Klimatet: en fråga utan svar

Jag blir bekymrad av att höra människor prata som om klimatfrågan handlar om att ”rädda planeten”, och ännu mer bekymrad när oron för klimatförändringar gör att man önskar en "klimatdiktatur". Planeten Jorden kommer inte på något sätt gå under av att temperaturen ökar med fem eller ens tjugo grader. Det är inte heller självklart att en temperaturökning med tre eller fyra grader behöver innebära mänsklighetens undergång. Eller rättare sagt, det är nog rätt självklart att en temperaturökning på tre-fyra eller ens sex grader inte kommer att innebära mänsklighetens undergång.
 
Däremot skulle våra reaktioner på temperaturökningen möjligen kunna leda till mänsklighetens undergång. Ett exempel skulle kunna vara om vi i desperat geo-manipulation skulle göra ett större misstag, som att knuffa ut planeten i en omloppsbana lite längre bort från solen. Konflikter om naturresurser eller för att tvinga fram utsläppsminskningar skulle kanske kunna orsaka ett storskaligt kärnvapenkrig. Översvämningar och ett alltför ogästvänligt klimat kan komma att kraftigt öka den redan stora migrationen och strömmen av flyktingar skulle kunna bli en flod som om fem syrienkrig pågick samtidigt och aldrig tog slut. Och hur hanterar man det när man inte ens kan hantera (den relativt blygsamma) flyktingströmmen idag? 

Klimatfrågan är en viktig fråga. Den kan inte hanteras bara av individer eller stater eller ens grupper av stater, men den kan heller inte enbart hanteras genom internationella avtal eller en världsregering. Den kräver helt enkelt parallella åtgärder på alla områden. Det kan hända att mänskligheten trots allt kommer klara klimatet genom en kombination av tekniska åtgärder, ekonomisk recession och gradvis anpassning. Fast jag tillåter mig att tvivla.

Klimatfrågan är snarare en fråga utan svar, ett problem utan lösning. Det handlar snarare om en sorts belägenhet, ett predikament. Klimatfrågan rymmer också en djupt existentiell fråga om vad det mänskliga samhället skall tjäna till och vad som är innebörden av begrepp som framsteg och civilisation.

Klimatförändringarna beror på att vi dopat samhället med fossila bränslen, och de har samtidigt möjliggjort en allt större förbrukning av nästan alla andra naturresurser. Om vi mot förmodan lyckas ersätta de fossila bränslena med förnyelsebar energi kommer det inte minska all denna resursförbrukning. Tvärtom, mycket talar för att vi kommer att öka pressen på skog och mark för att få fram alla dessa förnyelsebara bränslen, om vi fortsätter på den inslagna banan.

Det är sannolikt att vi har nått oljetoppen, globaliseringstoppen, barntoppen och kulmen på det "marknadens" (kapitalistiska) världsherraväldet. Alla är intimt förbundna med varandra och med klimatförändringarna. Klimatförändringarna kan i det sammanhanget ses som följdsjukdom av sjuk civilisation, byggd på en sjuklig tillväxt utan begränsningar, som cancer. Visst måste vi behandla symptomen som uppstår, men det är minst lika viktigt att bygga ett riktigt hållbart samhälle. Och vi får framför allt inte låta behandlingen av symptomen motverka de mer grundläggande förändringar som behövs.  

Drömmar om grön tillväxt, höghastighetståg, 2 miljarder elbilar på vägarna och semesterflyg med biobränslen riskerar att fördröja den omställning som behövs. Inte heller kan  klimatdiktatur vara svaret på klimatfrågan som vissa hävdar. Klimatet kan inte vara viktigare än fred, rättvisa, mat i magen eller jämlikhet. De är alla förutsättningar för ett gott samhälle och för att vi skall kunna "rädda klimatet". 

Det handlar snarare om en djupare omställning av samhället. Precis hur den bör se ut eller hur den kommer att se ut vet jag inte, men man kan urskilja en del vägledande principer.
- Vår förvaltning av naturen syftar till att understödja, eller förbättra biologiska och ekologiska processer, skapa mångfald och lämna plats till andra arter.
- Vi upphör med spridningen av naturfrämmande ämnen. 
- Vi begränsar frivilligt våra anspråk på planeten, både individuellt och kollektivt. 
- Vi hittar former för en rättvisare fördelning av resurser och gemensamt brukande av planetens begränsade resurser. 
- Samarbete blir en viktigare ekonomisk och organisatorisk princip än konkurrens

- Samhällenas ekonomi byggs upp runt de lokala/regionala resurserna, vilket är en förutsättning för hållbart brukande samtidigt som det automatiskt begränsar  konsumtionsutrymmet och möjlighet att förbruka resurser som andra människor behöver. Att ekonomin grundas på lokala resurser betyder givetvis inte att man inte alls kan använda resurser som kommer längre bortifrån. 


Läs gärna också David Bennetts och Pella Larsdotter Thiels artikel om omställningen på SvT Opinion.