Växter är de verkliga producenterna - men vi behöver djuren

På det stora hela är det bara växter som "producerar" något här på planeten eftersom de binder koldioxid i olika kolföreningar med hjälp av solenergin. Djur och människor är i det större perspektivet bara konsumenter. Produktion av en viss mängd näring till oss människor kräver i princip alltid mer mark från djur än från växter. Eftersom djuren äter växter vore något annat otänkbart. Många drar därför slutsatsen att vegetabilier alltid är överlägset animalier. Men det är en mycket förhastad slutsats.

I själva verket är en kost och ett jordbrukssystem som innehåller en viss andel animalier helt klart mer resurseffektivt. Det beror på ett flertal faktorer. Det är stora flöden i livsmedelskedjan som inte kan ätas av människor men som kan användas till djurfoder. Så gott som alla typer av vegetabilisk olja har stora mängder restprodukter som kan användas till djurfoder. Av raps blir t.ex. 60% djurfoder, av sojan närmare 80%. Av veteskörden blir stora mängder vetekli och andra fraktioner foder. Öl, socker, biodrivmedel, stärkelse och produktionen av växtdrycker, tofu mm har restprodukter som används som djurfoder. Utöver dessa restprodukter kommer vissa år en stor del av vegetabilierna inte hålla den kvalitet som marknaden kräver på grund av vädret eller angrepp av skadegörare. Stora partier spannmål eller bönor kan klassas som foder ett besvärligt år. Matrester från hushåll kan också bli bra djurfoder, fast här finns sedan några årtionden en hel del begränsningar på grund av EU lagstiftning.

Ett jordbrukssystem som innefattar djur är mer uthålligt, framför allt om det innefattar idisslare som äter fleråriga växter vilka kan integreras i växtföljderna. Djurens gödsel tillför inte jordbrukssystemet någon extra näring; den näring som finns i gödseln kommer ju från fodret, dvs växterna, men gödseln kan läggas till den gröda och vid den tidpunkt där den gör störst nytta.

Utöver dessa faktorer finns möjligheten att producera mat via betesdrift på marker som inte alls passar för odling. Den absoluta huvuddelen av världens betesmarker är inte alls lämpade för odling. Naturbetesmarkerna är, till skillnad från odlingsmarken, mycket rika biologiska system där mängder av arter frodas. I Sverige, i Europa och på många andra håll i världen är det ett betydligt större problem för den biologiska mångfalden att vi hävdar för litet betesmarker än för mycket. Man kan diskutera om marken borde betas av vilda djur istället för av kor, får, kameler och getter; en intressant fråga som jag dock lämnar denna gång.

Det är ingen mening med att försöka definiera en global andel animalier som är "rätt", det beror på lokala omständigheter. Det kan röra sig om allt från kanske bara 5% till 75%. Och det är klart att tillgång på mark spelar roll. Det är ingen tillfällighet att andelen animalier i kosten har varit lägre i de delar av världen som varit tätbefolkade under lång tid, som Asiens bördiga floddalar och deltan. Och det är sannolikt att med en ökande världsbefolkning så kommer andelen animalier i kosten att sjunka.
 

I Sverige får vi idag cirka en tredjedel av kalorierna från animalier och det var lika mycket 1960. Andelen animalier i kosten var sannolikt i samma härad också på 1500-talet, se nedanstående tabell grundad på de livsmedel som var föremål för skatteuttag. Till dessa livsmedel kom det kom stora mängder fisk och mindre mängder vilt, bär, svamp, bönor, ärtor och grönsaker (vilket åts i mycket små mängder). 

Jordbruket har många och stora problem och utmaningar, och den storskaliga industriella växtodlingen och djurhållningen är inte hållbar. Vårt fokus bör vara att skapa produktiva och resurseffektiva jordbruksekosystem som bygger på samma principer som de naturliga ekosystemen, där djur och växter har sina funktioner. Så får vi äta det som blir.