Wednesday, 1 April 2020

Låt det pragmatiska imperativet bestämma din kost


Hur skulle det bli om alla gör som jag? Enligt filosofen Immanuel Kant är den högsta moraliska principen att "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Principen, det kategoriska imperativet, finns inbäddad i mängder av olika ställningstaganden. Covid-19 pandemin visar på värdet av en sådan princip. Det är ju egentligen inget problem om bara jag går på afterski i Åre eller om jag reser och hälsar på min vän i Årjäng, men om alla resonerar på det sättet havererar smittbegränsningen. 
Bust of Emmanuel Kant
Add caption

På det stora hela är det vettig princip. Men den har också sina begränsningar om den tillämpas alltför bokstavligt och utan hänsyn till sammanhang.

Den moderna globala konsumtionskulturen och verktyg från ingenjörsvetenskapen (livscykelanalyser) kombineras med det kategoriska imperativet och resulterar i en flod av teoretiska beräkningar av vad vi kan eller bör konsumera för att ”ta ansvar för vår konsumtion”. Ofta jämförs konsumtionen med bärkraften hos ekosystemen, eller planeten, vilket uttrycks som planetära gränser, ekologiskt fotavtryck eller på annat sätt.

Dessa beräkningar har ett värde för att få folk att begripa storleksordningen av effekterna av konsumtionen och ge ledning i vilken grad av omställning som behövs. Men samtidigt skymmer de lika mycket som de avslöjar genom sitt begränsade angreppssätt. Och själva tanken att global solidaritet och rättvisa betyder att vi konsumerar lika mycket av samma saker är feltänkt.

De ekologiska sammanhang som vi människor lever i är platsbundna. I vissa delar av världen finns det gott om vatten, i andra finns det värme, snö, öken, berg, skog eller mineraler i olika kombinationer. Under årtusenden anpassade sig människor till de landskap de levde i och det formade matvanor, byggnadsskick, klädedräkter och mycket annat. De som levde på jakt, boskapsskötsel och fiske åt stora mängder animaliskt protein medan de som levde i Asiens tätbefolkade floddalar åt ris kompletterat med litet animalisk föda. I vissa områden utvecklades omfattande konstbevattning för att kompensera ett torrt klimat. I Sverige byggdes hus av trä, både för att trä fanns i stor mängd och klimatet var gynnsamt för träbyggnader, i andra områden byggde man av sten, torv eller lera. I norr klädde man sig i läder, skinn och ull medan folk i varma länder använde bomull eller siden. I Sverige värmdes hus med ved, medan hus i Nordafrika främst byggdes för att vara svala under den mycket heta sommaren. På område efter område kan man se hur de lokala omständigheterna formade produktion och konsumtion. Vilket ju är en bärande princip för ekologisk anpassning.

Den globala ekonomin har kapat bandet mellan de lokala förhållandena och människors konsumtion, och har på det sättet också kapat den naturliga återkoppling och korrigering som uppstår när konsumtion och produktion är i obalans med varandra och med naturens bärkraft. Lösningen på det är inte att bejaka den globala konsumtionskulturen och att alla människor skall göra av med lika mycket vatten, använda samma energikällor och transportmedel eller äta samma kost. Lösningen är att återlokalisera konsumtion och produktion och förankra den i de lokala ekosystemen.
*
Ett annat problem med livscykelanalyser och det kategoriska imperativet på matområdet är att det inte tar hänsyn till produktionens förhållanden. Det finns mängder av rapporter och kampanjer som räknar ut hur man kan förändra sina växthusgasutsläpp genom att minska sin köttkonsumtion eller att helt avstå från animaliska produkter. Dessa bygger på beräkningar där man tar utsläppsvärden som beräknats idag och lägger ihop dem. Men ett sådant uträkningssätt tar inte hänsyn till dynamiken i det starkt sammankopplade matsystemet.

En individ kan exempelvis besluta att vara vegetarian och konsumera mjölkprodukter men inte äta kött. Det är inget problem om några gör det, men ger inte alls samma resultat om alla gör det.  Mjölkproduktion förutsätter att nya kalvar föds varje år och förr eller senare har kon gjort sitt och dör eller avlivas. Till och med i Indien har detta lösts genom att kastlösa och muslimer ätit kokött. Hur tokigt det blir när man försöker göra individuella val till allas val eller regler för hela samhället är uppenbart i just Indien, där desperata bybor fångar in kor som förstör deras grödor och dumpar dem i andra områden eller till och med i andra länder.

