En sak i taget ger enfaldiga resultat

Förenkling av komplicerade samband genom ensidig betoning av en parameter leder oftast till minskad förståelse, och därmed felaktiga åtgärder eller handlingar.

Självförsörjning av livsmedel är ”en extremt dyr väg att gå”, säger nationalekonomen Christian Jörgensen, utredare vid Institutet för livsmedelsekonomisk analys, AgriFood. Och ja, i vanliga ekonomiska termer har han rätt. Den globala handeln med jordbruksvaror drivs av konkurrens och att produktion förläggs där den kan göras billigast.

”Vi behöver inte oroa oss för att bli utan mat i tider av extremt väder så länge det går att importera livsmedel. Vi kommer exempelvis alltid att ha möjlighet att köpa livsmedel och foder på den internationella marknaden så länge vi behåller köpkraften och distributionen fungerar”, säger han vidare. Jo, så är det nog. Så länge någon annan producerar maten och vi har råd att betala för den och att transporterna fungera. Vem som blir utan mat är inte vårt problem, eller hur?

Nu beror ju allt på hur man räknar och vilka regler som satts upp. Den billiga maten kommer med en rad externa kostnader, kostnader för förstörd miljö, kostnader för klimatet, enorma transportflöden, kostnader för hälsan. Både i landskapen den produceras i och där den konsumeras. Dessa externa kostnader kan mycket väl vara större än priset vi betalar för maten i affären.  FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture från 2015 uppskattar de globala externa miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar. Det är 1,7 gånger mer än grödornas värde på gården som därmed skulle vara 2,7 gånger dyrare på gårdsnivå om kostnaderna räknades in i priset.

Men alldeles oavsett så lider den här typen av resonemang fel därför att man bara tittar på priset. Det blir lika fel när man bryter ut någon annan sida av saken. Det kan gälla avkastningen av mat per ytenhet, användning av vatten, användning av energi, utsläpp av växthusgaser, skyddande av natur osv. Dels ser man väldigt sällan effekterna i hela livsmedelssystemet och dels inser man inte att jordbruk är ett jonglerande av massor av olika förhållanden, utöver de rent agronomiska den egna kapaciteten, jordbrukspolitiken och inte minst marknadsförhållanden.

När någon säger att vi borde odla mer bönor i Sverige för att stödja en övergång till mer vegetabiliskt protein är det svårt att säga nej. Men sanningen är att det finns en rad orsaker till att inte mer bönor odlas. Det är inte vare sig av illvilja eller okunskap som svenska bönder inte odlar bönor i särskilt stor utsträckning.

På samma sätt förhåller det sig med påståenden om att den ena eller andra odlingen förbrukar mer eller mindre vatten än en annan. Visst, vatten är viktigt, det vet vi i synnerhet efter ett år som i år. Men bortsett från alla andra tokigheter som döljer sig i vattenfotavtrycken, så är verkligheten i Sverige att jordbrukets totalt använder cirka 70 miljoner kubikmeter färskvatten medan industrin använder tjugo gånger så mycket vatten och hushållen åtta gånger så mycket. Och det totala färskvattenuttaget i Sverige motsvarar bara en procent av tillgången, vilket är en mycket låg siffra i internationellt perspektiv. Jordbruket använder alltså i storleksordningen 0,03 % av färskvattnet i Sverige.

Inomhusodling med recirkulerande vatten stoltserar med mycket liten vattenanvändning. Men fransk forskning visar att vattenbehovet för fransk inomhusodling är större än för vanlig odling om man räknar in det kylvatten som kärnkraften behöver för att producera den ström som odlingen drar. Inomhusodlingar i flera lager spar inte heller mark om man räknar med att all ström skall produceras av solpaneler. För varje lager odling går det åt minst tio gånger så stor markyta för solpaneler.

Genom användning av syntetisk kvävegödsel kan man öka skördarna per ytenhet betydligt. Det måste väl vara bra, då får vi mark över till vild natur eller för att odla biobränslen? Men konstgödsel bidrar kraftigt till växthusgasutsläppen och den välkända forskningsrapporten om de planetära gränserna anger att halten reaktivt kväve i biosfären redan har passerat gränsen för ett hållbart ekosystem. FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären och enligt expertrapporten om kväve, European Nitrogen Assessement, från 2011 orsakar kvävegödslingen inom EU miljökostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Så det kanske inte är så lyckat trots allt.

Vissa förespråkar en helt vegansk kost med argument för att spara mark, vatten och minska klimatutsläpp. Och visst, det finns ett ”slöseri” i industriell djurhållning av höns och grisar som äter sådant människor kan äta. Men det är ett logiskt felslut att det därför alltid är ett resursslöseri att föda upp djur. Det är det endast cirka 15% av djurens foder, globalt, som består av grödor som människor kan äta. Det blir mängder av restprodukter och biprodukter i livsmedelssystemet som djuren kan omvandla till högvärdiga livsmedel. Av raps blir t.ex. 60% djurfoder, av veteskörden blir stora mängder vetekli och andra fraktioner foder. Öl, socker, biodrivmedel, stärkelse och produktionen av växtdrycker, tofu mm har restprodukter som används som djurfoder. Utöver dessa restprodukter kommer vissa år en stor del av vegetabilierna inte hålla den kvalitet som marknaden kräver på grund av vädret eller angrepp av skadegörare. Växter och djur i rätt proportioner (som beror på klimat och en rad andra faktorer) kompletterar varandra både i kosten och på gårdarna.

Enfrågeperspektivet fortsätter ofta hela vägen in till tallriken där det skall räknas kronor, kalorier, GI, proteiner, växthusgasutsläpp eller något annat. Men precis som i jordbruket hamnar man helt fel om man låter någon av dessa parametrar bestämma lunchen.

Det är jobbigare och ger heller inte så enkla svar att försöka se sammanhangen och systemen. Men fokus på en fråga är en enkelriktad väg till dumhet.