För liten för vem då? För liten för vad då?

Tidningen ATL rapporterar 19 maj att Lantmännen kommer att sluta ta emot ett större antal grödor på sina anläggningar och ha färre mottagningsplatser för andra - allt för att "effektivisera flödet". Åtgärderna innebär att odlingen av vissa grödor helt kan upphöra och att odlingen av andra grödor koncentreras till allt färre områden. Det som drabbas allra mest av förändringarna är mindre gårdar och mångfalden i jordbrukslandskapet. I slutänden också mångfalden på våra tallrikar. 

En mycket liten bönodlare....

Lantmännen anses vara ett av Sveriges mest hållbara företag. Man skryter över lärkrutor och blommande fältkanter medan man eldar på en strukturrationalisering som är ett mycket större hot mot den biologiska mångfalden. Ironiskt nog skall man till exempel helt sluta ta emot åkerbönor, den böna som går bäst att odla i Sverige och ekologiska foderärtor som är ett alternativ till importerad soja. Detta trots att Lantmännen uttalar sig positivt om växtbaserad kost och proteinskifte. 

Lantmännen är sannerligen inte sämre än andra aktörer i branschen, snarast tvärtom. Trots allt prat om hur modern teknik kan möjliggöra mindre serier och kundanpassning är den stora trenden i ekonomin fortsatt koncentration till allt färre aktörer och alltmer likriktning och stordrift. Just nu går våra affärskedjor ut och låtsas att de bryr sig om den lokala maten, fast verkligheten är att deras affärsmodeller hela tiden driver åt motsatt håll. Skalan och inriktningen på lantbruket, livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln hänger helt enkelt ihop. Och allt eldas på av den internationella konkurrensen.

Ett sextiotal aktörer (inklusive undertecknad) i livsmedelskedjan skrev nyligen en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi slår ett slag för den mindre skalans betydelse:

"Många lantbruk anses för små. För små för mejeriindustrin som anser att en gård med 30-40 kor ger för lite mjölk för att det ska vara lönt att hämta. För små för slakterierna som inte får fulla lastbilar och därför ger avdrag på priset till bonden. För små för grönsaksgrossisterna som hellre vill ha stora volymer och som fått grönsaksodlingen att koncentreras på några färre större odlare i södra Sverige eller helt ersättas av import.
Vissa livsmedelsföretag anses också för små. De har inte tillräckligt stora volymer för vare sig grossisterna eller för handeln. Det enda som egentligen får vara litet, är priset.
Men för livet på jorden är de små gårdarna och matproducenterna inte för små, då är de stora!
De är de många små gårdarna som formar mosaiklandskapet med sina små åkrar, betesmarker och skogar och det är detta varierade landskap som är hem åt så många arter. Det är i det småbrutna landskapet som stora delar av livets mångfald bor och det är denna biologiska mångfald som är en förutsättning för mänskligt liv.
De små gårdarna och matföretagen är heller inte för små för den gastronomiska mångfalden. Tvärtom är det bland de små livsmedelsproducenterna som vi hittar det som verkligen gör svensk gastronomi spännande – mikrobryggerierna, gårdsmejerierna, hantverkscharkuteristerna och stenugnsbagarna. Och det är ofta på de mindre gårdarna som man intresserar sig för gamla lantsorter av spannmål och andra grödor och lantraser, bland annat för att man söker en rikare bredd av smaker.
De små gårdarna och matföretagen är heller inte för små för att minska sårbarheten. Tvärtom är många små och mellanstora gårdar och livsmedelsföretag, utspridda över hela landet, en förutsättning för ett robust och uthålligt livsmedelssystem. Fler människor på landsbygden väver också ett starkare socialt och kulturellt nät. Ensam är inte stark. Det blir väldigt tydligt när en kris uppstår.
De små gårdarna är allvarligt hotade och därmed också mosaiklandskapet och den gastronomiska mångfalden. Under lång tid har Sverige fört en politik, oavsett partifärg, som har tvingat de små gårdarna att lägga ner. I stället för ett landskap med stor variation, har vi fått ett alltmer ensidigt sådant. De tidigare små åkerlapparna har slagits ihop till stora fält där det bara odlas ett fåtal grödor och på de tidigare betesmarkerna breder barrskogsplanteringarna ut sig. På bara några år har antalet hotade arter ökat med hela 11 procent, enligt Artdatabanken. Var femte fjäril är rödlistad. Nästan hälften av 253 undersökta fågelarter likaså. Det här är bara några av Sveriges bidrag till den globala massdöden av arter. Och förklaringen är enkel – det är det förändrade brukandet av våra marker som är orsaken. Och lösningen är därför också enkel – att främja en utveckling av fler små gårdar, inte färre. Små gårdar kräver också förädling och försäljningskanaler i samma skala.
Det är många människor som drömmer om att starta någon form av lantbruk eller livsmedelsproduktion i liten skala och en del förverkligar också sina drömmar. Merparten av Sveriges livsmedelsföretag är antingen små eller mikrosmå. Denna nyetablering väger dock inte upp den nedläggning som samtidigt pågår. Det finns därför all anledning att både främja fler nya små gårdar och företag, men också att bromsa nedläggningen av de som redan är etablerade. Det behövs fler, inte färre, matproducenter.
Det här ett upprop för att stoppa den förödande utvecklingen. Den biologiska och gastronomiska mångfalden behöver de små!
Det här kan du göra:
Kommun:
Främja det småskaliga jordbruket när det gäller exempelvis upphandling av livsmedel och stadsplanering. Använd kommunens småskaliga lantbruk som lärosäten – för barn och vuxna – och betala naturligtvis för det. Praktisera mosaiklandskap och mångfald på den mark som ni själva äger.
Livsmedelsföretag och handel:
Köp era råvaror/produkter från små mångfaldsjordbruk, gärna så lokalt som möjligt. Detta gäller även vid import.
Regering och riksdag:
Främja etableringen av mindre gårdar och livsmedelsproducenter, exempelvis genom skatteväxling.
Sätt ett mål för självförsörjningsgrad för olika baslivsmedel, inte bara nationellt utan också regionalt.
Öka ersättningen för att restaurera och upprätthålla igenväxta betesmarker, eftersom betande djur och gräsmarker är en nyckelfaktor för den biologiska mångfalden.
Ge Livsmedelsverket i uppdrag att främja småskaliga livsmedelsföretag och anpassa regelverket efter dem. Låt också Livsmedelsverket få ett uppdrag att främja svensk matkultur.
Stimulera etablering av små och mellanstora mejerier, slakterier, kvarnar och andra livsmedelsföretag i Sverige. I dag saknas det alternativ på många platser i landet.
Privatperson:
Fråga dina politiker vad de gör för att främja ett levande lantbruk, landsbygd och landskap. Handla från din egen lokala småbonde, från reko-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker, mathantverkare, bondens marknad eller liknande."

Artikeln har följts av en facebookgrupp med namnet För liten för vem då? 

Att räkna är enkelt - att veta vad man skall räkna är svårare

I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver ett antal lantbrukare, organisationsrepresentanter och forskare (jag refererar här till dem som artikelförfattarna) att det är ofullständiga kalkyler som gör jordbruket till klimatbov. Artikeln har flera förtjänster, men också en hel del brister. Framför allt belyser den att man genom att skära data på olika sätt och ha vissa antaganden kan man få fram mycket skilda resultat. Att räkna är inte svårt, men det är svårt att avgöra vad man skall räkna och hur.

