Dags att sätta potatis

Potatisuppropet i Söderhamn uppmanar idag befolkningen att sätta potatis för att motverka livsmedelsbrist i höst. Samtidigt har potatispriset till odlarna i Nederländerna och Belgien gått från ungefär 1,80 per kilo till 10-20 öre per kilo. Behöver vi vara rädda att bli utan mat på grund av coronaviruset eller är det i själva verket bönderna eller livsmedelsindustrin som borde oroa sig för att de inte kommer att kunna sälja sina produkter?

Är det så här vi måste göra för att äta oss mätta i höst?

Med tanke på den katastrofala bristen på skyddsutrustning och annat nödvändigt i vården är det inte konstigt att folk också blir oroliga för tillgången på mat. Coronapandemin kan påverka livsmedelsförsörjningen på många olika sätt: förändrad eller minskad konsumtion, förändrad eller minskad produktion, störningar i distributionen, störningar orsakade av politiska beslut och andra typer av indirekta effekter.

Hittills är det svårt att spåra några störningar i livsmedelssektorn som beror på att konsumenter eller producenter är sjuka utan förändringarna är följder av de åtgärder som stater och individer tagit för att begränsa spridningen.

Förändrad konsumtion är det som hittills har märkts mest i livsmedelskedjan. Det första offret för covid-19 har varit restauranger och caféer. Med tanke på att branschen redan var överetablerad kan man förvänta sig masskonkurser de närmaste månaderna. Folk äter annorlunda på krogen än de gör hemma, så detta har också förändrat den totala efterfrågan. I affärerna är exempelvis nästan allt nötkött som säljs svenskt, medan krogarna har en låg andel svenskt. Vissa typer lyxmat äts nästan bara på restaurang. Odlare som specialiserat sig på leveranser av typiska kroggrönsaker (hur många köper raddichiosallat att bära hem?) ser hela sin marknad försvinna.

Hämtmat och färdigmat ökar starkt. Med tanke på hur hyllor gapat tomma på jäst och mjöl torde folks konsumtion av hembakat bröd öka kraftigt, och bagerierna rapporterar kraftigt minskad försäljning.  Från andra länder rapporteras en ökning av försäljning av fabriksproducerade livsmedel men samtidigt också en ökning av lokalt producerade livsmedel, det senare också väldigt tydligt i Sverige. Blomsterhandeln i Europa har drabbats hårt av att blomsterhandlare tvingats stänga, transportproblem och olika typer av social distansering. I sin tur har det påverkat exempelvis blomsterodlingarna i Kenya som har sett fyra femtedelen av försäljningen försvinna.

I fattiga länder kan uteblivna inkomster orsakade av coronanedstängningen leda till en ökad fattigdom och därmed hunger eller rent av svält. Om efterfrågan sjunker kan samtidigt priserna falla och göra maten billigare för de fattiga som skall köpa mat. Oxfams nya rapport ‘Dignity Not Destitution’ visar att ytterligare mellan 6 och 8 procent av världens befolkning kan tvingas in i fattigdom när länders ekonomier stänger ner för att hindra coronaspridningen. Över halva jordens befolkning kan därför komma att leva i fattigdom efter pandemin

Om vi vänder blickarna mot produktionen är det som uppmärksammats mest en brist på arbetskraft inom frukt och grönsaksbranschen inom EU, där migrantarbetare gör en mycket stor arbetsinsats. Även i Sverige är flera branscher helt beroende av denna arbetskraft. I viss utsträckning kan man ersätta dem med inhemska arbetslösa, men det är inte sannolikt att arbetslösa baristor och frisörer vare sig vill eller kan ersätta lantarbetare som är vana vid långa dagar av hårt arbete i stekande sol, hällregn, tidiga mornar och sena kvällar. Jag vet av egen erfarenhet att en medelålders polsk lantarbetare kan göra samma jobb som en handfull svenska ungdomar, med ett bättre resultat. Även om branschen lyckas skrapa ihop arbetskraft kommer den att kosta betydligt mer. Grönsaker är samtidigt rätt priskänsliga, blir de för dyra minskar konsumtionen.

De stora fältgrödorna, spannmål, oljeväxter, bönor och ärtor odlas i stora delar av världen maskinellt och den produktionen kommer bara påverkas om det blir störningar i tillförseln av utsäde, drivmedel och konstgödsel. Just nu är oljepriset historiskt lågt vilket talar för billigare diesel och konstgödsel och därigenom billigare produktion. Det billiga oljepriset är dock inte goda nyheter för alla bönder. I mitten på februari skrev jag om rapspriserna som sjönk kraftigt när oljepriset sjönk. Orsaken är att rapsolja är det tredje viktigaste biobränslet i världen och konkurrerar med diesel. Billig diesel betyder billig rapsolja. De låga oljepriserna påverkar också USA:s majsetanolindustri. Jordbruksaktuellt rapporterar 7 april att etanolproduktionen har minskat kraftigt. Vid produktionen av majsetanol får man stora mängder torkad drank, ett populärt djurfoder. Den minskade tillgången på torkad drank gör att efterfrågan och priset på sojamjöl ökar. Eftersom priset på sojabönans andra produkt, sojaolja, styrs av oljepriset blir slutresultatet mer eller mindre plus minus noll för sojaodlarna och sojaindustrin. Det låga oljepriset beror bara delvis på minskad efterfrågan på grund av corona, det främsta skälet är att Ryssland och Saudiarabien utkämpar ett krig om makten över oljemarknaden.