Om man tror på livscykelanalysernas siffror är det absolut bästa man kan göra för att minska sina växthusgasutsläpp från maten att bli vegan. Men även här gör man misstaget att tro att helheten blir summan av delarna, ett synsätt som möjligen stämmer i fabrikernas värld där livscykelanalyserna utvecklades, men inte i jordbruket. En mycket stor mängd av de vegetabiliska livsmedlen har stora flöden av restprodukter som används som djurfoder. Av ris blir nästan 40 procent djurfoder, av vete minst 20 procent, av 1 kg sockerbeta får man mindre än 2 hg socker, resten blir foder. Alla vegetabiliska oljor utom olivolja ger stora mängder biprodukter: av 1 kg sojabönor blir 180 gram sojaolja, av 1 kg rapsfrö blir 400 gram rapsolja. Utöver detta så behöver man också odla betydligt mer av grödorna än som äts eftersom stora delar av skörden inte kommer att få den kvalitet som behövs. Detta kan också användas till foder.

Som livscykelanalyser görs idag så fördelas miljöpåverkan av en gröda, exempelvis raps, på rapsoljan och rapskakan (som blir djurfoder) efter deras respektive värde. Ungefär halva miljöpåverkan av rapsodlingen läggs på rapsoljan. Om rapskakan inte kan säljas som djurfoder minskar dess värde och miljöpåverkan av rapsoljan ökar därför. Detta betyder att utsläppen per vegan ökar kraftigt om alla blir veganer*. Man kan givetvis hitta nya användningsområden för alla dessa biprodukter som livsmedel, biobränsle eller gödsel, men alldeles oavsett kommer det att förändra kalkylen. Och om man tror att ny teknik kan ge oss högvärdiga livsmedel av det som nu blir djurfoder kan man på lika goda (eller snarare lika dåliga) grunder hävda att ny teknik kommer att ge oss utsläppsfria höns, grisar och kor.

En liknande diskussion kan föras om ”gräsbeteskött”. Det finns stora fördelar med kött från betande djur, etiskt, hälsomässigt och miljömässigt. En del av dessa fördelar är omdiskuterade men låt oss för resonemangets skull säga att det är nyttigt och att kolbindning i betesmark sker i stor omfattning och att den biologiska mångfalden blomstrar med djur som föds upp på gräsbete. Kan vi alla äta 200 kg naturbeteskött och konsumera 700 liter gräsmjölk årligen som de mongoliska nomaderna? Knappast. Det finns förvisso ingen trovärdig uträkning av precis hur stor potential rätt skötta betesmarker har och om vi också börjar beta åkermark i större utsträckning, men en överslagsberäkning visar att vi skulle behöva mer än tiodubbla produktionen av gräsbeteskött globalt för att nå mongoliska nivåer. I delar av världen skulle det kanske fungera (och Sverige ligger inte så illa till för det) medan det inte alls är realistiskt i de mer tätbefolkade områdena i Europa eller Asien, för att inte tala om i Egypten, där 100 miljoner människor skall födas på en liten konstbevattnad yta omgiven av en lågproduktiv öken.
(Jo jag vet att vissa säger att vi kan få öknen att blomstra med betande djur, och det finns kanske ett korn av sanning i det med, men jag tror det när jag ser det. Jag har besökt boskapsskötare som tillämpar så kallade holistic management i Namibia, ett av världens torraste länder. De hade enligt egen uppgift kraftigt ökat produktionen genom detta, men den var likväl lägre än på magra svenska naturbetesmarker.)

Man kan resonera på liknande sätt om konsumtion av olivolja, renkött, vildsvin, cashewnötter, quinoa, mandlar eller vad det nu än är som framställs som nyttigt eller miljövänligt och inse att det kanske inte är en särskild god idé att ”alla gör som jag”. Olivolja utgör till exempel bara några procent av världens vegetabiliska olja och har stora klimatmässiga begränsningar för var den kan produceras.  Redan den nuvarande produktionen av oliver har förändrats från en extensiv, ekologiskt välanpassad, produktion till en hög-intensiv odling som knappast kan anses bättre än produktion av oljepalm, raps eller soja. Det är givetvis mycket vettigare att renskötande samer äter stora mängder renkött och säljer en mindre del av det till andra för att få in pengar, snarare än att alla svenskar skall äta 200 gram renkött, eller hela jordens befolkning skulle äta 1 gram renkött om året.

Lösningen på allt detta är att vi anpassar vår kost till det landskap vi bor i, de ekologiska förhållandena där vi lever, snarare än att vi försöker anpassa oss till en global, eller ens nationell, genomsnittskost. Släng inte det kategoriska imperativet överbord, men låt det inte bestämma vad som läggs på din tallrik.


* Zanten, Hannah m.fl. Defining a land boundary for sustainable livestock consumption. Och Peters, Christian J. m.fl. 2016, Carrying capacity of US agricultural land, ten diet scenarios, Elementa:Science of the Antropocene.

No comments :