Artikelns inledning pekar på att de officiella klimaträkenskaperna bara tar hänsyn till jordbrukets utsläpp men inte till allt det kol som lantbruket binder i form av skördade grödor, oavsett om de används till livsmedel eller bränsle. Artikelförfattarna menar att utsläppen som bildas av att folk äter maten och omvandlar kolet till koldioxid igen eller genom att förbränna biobränsle i en bil skall räknas som utsläpp av konsumenterna. Med det räknesättet kan svenskt jordbruk mycket väl vara en betydande kolsänka som de hävdar. Man gör dock totalt avsteg från hur klimatrapporteringen är uppbyggd och den skillnad som FN:s klimatpanel gör mellan det biologiska kol som cirkulerar mellan växter och djur och fossilt kol samt kol från biologiska förråd som frigörs vid exempelvis avskogning, jorderosion eller torvbrytning. Deras räknestycke har ett visst intresse även om jag tycker principen är tveksam. De har också fått mothugg.

Däremot belyser de en märkvärdig skillnad i resonemang vad gäller synen på produktion av mat jämfört med produktionen av biobränsle. När jordbruk eller skogsbruk producerar råvaror till biobränsle brukar förbränningen av dessa diskuteras som en motsvarande minskning av de fossila bränslena, men om råvarorna används till mat sker ingen motsvarande minskning av utsläppen trots att de också förbränns i våra kroppar. Det är faktiskt svårt att se hur man kan vidmakthålla denna skillnad i längden. I mitt tycke är dock den logiska slutsatsen att man skall sluta diskutera biobränslen som något som ersätter fossila bränslen. Att man inte räknar deras direkta utsläpp vid förbränning är gott nog. Att samtidigt räkna in besparing av fossila bränslen innebär en dubbelräkning.

*

Av de fyra punkter som artikelförfattarna presenterar är det lätt att hålla med om de tre första: Vi bör övergå till fossilfri drift av lantbrukets maskiner, vi bör vidareutveckla metoder som spar drivmedel och vi bör binda ännu mer kol genom bättre brukande av jordarna.  Den fjärde punkten som de tar upp är att ”vi bör värna fotosyntesens raketbränslen: kväve, kalium och fosfor”, dvs det som till vardags kallas konstgödsel. Det finns starka incitament för lantbrukare att använda konstgödsel eftersom en ökad giva, inom rimliga gränser, leder till ökade skördar vilkas värde överstiger kostnaden för konstgödseln. Men artikeln hävdar också att det binds cirka åtta gånger mer energi och växthusgaser än vad produktionen av konstgödsel använder och ger upphov till. Stämmer det?

En förutsättning för den slutsatsen är det inledande resonemanget om att allt kol som finns i jordbrukets skördade produkter anses vara bundet. Det är, som diskuterats ovan, ett minst sagt kontroversiellt synsätt. Men låt oss köra på det, stämmer resonemanget då? Precis som med det mesta andra beror det på hur man räknar, vad man räknar och vad man inte räknar. Underlaget för påståendet finns i rapporten Svenska jordbrukets klimatpåverkan. Kvävegödsel är den viktigaste och mest använda formen konstgödsel och har både den största klimatpåverkan och den största påverkan på skörden. Från rapporten kan man, med stor möda, finna stöd för påståendet att kvävegödseln bidrar till att binda åtta gånger mer kol i skörden än de utsläpp som orsakas av produktionen och användningen av kvävegödseln. Men siffran får tas med en stor nypa gödsel.

Först bygger den på att så kallad klimatcertifierad kvävegödsel används, vilket inte är den genomsnittliga kvävegödsel som används i Sverige. Den genomsnittliga gödseln inom EU släpper ut 2,5 gånger mer. Men utsläppssiffrorna för konstgödseln är inte kompletta. Senare tids forskning visar på mycket större utsläpp från ammoniakframställningen än som tidigare beräknats. Ammoniak är råvara i produktionen. Rimligtvis borde det stora läckaget av metan från naturgasutvinningen också belasta konstgödseltillverkningen och inte bara de direkta utsläppen från produktionen i fabriken. Transporterna och spridningen av gödseln tas heller inte med i beräkningarna. Sammantaget betyder det att siffrorna för utsläpp från konstgödsel fram till åkern är för låga i beräkningarna. 