Om coronaviruset skulle få masspridning i fattiga länder och att folk av någon anledning skulle bli sjukare än den typiske svensken (på grund av sämre allmäntillstånd, på grund av luftföroreningar eller inomhusmatlagning över öppen eld) kan man föreställa sig att matproduktionen hos många småbönder kan bli drabbad, med åtföljande livsmedelsbrist. Men också i fattiga länder är de politiska åtgärderna än så länge mycket viktigare än sjukdomseffekterna. Indiens totala nedstängning verkar genomföras utan hänsyn till stora befolkningsgrupper som lever i den informella sektorn och de 40-50 miljoner säsongsarbetarna i jordbruket. Med tanke på de fattiga ländernas bristfälliga sociala skyddsnät blir sådan nedstängning mycket mer dramatiska och kan äventyra de drabbades överlevnad. 

Logistik och distribution

Initialt var det stora problem vid gränserna för de länder som stängt dem, och lastbilar blev stående i timtal. Detta verkar nu ha lösts vad gäller livsmedelstransporter. Många flygfraktade livsmedel transporteras i passagerarplanens lastutrymme och dessa flyg har nästan helt upphört. Det drabbar exotiska frukter och grönsaker, fisk och skaldjur samt en hel del udda handelsströmmar – man flög scones från England till Kina exempelvis.

På grund av den kraftigt minskade exporten av varor från Kina har priserna för frakt till Kina ökat kraftigt. Tidigare var det väldigt billigt att skicka saker till Kina eftersom det fanns hur många tomma containrar som helst som behövde fyllas för returen – men nu är det brist på sådana. Detta, och de omfattande restriktioner i Kina, har satt sina spår i den kinesiska livsmedelsmarknaden, där livsmedelspriserna gått upp kraftigt.  Det skulle sannolikt vara värre om inte Kina hade haft omfattande beredskapslagring av livsmedel.

Politiska åtgärder

Ryssland, Kazakstan, Vietnam, Ukraina, Colombia har redan infört olika typer av exportrestriktioner vilka kan påverka de globala marknaderna. Om sådana åtgärder sprider sig och blir vanligare kan det sannolikt få mycket stora följder på de globala livsmedelspriserna. Dessa restriktioner kan i sin tur öka redan stora spänningar i det internationella handelssystemet. Oavsett om man gillar globaliseringen eller inte så är det ett faktum att många länder, som Sverige, idag har gjort sig beroende av att det globala handelssystemet för sin livsmedelsförsörjning.

Svenska kronan

Eftersom vår ekonomi är öppen påverkas priserna i Sverige starkt av valutakursförändringarna. Att en svag svensk krona gör det dyrare att importera livsmedel är väl uppenbart. Men valutan påverkar priset nästan lika mycket på de produkter som vi har ett överskott av, exempelvis spannmål. Eftersom dessa handlas i euro eller dollar på världsmarknaden kommer en svag krona göra att priserna går upp i Sverige också. Kronan var svag redan innan coronakrisen och verkar falla ännu mer nu.

Jämförelse med den globala livsmedelskrisen 2007/2008

De grundläggande förhållandena är idag annorlunda än vid den senaste livsmedelskrisen 2007/2008. Då var lagren av stapelvaror mycket låga och oljepriset var mycket högt. Detta pressade upp priserna snabbt. Nu är lagren av vete och ris betydligt större och oljepriset är historiskt lågt. Det gör att det är de politiska svaren på coronaviruset som kommer att avgöra utvecklingen och inte grundläggande förhållanden i produktionen.  

Sammanfattningsvis, är det svårt att veta säkert hur coronakrisen kommer att påverka livsmedelsförsörjningen. Mitt tips är att de omedelbara konsekvenserna för svensk del kommer att vara relativt små. Men sätt för all del litet potatis om du har möjlighet, det är en billig försäkring. 

*

På litet sikt kommer givetvis coronapandemins effekt på ekonomin i stort påverka livsmedelskonsumtionen. Om coronakraschen blir (vilket jag tror) långt värre än finanskrisen 2008 kommer den resultera i minskad livsmedelskonsumtion och överproduktion av jordbruksråvaror med tillhörande kraftiga prisfall. Så länge oljepriset är lågt finns det inte mycket som tyder på en minskad produktion av de stora stapelgrödorna, tvärtom.

Den större förändringen kommer att orsakas av det politiska svaret på den osäkerhet som många upplevt under coronakrisen och insikten att, trots allt tal om globalisering och internationellt samarbete, så är det nationalstaten (eller till och med ännu mer lokala enheter som delstater i USA eller regioner och kommuner i Sverige) som både tar makten och hålls ansvariga av sina medborgare för att säkra folks hälsa och försörjning.

Inte minst i Sverige har coronakrisen gett tankar på försörjningstrygghet, beredskap och självförsörjning ny energi. Sedan början på 1990-talet har Sverige inget mål för självförsörjning av livsmedel och i samband med EU inträdet avvecklades beredskapslagren av livsmedel. Dessa var tidigare omfattande och 1968 lagrades 300 000 ton spannmål samt ärtor, socker, foder, konstgödsel och till och med kaffe. Idag har inte ens Försvarsmakten mat för någon längre tid.

Under en lång tid var frågan om livsmedelsförsörjningen politiskt död. Marknaden skulle fixa det och ingen myndighet i Sverige hade ansvar för det. Inte ens lantbrukets intresseorganisation, LRF, drev frågan om självförsörjning. Så sent om i januari 2017 sade inrikesminister Ygeman på Folk och försvar ”glöm lager av livsmedel, skyddsmasker och andra förnödenheter”. På grund av den försämrade säkerhetssituationen har frågan dock dykt upp igen på senare år, dock utan att leda till några konkreta förändringar i politiken. Idag blir man i alla fall inte förlöjligad om man talar om ökad nationell självförsörjning. Regeringen beslutade nyligen att livsmedelsproduktionen är ”samhällsviktig”.