarion användning av olika tekniker för att fånga in koldioxid för lagring, trots att dessa tekniker i stor utsträckning är oprövade. Vad som är ”realistiskt” handlar givetvis om en bedömning. Bedömningen av vad som är realistiskt styrs i sin tur av värderingar. 

I grund och botten är klimatkrisen en politisk kris som rör värderingar, normer, ekonomisk utveckling, fördelning av ansvar och anspråk på resurser mellan generationer, samhällsklasser och mellan länder, ja till och med mellan arter. Den väcker också filosofiska och existentiella frågor om vad mänskligheten har för uppgift (om någon) på planeten jorden och vad som egentligen är meningen med livet eller om det finns någon mening. Vetenskapen ger oss förvisso värdefull bakgrund men kan inte ge oss svaret på dessa frågor. 

Människors inställning till klimatförändringarna präglas starkt av deras värderingar och livshållning. Det är där slaget om klimatet avgörs. Det är därför mer konstruktivt att i större utsträckning föra klimatdiskussionen dit än att hänvisa till en vetenskap som ändå präglas av dessa.