Sedan kommer vi till det som händer med konstgödseln när den sprids på åker. Där bygger beräkningarna på IPCC:s omräkningsfaktorer där en viss mängd N i konstgödsel anses resultera i ett visst utsläpp av lustgas. Men forskningen visar tydligt att utsläppen av lustgas per kg kväve istället ökar med ökad giva. Den ökade tillförseln av kväve från konstgödsel i hela livsmedelssystemet leder också till ökade utsläpp av lustgas från djurens gödsel och från avlopps- och avfallshantering. En mycket stor del av utsläppen som anses komma från mark är ett resultat av den ökade kvävetillförseln. 

De totala lustgasutsläppen orsakade av kvävegödseln är därför betydligt större än de omräkningsfaktorer som används. Det är omöjligt att ange en säker siffra men en rimlig uppskattning är att lustgasutsläppen i hela kedjan orsakad av kvävegödslingen är minst dubbelt så stor och kanske uppemot tre gånger så stor som den omräkningsfaktor som artikelförfattarna använt for sina beräkningar.

Sammantaget bygger påståendena att kvävegödseln är ”klimatsmart” på ett tvivelaktigt beräkningssätt där allt kol som binds i skörden räknas som infångat kol och på en ofullständig analys av alla utsläpp som hör till hela kedjan av konstgödsel och kvävekaskaden i livsmedelssystemet.

Tvärtom så är konstgödselns effekter i alla led sannolikt den största källan till växthusgasutsläpp i det svenska jordbruket, utöver de andra miljöproblem som den också orsakar. Att minska användningen av konstgödsel är det enklaste sättet att minska jordbrukets miljöpåverkan.

Konsten att fortsätta att driva en gård

Torkan 2018 och den pågående coronakrisen visar med all tydlighet hur sårbart vårt hårt slimmade och trimmade livsmedelssystem är. Det är tur att det finns så pass många bönder som går sin egen väg trots att samhället försöker styra alla i en riktning.

En tredjedel av Sveriges lantbruksföretag har lagt ner de senaste 25 åren. Det är helt i linje med den förhärskande jordbrukspolitiska inriktningen som den uttrycks i den så kallade livsmedelsstrategin och i Sveriges ställningstagande inom EU. Paradoxalt nog stöds detta också av lantbrukets främsta intresseorganisation, LRF.

Parallellt med den dominerande utvecklingen mot allt färre och större gårdar har enskilda lantbruk haft andra strategier för att driva sina gårdar. Det konstaterar forskare vid SLU i studien Sveriges förändrade lantbruk.

– Lantbrukare är otroligt anpassningsbara, de är vana vid att det hela tiden kommer nya regler och att efterfrågan förändras. Jag blev förvånad över hur många som tydligt sade saker som ”efterfrågas ekologiskt så får vi odla det, oavsett vad vi själva tror på”. Förmågan att anpassa sig är en viktig faktor när det handlar om att ställa om jordbruket vid framtida kriser, säger Flora Hajdu, en av forskarna bakom studien till Extrakt.

Studien baserar sig på intervjuer med lantbrukshushåll i tre olika landskap med stora skillnader i lantbrukets förutsättningar: Skurup och Trelleborg i Skåne, Skövde och Skara i Västergötland, samt Sollefteå och Kramfors i Ångermanland. Dessa ingick också i en stor undersökning på tidigt 1990-tal vilket gör att man kan observera och reflektera över förändringarna.

