Miljöveganer och betesfanatiker förenen eder!

De som förespråkar minskad köttkonsumtion och de som förespråkar ökad betesdrift har egentligen samma fiende, det industriella jordbruket.

Det är kanske inte möjligt, men jag anser att det borde gå att hitta rätt stor samstämmighet mellan två grupper som ofta debatterar frisk, de som förespråkar en vegansk kosthållning som i första hand motiveras av hänsyn till miljön och de som förespråkar en kosthållning där idisslare spelar en stor roll, motiverat av deras betydelsefulla roll för jordbruket, särskilt i Sverige.  

Jag lämnar alltså helt frågan om hälsoeffekter och de etiska frågorna. Jag är medveten om att det är reduktionistiskt och i viss mån felaktigt att försöka skilja dem åt. Det är ju också så att om man är helt övertygad om att det i alla lägen är fel att döda djur för mat så blir de andra resonemanget rätt irrelevanta. Hälsa tar jag inte upp för att det inte är mitt kunskapsområde, samtidigt som jag har tillräckligt mycket kunskap för att inse att det är ännu mycket svårare att ha en så bestämd uppfattning där än det är med miljön. 

Varför är den vegansk kosthållning bra för miljön? Det som brukar anföras som styrka i det veganska förslaget är att det går åt mindre mark för att producera en viss mängd mat med bara vegetabilier än genom animalier. Kopplat till detta är också alla de miljöproblem som är relaterad till odling, dvs om det går åt mer mark så går det också åt mer konstgödsel, mer bekämpningsmedel och det orsakar mer växthusgaser genom att djurens foder skall odlas. Indirekt används markanvändningsargumentet också för att koppla djurhållning till avskogning eftersom det går åt mer mark för att odla djurens foder. 

Utöver miljöpåverkan från foderodlingen kan stallgödsel orsaka övergödning och lustgas och metanutsläpp. Idisslarna, dvs kor, får och getter har också ett matsmältningssystem som avger betydande mängder metan, som är en potent växthusgas. 

Sådan är kritiken av djurhållningens miljöeffekter. Men hur skall man producera den veganska maten? Där är stora delar av miljöveganerna väldigt tysta. Ofta försöker man göra det till en icke-fråga genom att föra fram att animalierna alltid är sämre. De som har funderat lite mer kontrar med att djuren inte skapar någon näring, all näring som finns i gödseln kommer ju ändå från jorden och växterna, eller från konstgödsel (för vissa är inte konstgödseln något problem, för andra är den det). Man kan ha växtföljder som liknar de man har för djuren, men odla vall för biogasproduktion och använda rötresten som gödsel.  

Förespråkarna av ett jordbruk med ett stort inslag av djurhållning, och särskilt av idisslare, har oftast sin utgångspunkt i produktionsförhållandena snarare än i konsumtionen. De pekar på idisslarnas förmåga att omvandla gräs och annat som människor inte kan äta till högvärda proteiner. De pekar på att vallodlingen (dvs odling av hö eller ensilage som vinterfoder till korna) är mycket viktig för växtföljderna. Genom att odla vall kan man minska användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel. Den gödsel som ses som ett miljöproblem är istället en värdefull resurs. Metanutsläppen är inte relevanta eftersom metan har så kort livslängd i atmosfären och ingår i kolets korta kretslopp.

Betydelsen av de betande djuren för att upprätthålla biologisk mångfald och de stora värden som finns i naturbetesmarker betonas. Man framhåller att de klimatmässiga förhållandena i Sverige gör att djuren måste spela en stor roll i produktionssystemet. Utöver det, så är det rätt stora restflöden från vegetabilieproduktionen som djur kan omvandla till mat. Dessa flöden passar utmärkt till grisar och höns. Man får därför mer mat från samma yta med en viss andel animalier. 

Miljöveganerna invänder att det kanske är bra med naturbetesmarker, men hur stor del av Sveriges eller jordens djur är det som betar? Vore det inte bättre att plantera skog på den marken, då slog man ju minst två flugor i en smäll, dels minskar man kraftigt metanutsläppen från betesdjuren och man kan binda en massa kol i skogen som växer upp? I verkligheten är det ju en stor import av foder och så är det en stor import av kött med, framför allt nötkött, så det är väl rätt klart att köttkonsumtionen tär på planetens resurser? 

*

Ingen har helt fel i den här diskussionen och ingen har helt rätt. Men i stort borde man inse att det industriella jordbruket är huvudfienden. 

Det industriella jordbruket drivs i form av ensidiga storskalig odlingar som är beroende av stora mängder konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Dessa grödor levereras till en global och monopolistisk livsmedelsindustri som omvandlar billiga jordbruksråvaror till varumärkesprodukter i snygga förpackningar men med tveksamt näringsinnehåll. Dessa grödor levereras också som foder till en industriell djurhållning där stora mängder djur hålls på liten yta under ofta mycket dåliga förhållanden. Denna billiga uppfödning, främst av kyckling och gris, har gjort deras kött väldigt billigt – med ökad konsumtion som självklar följd. 

Mindre uppenbart för många är kanske att det är industriella jordbruket som lett till att allt färre kor betar i världen och istället föds upp kraftfoder; att grisar och kyckling delvis har förlorat sin roll som effektiva omvandlare av matavfall och restprodukter och att matsvinn och övervikt ökar. Att större delen av de svenska betesmarkerna har fått växa igen (vi har bara en tiondel av det globala genomsnittet) och att så litet kött och mjölk kommer från betesdrift beror på konkurrensen från det industriella jordbruket. 

Många ser kanske inte heller det industriella jordbrukets roll för landsbygdens utarmning, utslagningen av familjejordbruk och en global harmonisering av kosten på bekostnad av lokala sammanhang och regional gastronomi. På samma sätt är det den industriella modellen av växtodling - och inte att folk äter kött - som slår ut svensk och regional grönsaksodling (för hundra år sedan odlades nästan alla grönsaker som stockholmarna åt på Mälaröarna) och som gör att odling av bönor i Sverige knappast kommer att ske trots en ökad efterfrågan. 

Det industriella jordbruket, oavsett vad grödorna skall användas till, är ett av de allra största hoten mot den biologiska mångfalden, hotar vår hälsa och orsakar alla möjliga sorters miljöförstöring. Nackdelarna är kopplade till produktionsmodellen och inte till enskilda produkter. Den främsta användningen av kemiska bekämpningsmedel för svenskarnas konsumtion är exempelvis odling av frukt och grönsaker i andra länder. Skövling av tropisk regnskog sker för odling av soja, för nötkreatursbete, för palmolja, för kaffe, för kakao, för gummi, för avokado eller för ris (strängt taget för allt som går att odla i tropiskt klimat). Jag besökte själv en bonde på Borneo som hade avverkat 100 hektar skyddad regnskog för att odla ekologisk vitkål för snart tjugo år sedan (han blev inte godkänd av Krav).  

Det som är grunden för det industriella jordbruket är att det är helt kommersiellt inriktat. Detta leder, helt enligt de ekonomiska teorierna om komparativa fördelar, att produktion av varje gröda (och djur) koncentreras till ett mindre antal områden och allt större producenter. Det är detta jordbruk som är fienden, inte folk som vill minska konsumtionen av industriellt uppfödda djur och inte folk som vill ge tillbaks idisslarna deras rätta roll i jordbrukssystemet.