Jordbrukets reträtt märks allra mest i Ångermanland där ”hela det institutionella stödet för jordbruket är på väg att rasa samman”. Ofta tänker man inte på hur viktigt det är för lantbruket att det finns kollegor att samarbeta och dela maskiner med, att det finns kunnig arbetskraft, rådgivning, reparatörer och marknadskanaler. Till och med banken behöver en lantbruksspecialist för att kunna bedöma kreditvärdigheten i lantbruksföretagen. När antalet lantbruk blir för litet i en bygd försvinner alla dessa stödsystem och det blir nästan omöjligt för de kvarvarande att driva vidare.

Den förhärskande stordriftsstrategin bygger på ökad arbetsproduktivitet, för det mesta genom stora teknik och byggnadsinvesteringar och en volyminriktad produktion. De andra strategierna som forskarna identifierar är:

-      Kostnadseffektivisering. Detta representeras kanske bäst av det gamla talesättet att det inte är de stora inkomsterna man blir rik av utan de små utgifterna. Dessa lantbruk är oftast mindre gårdar som har en uttalad produktionsinriktning men som inte vill eller kan öka produktionen. De har sällan anställda.

-      Hitta en ekonomisk nischproduktion. Dessa lantbruk odlar ovanliga grödor, föder upp ovanliga djur eller satsar på ovanliga kvaliteter. Kulturspannmål, hästhö i särskild balstorlek eller naturbeteskött som säljs direkt till användarna är vara exempel. Ekologisk odling var ett tidigt sådant exempel. 

-      Direktförsäljning till konsument. Detta kan ofta kombineras med nischproduktionen ovan. Forskarna sorterar också in ökad förädlingsgrad under denna kategori, även om jag nog tycker den förtjänar en egen punkt eftersom den inte nödvändigtvis är kopplad till direktförsäljning.

-      Extensifiering. En del lantbruk som inte är lönsamma väljer att istället för att avveckla produktionen att extensifiera den, exempelvis genom att gå från den mycket intensiva mjölkproduktionen till nötköttsuppfödning eller att helt avveckla djurhållning och bara odla. 

-      Diversifiera utifrån de lokala förutsättningarna. Det kan handla om att använda gårdens maskiner också för snöröjning eller annan entreprenad eller att ha stuguthyrning eller annan besöksverksamhet på gården.

-      Att ha arbete vid sidan av. Det är vanligt att en av parterna i ett lantbrukshushåll arbetar eller att lantbrukaren har en annan inkomst som sin huvudsakliga och lantbruket drivs som en sidoverksamhet. Särskilt vanligt är detta på växtodlingsgårdar som sällan ger en åretruntinkomst.

-      Boendejordbruk. Slutligen finns det gårdar som i huvudsak ses som ett livsstilsboende och lantbruket drivs för att brukaren är intresserad och tycker det är givande och vackert, men utan krav på lönsamhet.

De olika strategierna kan kombineras på olika sätt.

Forskarna i studien konstaterar att jordbrukspolitiken inte tar hänsyn till de olika drivkrafter och strategier som lantbrukarna har och att den dominerande strukturomvandlingsstrategin inte passar för de som har andra strategier.
”På många sätt gynnar det nuvarande systemet dem som väljer stordriftsrationalisering som strategi – vilket resulterar i att de många andra lantbruk som har andra strategier för att hålla sig kvar i sektorn utan att satsa på stordrift missgynnas.” konstaterar forskarna.

Forskarna presenterar studien på ett digitalt seminarium den 29 maj
En mångfald av strategier ger bättre förutsättningar för att utnyttja de mycket skilda förutsättningar för lantbruk som finns, både vad gäller platsen och lantbrukarna själva. En mångfald gör oss också bättre rustade för förändringar eller plötsliga kriser.

Det är inte den som är framgångsrik i gott väder som har den långsiktigt hållbara produktionen. Erfarenheten av torkan 2018 och av den pågående coronakrisen visar med all tydlighet hur känslig den industriella jordbruksmodellen är och hur farligt det är att rationalisera bort alla buffertar och redundans i systemen. Just det som är resultatet av det starka fokus på internationell konkurrenskraft och strukturomvandling som den rådande politiken har.